Hoppa till huvudinnehåll

Analys: SDP balanserar mellan sitt förflutna och en oviss framtid

Bild på artikelskribenten Rikhard Husu
Bild på artikelskribenten Rikhard Husu Bild: Ismo Pekkarinen/All Over Press/Yle rikhard husu

Kommunalvalsresultatet ger SDP:s ledning en hel del att tänka på. En seger i nästa riksdagsval förutsätter en grundlig analys av valresultatet, skriver Svenska Yles politiska redaktör Rikhard Husu.

En vecka återstår till val. Jag parkerar bilen utanför Runda huset i Hagnäs i Helsingfors. Inne ska jag träffa SDP:s partisekreterare Antton Rönnholm. Vi ska tala om stödet för SDP som pekat nedåt i de sista opinionsmätningarna inför valet.

Utanför ingången till SDP:s partikansli har De gröna slagit upp ett tält. Jag kastar ett öga på det som försiggår i tältet, medan jag styr stegen mot ingången. Kaffet går åt och stämningen verkar överlag vara god. Men var är sossarnas kandidater, hinner jag tänka medan jag småspringer förbi.

Uppe på sjätte våningen träffar jag den nyvalda partisekreteraren Rönnholm. Han möter mig på sitt arbetsrum: en modern glaskub med utsikt mot Andra linjen.

Längre bort ser man siluetten av Berghälls kyrka: ett av landmärkena i den tidigare arbetarstadsdelen som under de senaste åren genomgått en statushöjning.

Opinionsmätningarna har inte varit någon höjdare för SDP, medger Rönnholm utan omsvep. Men han påpekar att mycket hinner hända under den sista veckan före val: inget är ännu förlorat.

Bild på Antton Rönnholm vid Narinkens torg i Helsingfors
Partisekreteraren Antton Rönnholm deltog i partiets kampanj i Helsingfors. Bild på Antton Rönnholm vid Narinkens torg i Helsingfors Bild: Jarno Kuusinen / All Over Press kommunalval,Finlands Socialdemokratiska Parti,antton rönnholm

Inget bra valresultat, men långt ifrån en katastrof

Det visar sig att Rönnholm har rätt i fråga om valresultatet: Stödet för SDP blir högre än opinionsmätningarna visat. I många medelstora kommuner, bland dem gamla industriorter, går partiet framåt jämfört med valet 2012.

Samtidigt räcker inte de symboliskt viktiga valsegrarna i städer som Kotka, Lahtis och Björneborg till för en valseger på riksnivå. Nationellt backar SDP med 0,2 procentenheter, och blir därmed landets näst största kommunparti efter Samlingspartiet. Det här är SDP:s sämsta kommunalvalsresultat någonsin.

"Vad gäller de nio kommuner som har över 100 000 invånare gick vi endast framåt i en, Lahtis. Min första analys är därför att vi förlorat valet i stora städer," summerar nyländska riksdagsledamoten Maarit Feldt-Ranta för Arbetarbladet.

Enligt Feldt-Ranta hade SDP som oppositionsparti haft förutsättningar till ett bättre resultat. Till den delen är valresultatet en besvikelse för partiet. Å andra sidan konstaterar Feldt-Ranta att resultatet är både "märkligt och komplext", och att man måste vänta på en slutlig analys av partiledningen.

SDP:s resultat kan med andra ord ses både som en delseger och som ett partiellt nederlag. Ser man till resultatet i landets största städer är det entydigt att SDP:s kurva pekar nedåt. Speciellt märks trenden i Helsingfors.

Ser man på valresultatet på landskapsnivå så ökade SDP:s stöd i nio landskap. Det här räckte ändå inte till för en valseger. Texten fortsätter under grafiken.

Bittert nederlag i Helsingfors

För SDP blev valresultatet i Helsingfors ett av valets stora vattendelare. Partiet åkte på en brakförlust, och tappade tre av sina tidigare femton mandat i fullmäktige.

I praktiken innebär valresultatet att partiet reducerats till ett medelstort Helsingforsparti, med klar marginal till De gröna och Samlingspartiet, som båda förstärkte sina positioner i valet.

Grafik över mandatfördelningen i Helsingfors, kommunalvalet 2017.
Grafik över mandatfördelningen i Helsingfors, kommunalvalet 2017. Bild: Yle Helsingfors,Kommunalvalet 2017

På socialdemokratiskt håll har man angett borgmästarvalet som en förklaring till nederlaget. Den stora uppmärksamheten på de enskilda borgmästarkandidaterna anses ha gynnat Samlingspartiet och De gröna, de på förhand största partierna i Helsingfors.

Partiordföranden Antti Rinne stack under valkvällen inte under stol med sin uppfattning om att det var borgmästarvalet som var den främsta förklaringen till SDP:s dåliga resultat i huvudstaden, och i förlängning också nationellt.

Men var borgmästarvalet verkligen boven i dramat för SDP i Helsingfors? Eller fanns det, mer betydande, orsaker till förlusten?

SDP hade trots allt i Tuula Haatainen en kandidat som kunde mäta sig med såväl Jan Vapaavuori som Anni Sinnemäki i fråga om erfarenhet och kompetens. Med sitt personliga stöd på 7 451 röster blev Haatainen invald i fullmäktige på tredje plats, med 1 400 rösters marginal till De grönas Sinnemäki.

Tillbaka mot mitten?

Får man tro SDP-profilen Mikael Jungner så handlar kräftgången i Helsingfors snarare om att SDP gett upp kampen om den politiska mitten.

I ett inlägg på Facebook skriver den tidigare partisekreteraren och riksdagsledamoten att partiet hamnat i en ond cirkel, där en krympande väljarkår styr partiet vänsterut med påföljden att de viktiga mittenväljarna blir avskräckta. Som ett resultat av det här minskar stödet ytterligare.

Utan liberala mittenväljare är det svårt att vinna i en stad som Helsingfors, resonerar Jungner som själv räknas till partiets högerflygel.

Enligt Jungner finns det i dagens läge "varken ett stort utbud av eller någon större efterfrågan på högersossar i Helsingfors och Esbo."

Ett parti som vill konkurrera om mittenröster, borde kunna visa på en politik som gynnat mittenväljare, skriver Jungner som själv fick ett anspråkslöst resultat i valet.

Gamla valaffischer
Gamla valaffischer Bild: Työväenarkisto Socialdemokrati

Historien som tillgång och belastning

Borde SDP alltså fokusera på att positionera sig om på vänster-höger-axeln i syfte att vinna över nya väljare? Är en högersväng svaret på partiets trångmål i de stora städerna?

Nej - säger Mikko Majander som är verksamhetsledare för Kalevi Sorsa-fonden, en socialdemokratisk tankesmedja - kampen om städernas väljare handlar om annat än höger och vänster.

Enligt Majander, som intervjuades i Yles program Politiikkaradio i veckan, skiljer sig SDP:s politiska målsättningar inte märkbart från exempelvis De grönas. Skillnaden är att De gröna lyckas framstå som ett alternativ för framtiden, medan Socialdemokraterna snarare förknippas med det förflutna.

”De gröna bär på en känsla av att framtiden på sin sida, medan SDP bär på känslan av att försvara det man uppnått under det förra årtusendet. Den mentala skillnaden är väldig”― Mikko Majander

Majander hänvisar till den stora förändring som det politiska landskapet genomgått under 2000-talet. De klassbundna politiska identiteterna har försvagats och fått ge vika för nya grupper och tillhörigheter. För väljare som söker en framåtblickande rörelse att identifiera sig med har De gröna blivit ett allt mer attraktivt alternativ.

En av SDP:s utmaningar är således av försöka hitta ett sätt att balansera mellan det förflutna och framtiden. Partiets förflutna borde ses som en tillgång, inte en börda, sammanfattar Majander.

SDP:s ordförande Antti Rinne på Kommunernas hus på valkvällen.
Hur stark är Antti Rinnes ställning efter kommunalvalet? Åsikterna går isär. SDP:s ordförande Antti Rinne på Kommunernas hus på valkvällen. Bild: Lehtikuva Antti Rinne,Kommunalvalet 2017,SDP

Banden till facket en vattendelare

Ett av de områden där SDP:s historia märks tydligast är arbetsmarknadspolitiken. I egenskap av löntagarparti har SDP sett det som sin självklara uppgift att försvara en rättvis arbetsmarknad, goda anställningsvillkor och allmänbindande kollektivavtal.

Samtidigt har det här lett att SDP av många kommit att uppfattas som fackförbundens förlängda arm i riksdagen.

Sittande partiordföranden Antti Rinne är ett levande bevis på de nära banden mellan facket och SDP: före valet till partiordförande ledde Rinne tjänstemannafacket Pro.

Kopplingen till fackförbunden är på många sätt beskrivande för den politiska rävsax SDP befinner sig i. De nära banden till facket ger partiet ett direkt inflytande över arbetsmarknadspolitiken och sysselsättningsfrågorna i landet. Det här är viktigt för skaran av fackanslutna väljare som röstar på SDP.

Samtidigt kan banden till fackförbunden ha en avskräckande effekt på unga väljare som saknar en personlig koppling till facket. I vilken utsträckning kan den växande skaran av urbana akademiska snuttjobbare identifiera sig med Antti Rinnes SDP? Är partiet berett att luckra upp banden till facket för att nå ut till nya väljare?

Glada människor applåderar på De grönas valvaka i Helsingfors.
De gröna har lyckats nå ut till städernas rörliga väljare. Glada människor applåderar på De grönas valvaka i Helsingfors. Bild: LEHTIKUVA / MARKKU ULANDER Kommunalvalet 2017,de gröna

En folkrörelse måste förnya sig

Vi är tillbaka i veckan före valet. Intervjun med Antton Rönnholm är över. Jag lämnar partikansliet och sneddar över gatan mot Hagnäs torg. På vägen ser jag igen De grönas kandidater, som står i regnrusket utanför Runda huset.

Det slår mig att De grönas valtält, där det står uppslaget utanför SDP:s partikansli, också kan ses som en sinnebild för den politiska utveckling i Finland i stort. Mitt framför ögonen på SDP ser vi nya partier och folkrörelser förstärkas och ta form.

Många av dessa delar SDP:s grundläggande målsättningar och värderingar. Samtidigt skiljer de sig från socialdemokraterna då det kommer till tilltal och politiska betoningar.

Om socialdemokraterna vill bli största parti i riksdagsvalet 2019 krävs en grundlig analys av valresultatet. Om partiet hittar ett sätt att nå ut till de stora städernas rörliga väljare är ingenting omöjligt.

Läs också

Nyligen publicerat - Inrikes