Hoppa till huvudinnehåll

Bokrecension: Nygamla sidor av Tove Jansson

tove jansson i ateljén
Tove Jansson i ateljén tove jansson i ateljén Bild: Per Olov Jansson tove jansson

Det har länge spekulerats i om det skulle finnas något opublicerat kvar i Tove Janssons gömmor. Men senast nu börjar det vara dags att ge upp det hoppet.

Bulevarden och andra texter som forskaren och Tove Jansson-experten Sirke Happonen redigerat innehåller inget helt nytt material. Däremot både okända och bortglömda noveller som publicerats i, vid det här laget, försvunna tidskrifter.

Det lär vara så att Tove Janssons självkritik fick henne att hoppas att dessa tidiga alster aldrig skulle dyka upp ur historiens gömmor och jag kan hålla med om att vissa av de tidiga texterna nog är lite vingliga tillfällighetsnoveller. Men det är en riktigt underhållande samling texter för alla dem som är nyfikna på vår främsta barnboksförfattare. De 18 novellerna presenteras i kronologisk ordning från titelnovellen Bulevarden från år 1934 till den sista texten En gång i en park från år 1997.

pärmen till Bulevarden och andra texter
pärmen till Bulevarden och andra texter Bild: Förlaget tove jansson: bulevarden och andra texter

De breddar bilden av Tove Jansson och framställer henne som en äventyrlig själ, nyfiken på allt i sin omgivning. De tidiga novellerna publicerades i Helsingfors Journalens julnummer och hade förmodligen formkrav som texten fick underkasta sig.

Rutinerad illustratör

Tove försörjde sig som illustratör redan som ung, inspirerad av mamma Signe Hammarsten Jansson, kallad Ham. Det betydde att hon var väl förtrogen med tidningarnas krav på innehållet. Sirke Happonen har valt illustrationerna till berättelserna bland Toves övriga illustrationer och resultatet är både vackert och väl valt. Många av akvarellerna hade kommit bättre till sin rätt och all sin glans om de varit i färg. Men det är förstås en kostnadsfråga. Teckningarna däremot är ju gjorda i svart-vitt och de kompletterar berättelserna utmärkt.

teckning av ö av Tove Jansson
teckning av ö av Tove Jansson Bild: Förlaget tove jansson

Ensamma flanörer

Men vad skriver Tove då om? I de tidiga novellerna rör hon sig i Paris och Dresden och betraktar omvärlden med turistens nyfikna ögon. Iakttagaren kan vara en Monsieur Chatain som håller ensamheten borta genom att betrakta ett par som träffas, eller en Herr Vöpel som genom en lögn får kontakt med en medmänska. Vid den här tiden reste Tove Jansson omkring i Frankrike och Tyskland och hennes huvudpersoner har drag av olyckliga flanörer i en alienerad tid.

I novellen Kliché visar Tove sin mörka sida och sitt intresse för skräcknoveller. Under en diskussion avslöjar en man gradvis sitt psykologiska mörker som lett honom att begå ett brott som för honom förefaller helt följdriktigt och berättigat. Här märks redan den skarpa blicken för mänskors självbedrägeri som Tove Jansson så skickligt odlat i sina vuxenböcker.

I novellen Skägget möts en 18-årig flicka som väntar på att något ska hända och en konstnär i ett vårigt Paris och allting är just så romantiskt som i en schlager. Ända tills han en dag har rakat av sig skägget och vill något mera med henne. Då skakar denna något beskäftiga flicka av sig den romantiska bilden och nyktrar till. Som en Pollyanna på luffen inser hon att romansen är bättre som ett bitterljuvt minne än i verkligheten.

Lyckan i ett par galoscher

Min personliga favorit bland novellerna är En ohemul historia som är just motsatsen till vad som brukar menas med ohemul. Jovisst där finns en självupptagen hemul som skriver verser om hur illa han har det. Men denna hemul hittar ett par galoscher i sin tambur efter en fest som får honom att glömma alla sorger och bara vara lycklig - sublimt lycklig.

Novellen är en bearbetning av H.C. Andersens saga Lyckans galoscher där galoscherna kan ta bäraren till vilken tid och plats som helst där hen kunde tro sig vara lycklig. Men eftersom vi ofta kommer på önskningar i tanklöshet så går det inte så bra för dem som iklätt sig lyckans galoscher. De klarar sig med nöd och näppe ur de situationer de försätts i och till slut är det Sorgen i skepnad av en gammal kvinna som för bort galoscherna. För mänskorna kan inte handskas med önskningar som uppfylls gränslöst.

Men Tove gör någonting alldeles annorlunda med temat. Hon tillför måttfullhet och vishet i sin berättelse om pampuscherna som likt en drog kan skänka fullständig tillfredställelse och balans i livet. För pampuschernas riktiga ägare, en försagd homsa, dyker upp. Han har fått dem av ”en gammal egendomlig dam på Robertsgatan”. Honom skänker de en våldsam nyfikenhet.

Tillsammans kommer herrarna på en enkel och effektiv lösning. De är två och galoscherna två - voilá! Då blir dosen av lycka rätt för dem båda. Att det ser konstigt ut att gå med bara en galosch struntar de i.

Tove Janssons teckning av sovande som drömmer mardrömmar
Tove Janssons teckning av sovande som drömmer mardrömmar Bild: Förlaget tove jansson

Att skriva för barn

Vänner av Mumintroll finner säkert texterna om Den lömska barnboksförfattaren och beskrivningen av Muminhuset intressanta. I den förra diskuterar Tove den underström av katastrof och skräck som borde finnas här och var i varje hederlig barnbok. Här hittar vi också en ofta citerad tanke: ”I en barnbok borde det finnas en väg där författaren stannar och barnet går vidare.” Det ska alltså finnas ett hot eller en härlighet som aldrig förklaras, som barnet självt får gestalta i sin fantasi.

I texten om Muminhuset protesterar Tove Jansson mot de lådor folk tvingas bo i. I kontrast till alla fula fyrkantiga hus är det runda, höga Muminhuset en blandning av stilar och vrår. För ett barn är det ljuvliga i konstruktionen att det ryms hur mycket gäster som helst. Med en vuxens ögon kan jag ju också se att det hela bygger på att Muminmamman tar hand om alla och hämtar äpplen och saft när de ska lägga sig. En i högsta grad borgerlig sommaridyll som erbjuder både gemenskap och avskildhet.

Biografier ger bakgrund

Boken avslutas med ett omfattande efterord av Sirke Happonen som ger bakgrund och tolkning till novellerna. Det är en både viktig och behövlig information till texter som skrivits för en speciell publik, under en speciell tid. Som helhet är Bulevarden och andra texter både ojämn och aningen spretig, men mycket charmig.

Den som bekantat sig med Tove Janssons liv antingen genom Tuula Karjalainens biografi Tove Jansson, arbeta och älska, hennes utgivna brev eller lyssnat på radioserien Penseln, pennan och hjärtat – om Tove Jansson kan föreställa sig den Tove som skrev dessa texter. Det är en person som intresserar sig för mänskor och miljöer redan i unga år. Med konstnärens och författarens dubbelblick registrerar hon sin omgivning. Humor och klarsynthet, kombinerat med en dragning till det mörka i människan präglar texterna i den här samlingen. Det är ett gott arbete Sirke Happonen gjort som vaskat fram texterna och illustrationerna ur arkiven. Det kompletterar bilden av Tove Jansson på många vis.

Lyssna på hela serien Penseln, pennan och hjärtat - Om Tove Jansson här.

Läs också

  • Mor- och farföräldrar i fokus - stora känslor på spel

    Alla vill barnets bästa men metoderna kan krocka.

    Alla vill barnets bästa men metoderna kan kollidera. Den äldre generationen ska hålla sig till reglerna och småbarnsföräldrarna får inte kräva och skuldbelägga, så lyder råden från familjeexperter på den nationella dagen för far- och morföräldrar.

  • Det var sju gånger farligare att vara barn på 70-talet än i dag

    Antalet barn som dör före sin nittonårsdag har minskat.

    Tycker du att dagens säkerhetstänk har gått för långt? Ibland hör man sägas att det för 40 år sedan inte fanns cykelhjälmar, krockkuddar eller bilbälten i baksätet och att ingen tog någon skada av det. Sanningen är att rätt många barn inte överlevde barndomen på 70-talet.

  • Hur hamnade Kittilä i historisk kommunkris?

    Många förtroendevalda är brottsmisstänkta.

    Kittilä kommun är i en minst sagt ovanlig situation. I kommunfullmäktige ingår 11 personer som är åtalade för tjänste- och arbetsbrott.

Nyligen publicerat - Kultur och nöje