Hoppa till huvudinnehåll

Rammstein: Inga profeter i eget land

Profilbild på Johnny Sjöblom, korrespondent för svenska Yle i Tyskland
Profilbild på Johnny Sjöblom, korrespondent för svenska Yle i Tyskland Bild: Yle korrespondenter,hälsningar från korren

De har sålt miljontals skivor och i många år har de varit Tysklands musikexport nummer ett. Trots den stora populariteten och framgångarna runtom i världen är ändå mottagandet i Tyskland oftast mycket dämpat och kyligt. Vår medarbetare Johnny Sjöblom om ett band som har det svårast på hemmaplan.

Om några veckor är det äntligen dags. För första gången kommer jag att se industrimetalbandet Rammstein stå på scen i Tyskland.

Det har varit en lång väntan. Rammstein uppträder rätt så sällan i hemlandet. Också annars är Rammstein ett band som trots sina stora framgångar i utlandet förblir för det mesta osynligt i Tyskland.

Jag kan på rak arm inte komma ihåg att jag en endaste gång skulle ha hört bandet spelas på tysk radio. Inte ens på rockstationen jag brukar lyssna på.

Ute till höger

Och inte skrivs det värst mycket om bandet heller, men när det skrivs är det ofta med rätt så negativa förtecken.

Som till exempel för några veckor sedan då filmen Rammstein: Paris hade premiär i Tyskland. I recensionen i tidningen Der Spiegel gjordes bandet mer eller mindre skyldigt till all högerpopulism och det som skribenten tycker går politiskt fel i Tyskland just nu.

När man läser finska och tyska artiklar om Rammstein är det lätt att få en känsla av att det egentligen finns två band med samma namn.

Där man i Finland oftast tar fasta på det teatraliska, bombastiska, pyrotekniska och det maskinella är det i Tyskland det skandalösa, provocerande, smutsiga, smaklösa och påstått högerextrema.

Provokation på provokation

Allt sedan den ursprungliga provokationen i form av själva bandnamnet (egentligen fel skrivet), som syftar på den amerikanska militärbas där sjuttio mänskor dog i samband med en flygshow år 1988, har det fortsatt i samma spår.

I Tyskland har mycket lite av diskussionen kretsat kring det musikaliska och det bandet i själva verket har bidragit med när det gäller till exempel de spektakulära scenshowerna.

Den tyska debatten har i stället handlat om bland annat nazistisk estetik, om att representera en herreras, om att sjunga med för rullande R, om att förhärliga våld och att rejält och ofta gå över gränsen för vad som kan anses vara god smak.

I vissa fall har bandet tagit ställning till kritiken på sitt eget sätt. Som ett exempel låten Links 2 3 4 från albumet Mutter.

I texten säger man tydligt att hjärtat bultar till vänster och refrängen påminner mycket om en av de mest kända östtyska arbetarsångerna med text av Bertolt Brecht.

Samtidigt öppnade ändå videon till låten, med sina strikt marscherande myror igen för ny kritik, så i ärlighetens namn måste man väl säga att Rammstein sällan har backat för kritikerna, utan för varje år ytterligare stärkt dem i deras tro att de hade rätt från början.

Att det har gått så har bandet själv förklarat med medlemmarnas bakgrund i DDR-punken. De växte musikaliskt upp i en liten bubbla där det mesta var tillåtet och utgångspunkten var att det man gjorde aldrig skulle nå ut till den stora publiken.

Med den attityden grundade man Rammstein utan minsta tanke på att bandets göranden någon dag skulle väcka något större intresse.

En språkfråga?

Kanske handlar det i Tyskland också till en del om språket. På hemmaplan förstås varje nyans och tvetydighet inom den rammsteinska lyriken och tolkningarna är därför betydligt fler än vad de är i utlandet.

Det grundläggande problemet verkar ändå vara att många fortfarande anser att ett band som Rammstein av olika skäl helt enkelt inte får komma från Tyskland.

Omvärlden tycks däremot vara mer öppen för bandets stil. Samma tolkningshysteri som i hemlandet stöter man som sagt sällan på i utlandet.

Man behöver inte gilla bandet eller dess göranden, men själv tycker jag man gör fel om man vägrar inse vilken exportprodukt det egentligen handlar om.

Jag har någon gång funderat över hur många statligt stödda Goethe-institut det egentligen behövs för att ge det tyska språket samma hörbarhet som vad Rammstein har gjort.

Och trots alla tvetydigheter och att man ibland rör sig i smaklöshetens gränstrakter, så kan den rammsteinska tyskan vara hur vacker som helst.

Läs också

Nyligen publicerat - Utrikes