Hoppa till huvudinnehåll

Förevigt ung, jag vill förbli förevigt ung - en text om Skam för dig som då och då trånar efter din ungdom

Even och Isak i Skam
Med historien om Isaks förälskelse i Even blev Skam ett globalt fenomen. Even och Isak i Skam Bild: NRK Skam (tv-serie),even och isak

"När jag var sjutton år hade jag en pojkvän med ett rent och vackert ansikte. Höga kindben, gråblå ögon. Varför minns jag det nu? Och med ett litet sug i maggropen? Jag svarar med två ord: Isak. Skam". Charlotte Sundström, ansvarig producent för kultur, drama och dokumentärer på Svenska Yle, skriver om sin förälskelse i den norska ungdomsserien.

Min systers vän skriver till min syster: jag är förälskad i Isaks och Evens förälskelse. Den är så vacker, ovetande och ren och äkta.

Ren och äkta

- så kunde hela den norska dramaserien Skam beskrivas.

När säsong tre inleds är Isak sjutton år. Han borde gå på förfest med sina vänner, till en flicka som är vacker och tydligt intresserad. Men istället sitter han i ett fönster och röker på tillsammans med Even. Pojkarna skrattar, pratar om musik och tittar på varandra. Even ser oavvänt på Isak. Isak ger snabba ögonkast under lugg först, sedan längre och längre, för han kan inte låta bli. Evens ögon lyser blå i solljuset.

Min vän skriver: Skam är otroligt bra. Har äntligen hunnit titta. Det bästa på åratal. Ljuvligt o plågsamt. Man saknar och är samtidigt tacksam över att aldrig behöva ungdomsstrula mera.

Själv blir jag förvirrad och lite febrig. Minns hur det var, hur hjälplös man var när allt var nytt, men också hur rent det var och hur man längtade. Först efter att få känna känslan, bli kär och sen hittade man någon med tillräckligt höga kindben och vackra ögon för att projicera sin längtan på.

Eva och Jonas i norska dramaserien Skam.
Romantisk kärlek är ett huvudtema i Skam. Eva och Jonas i norska dramaserien Skam. Bild: NRK Skam (tv-serie),Yle Arenan,marlon langeland som jonas

Ja, jag tittar febrigt på Skam. Det börjar som jobb. Jag är tvungen att titta, det hör till mitt arbete, men jag drar mig ändå lite - alla talar om detta, det går mig lite på nerverna. Skam, Skam, Skam. Jag gör det enkelt för mig, tar min Iphone, vänder den vågrät och stannar kvar.

Första säsongen är lite långsam först och mitt hjärta blöder inte för kärleksparet i fokus. Men det handlar, förstår jag snart, heller inte om Eva och Jonas, inte egentligen. Utan om vänskap och hur lätt det är att bedra sina vänner, men att det äter upp en inifrån och förstör ens liv. Ingen i Skam är ond, det här är en realistisk ungdomsserie, men många gör fula och elaka saker, för att det är sådan människan är och hon gör det inte för att hon ÄR ond och hemsk utan för att hon gråter inuti, är ensam och rädd. Och precis som alla de flickor seriens skapare Julie Andem har pratat med innan hon skrev Skam, känner dessa fiktiva ungdomar en enorm press.

Varje människa är en ö

Serien visar en enda vuxen av betydelse, skolhälsovårdaren. Hon är en komisk lättnad men också en bärare av kunskap. Om allt från hur man skiljer mellan ett graviditetstest och ett ägglossningstest till hur man kommunicerar. Hon hänvisar till en klassisk norsk dikt av Tarjej Vesaas, Kvart menneske er ei øy. Skams kärnbudskap finns här. Vi är alla små öar och behöver bygga broar av ord. Mennesker trenger mennesker. Vi behöver varandra, vi behöver kärlek och vänskap och den enda vägen dit är att sluta leva fejk och försöka prata med varandra om det svåra, hur ont det än gör.

I övrigt: så lite dialog som möjligt, förutom när någon av de unga, så plågsamt förståndiga, omnipotenta, får för sig att hålla ett brandtal, undervisa om homosexuellas kamp, om islams innersta budskap (alla människor är lika mycket värda och inga människor får baktalas, kränkas dömas eller förlöjligas), eller om att kroppen behöver näring för att fungera. Den allra viktigaste informationen skrivs i textmeddelanden.

För att citera en del av en Facebook-dialog mellan förläggaren Sara Ehnholm-Hielm och litteraturvetaren Fredrik Hertzberg, om varför Skam lyckas när så mycket annat i tv-dramaväg inte funkar:

Kollade just slut skam och de säger ju mest okej och skit. Och det är helt härligt naturligt. Typ ingen information i replikerna - vilket är sjukt bra.

Som en sorts poesi. "Do not forget that a poem, although it is composed in the language of information, is not used in the language-game of giving information". (citat inne i citatet: filosofen Ludwig Wittgenstein).

Blicken i Skam

Eller nej, den allra viktigaste informationen återges i blickarna, i ögonen. Den kanske mest begåvade, Tarjej Sandvik Moe, spelar med pupillerna. När han tittar på den man han ska föreställa att älska mer än sitt eget liv, vidgas pupillerna så mycket att hans mörkgröna irisar blir en tunntunn ring runt det becksvarta hålet in i själen. Han är Isak - den ensammaste pojken i världen - som är livrädd att bli utstött ut pojkgängets homosociala gemenskap om han erkänner sin homosexualitet för vännerna, eller ens för sig själv. Vem blir han då? Måste han bära mascara och tights? En enda tår rullar ner för pojkens ansikte. Hur kan en ung aspirerande skådespelare, blott sjutton år, gråta så estetiskt? Isak - pojken som gråter med en enda tår.

Skam-Isak
Isak älskar Even och kameran älskar Isak. Skam-Isak Bild: NRK isak

Allt detta nogsamt registrerat av ett helt universum av Skam-fans. Allt som gäller Skam har sagts, tänkts, analyserats. överanalyserats tusen gånger av tusentals fans världen över. Sex miljoner kinesiska flickor och pojkar tittar på piratnedladdningar och översätter själva klippen för varandra. Vi är ett gäng foliehattar som inte kan ta oss ur detta. Tillsammans knäcker vi Skam-koden. Och seriens skapare, manusförfattare och regissör Julie Andem kommer oss så gärna till mötes och svarar på våra behov. Hon lämnar spår, koder, bibelcitat, låttexter, filmreferenser och magiska tal efter sig som glimrande kiselstenar på en mörk skogsstig.

(Vad är för övrigt alltför skamfyllt att berätta om Skam och hur serien påverkat en? Var går gränsen? Att man ger sin äkta hälft hans xylitoltablett genom en kyss, från min mun till hans mun, såsom Isak ger Emma ett piller genom en het kyss? Eller att man skickar en facebookhälsning till sin första kärlek för att Isaks kindben och ögon påminner en om honom? Eller att man läser fanfiction om Evak på lördagmorgnarna?).

Men inga av dessa transmediala samtal skulle föras om inte dramat i sig var så genuint överraskande, unikt och på alla sätt menat för oss att känna starka känslor inför. Tredje säsongen beskrivs av fansen som en berg-och-dalbanefärd, där Isak tillsammans med tittaren får sitt hjärta krossat i klipp efter klipp.

Närbilden suger in dig i dramat

När det är som intensivast i Skam dröjer kameran otroligt länge på den som talar eller endast tänker. Det kommer inga inklipp på samtalspartners reaktion, utan kameran ligger kvar, tätt inpå en enda person. En enda människas blick får definiera allt runtomkring henne.

Jag kan inte sluta titta på deras ansikten. De kommer mig så nära. Så nära att det nästan är plågsamt. Omvärlden försvinner, blurras. Endast ansiktet. Ett enda ansikte.

Berättargreppet gör att gränsen mellan verklighet och fiktion, mellan skådespelare och karaktär och mellan mig som tittar och huvudpersonen överskrids, men ändå med en bibehållen integritet för den unga skådespelaren. Hon är samtidigt en individ och en mask, en allmän och allmänmänsklig bild av ansiktet - ögon, näsa, mun.

Skam-Noora
Noora är plågsamt perfekt. Skam-Noora Bild: NRK noora

Den unga människan, märk väl, sweet sixteen - just seventeen, hon som är i gränslandet, med känslorna inristade i varje ögonkast, munnens vinkel, ett hårstrå, födelsemärke, läpparnas målade röda eller svullna och fnasiga. Särskilt Nooras ansikte är så sällsamt underskönt och kanske också det mest maskliknande, kontollerade. När jag ser en finne på hennes haka känner jag mig underligt berörd. Renheten understryks av blemman.

Du ser på Skam med den unga flickans ögon och drömmer hennes drömmar

Jag tittar på Isaks och Evens romans så snabbt jag bara kan, under ett veckoslut och känner Even får inte dö, Even får inte dö. Hos mig lurar skräcken för vår kulturs underliggande våldsamma homofobi, den som så ofta tar livet av eller förstör homosexuella kärlekspar i fiktionen. Den är svår att skaka av sig, trots att jag rent intellektuellt förstår att Julie Andem och NRK aldrig skulle berätta en sådan historia och låta fansen lida av den fruktansvärda klichén.

Julie Andem har strikt valt ut vem som ser på världen och hur. I säsong ett är huvudpersonen Eva en sammansatt person som bär på en stor skuld. I säsong två och tre reduceras hon till en glad flicka som festar hårt och hånglar hårdare. Sådan ter hon sig i Nooras och Isaks ögon. Noora som är underbar, stark och ljuv, en förebild för alla flickor och kvinnor när hon ses på av Eva, är för Isak en flamsa, utan mål eller mening i livet, den han minst av allt ville vara.

Men framförallt: den voyeuristiska blicken som tittar på film har alltid tillhört den normativa mannen. Alla som tittat har tvingats sexualisera filmens kvinnokroppar, drömma den mannens drömmar, uppleva hans fantasier. Skam går på tvärs med detta, genom att undersöka och svara på den sextonåriga flickans behov. Vilken berättelse skulle hon njuta av? Skam är gjord för henne och jag blir också hon när jag tittar. Jag blir Eva, Noora, Isak som tittar. När Isak tittar på Even är han underskön som James Dean, tiden stannar och han går över skolgården i slow motion.

När Isak och hans vänner tittar på lättklädda flickor som dansar får kompisarna en glasartad blick och de slickar sig nästan om munnen av trånad och lycka. Men så: kameran sveper över dem och landar på Isak i fönstersmygen, han tittar uttråkat och irriterat. Scenen är genial i sin parodi på den manliga blicken och den normativa kameralinsens sexualisering av kvinnors kroppar.

När jag tittar på den upplever jag en enorm lättnad.

Här kan du titta på lättklädda flickor som dansar i slow motion och uppleva skillnaden mellan pojkgängets och Isaks blick:

Knäcka Skam-koden

Det är bara en tidsfråga innan Julie Andems dramaturgiska metod för Skam är dränerad och inga överraskningar längre står att finna. När trailern för fjärde säsongen släpptes för en dryg vecka sedan satte Facebook-gruppen Kosegruppa DK, den mest dedikerade och kanske kollektivt intelligentaste Skam-communityn, genast igång sitt detektivarbete. Ur den en minut långa trailern och den nya omslagsbilden på Skams webbplats, försöker de klura ut vilken storyline, vilka vändpunkter och ett hurudant slut serien kommer att få. Jag var tvungen att stänga av aviseringarna. Skam har vuxit ur sitt eget format.

Skam-Sana
Sana försöker hålla sina två världar - den muslimska familjen och de etniskt norska vännerna - åtskilda. Skam-Sana Bild: NRK sana

Det är alltså inte konstigt att Andem och NRK slutar så abrupt, efter endast fyra säsonger. Om vi ser huvudpersonens hela resa innan första klippet är slut, då slutar vi bry oss.

Och det är alldeles rätt att avsluta med briljanta Sana, troende muslim, alltid klädd i svart hijab, alltid obrottsligt lojal med sina vänner, men med ett ganska svartvitt rättvisekodex och måhända en viss överlägsen attityd till det mesta - även när det kommer till övertygelsen om den egna förmågan att skjuta tillbaka alla sexuella känslor.

Det finns ingens ögon jag hellre tittar med just nu än hennes.

Kolla in pojkar på gym med Sanas och tjejgängets blick här:

Titta på hela första avsnittet av säsong 4 här och diskutera och analysera gärna Skam med varandra i kommentarsfältet.

Texten är inspirerad av det akademiska seminariet om Skam som ordnades i början på april för ett knökfullt auditorium vid Köpenhamns universitet, där vi bänkade oss till tonerna av Jay-Z:s cover på Alphavilles Forever Young. Särskilt tack till Anne Jerslev, för hennes anförande om närbildens betydelse i Skam för att skapa känsla av närvaro, närhet och nu, och till Tobias Ravn som myntade begreppet vardagsheteronormativitet, något som påverkar Isak starkt trots att han inte utsätts för regelrätt homofobi.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje