Hoppa till huvudinnehåll

Yttrandefriheten fick Lukogo Byona att känna sig hemma i Österbotten

Lukogo Byona från Demokratiska Republiken Kongo, bosatt i Smedsby i Korsholm. 2016.
Lukogo Byona i Österbottens högskola. Lukogo Byona från Demokratiska Republiken Kongo, bosatt i Smedsby i Korsholm. 2016. Bild: Mi Wegelius/Yle Kongo,Smedsby, Korsholm,österbottens högskola

I Pingstkyrkan i Finland har Lukogo Byona funnit ett sammanhang där han i dag känner sig trygg och kan säga det han har på hjärtat. Men vägen hit har varit lång och under sina allra svåraste år i Demokratiska republiken Kongo måste Lukogo rent handgripligen lära sig vad det innebär att leva utan yttrandefrihet.

Lukogo Byona tillfångatogs i sitt hemland och trakasserades. Han lyckades fly, men levde flera år i ett flyktingläger i ovetskap om hur det gått för hans fru och deras första barn.

Han föddes 1982 i Kongo och är alltså nu 35 år när jag träffar honom i Österbottens Yrkesakademi nära Vasa där han genomgår handledande utbildning med siktet på att bli närvårdare. Hans ansikte är öppet, han småler och skrattar rätt mycket och har något fint pojkaktigt över sig.

Han kallar sig också Joseph eftersom det var vad hans vänner i Kongo ville kalla honom. Med ett generat småleende säger Lukogo att de associerade honom med Bibelns Joseph.

Och mina föräldrar, som älskade mig mycket, sade att jag kunde kallas Joseph, eftersom han var älskad.

Vet inte var de flesta syskonen finns

Lukogos föräldrar är i dag döda, fadern dödades i konflikternas Kongo och modern dog till följd av en sjukdom. De hann i alla fall få totalt tio barn, fyra söner och sex döttrar.

Var de finns i dag vet Lukogo inte, bara att en av hans bröder lever som flykting i Syd Afrika och att hans yngsta syster är med honom i Finland.

När Lukogo berättar att han själv har sju barn blir jag trots allt först lite förvånad, han förefaller så väldigt ung. Av barnen är det yngsta en äkta finne, det har fötts i Finland, säger han med glimten i ögat och ett nöjt skratt.

Det att Lukogo bor i Korsholm med sin familj och sin lillasyster ser han som ett av livets märkvärdiga under. Som 23-åring blev han nämligen tillfångatagen av en stridande armégrupp i Kongo-Kinshasa.

Demokratiska republiken Kongo.
Demokratiska republiken Kongo. Demokratiska republiken Kongo. Bild: DAI KUROKAWA/EPA demokratiska republiken kongo

De var militärer som hörde till de rwandiska styrandes trupper. Lukogo växte upp i östra delen av Kongo.

Han säger att konflikterna där mycket beror på att den delen av landet delar gräns med tre andra länder, Burundi, Uganda och Rwanda. Från dem kommer militärgrupper till Kongo för att förfölja, trakassera, misshandla, våldta och döda människor, berättar han.

Karta över Kongo-Kinshasa
Karta över Kongo-Kinshasa, Demokratiska republiken Kongo. Karta över Kongo-Kinshasa Bild: Google Kongo-Kinshasa,Afrika,kartor,demokratiska republiken kongo

I Afrika har vi två Kongo, vilket väcker förvirring. Vår granne kallas Kongo Brazzaville. Vårt Kongo kallas Kongo-Kinshasa och heter officiellt Demokratiska republiken Kongo.

- Men det är bara ett namn, för där finns ingen demokrati, säger Lukogo sorgset.

Reportrar utan gränsers pressfrihetsindex kartlägger möjligheter för medier att agera fritt i 180 länder. Också om Finland nu ser ut att förlora sin topplacering till Norge, kan vi som jämförelse konstatera att Kongo i dag kommer först på plats 150.

Det du säger förvrängs

I en demokrati kan invånarna göra och säga vad de vill. I dagens Kongo förbjuder myndigheterna folket att uttrycka sig, konstaterar Lukogo.

Jag sade det jag skulle om mitt arbete. Men med sin negativa, felaktiga förhandsuppfattning misstolkade de styrande mig och arresterade mig.

Säger du någonting förvrängs det till att du är emot dem. Arresteringar är därför vanliga, folk trakasseras och där är ingen frihet i mitt land, det kan jag säga, understryker han med en uppgiven knyck på axlarna.

I Kongo arbetade Lukogo som generalsekreterare för en lokal, icke-statlig hjälporganisation. Området är fattigt och en lokal myndighetschef beordrade oss att vi skulle registrera precis alla invånare där, berättar han.

- Men eftersom hjälpen var begränsad gick jag inte med på att registrera alla, vi hade inte kapacitet till det. Det här fick militären att arrestera mig och kidnappa mig in i bushen.

Lukogos familj visste inget om vart han försvann. I bushen misshandlades han och hölls fången. Det pågick ända tills han lyckades fly, det var år 2005.

Flykt till tredje land

Utan någonting med sig flyr Lukogo så för sitt liv. Han tar sig genom Tanzania och Zambia och når till slut ett flyktingläger i Malawi. Här börjar nio långa år, som i ett fängelse eftersom man inte får lämna lägret, säger han.

I flyktinglägret får vi endast det allra nödvändigaste. Folk hungrar och det händer att det inte finns någon mat alls. Människor dör.

Som ny i flyktinglägret får man ett tält. Senare kan man få en liten plats där man får bygga sig ett hus.

Det flyktingläger i Malawi som Lukogo Byona levde tio år i.
Det flyktingläger i Malawi som Lukogo Byona levde nästan tio år i. Det flyktingläger i Malawi som Lukogo Byona levde tio år i. Bild: Lukogo Byona flyktingläger,Malawi,lukogo byona

Också Lukogo bygger sig ett litet hus. Det är i lera, med taket gjort av gräs. Dagarna förflyter i ovetskap, Lukogo vet inte om hans fru och son fortfarande lever.

Guds försyn

Men så plötsligt efter tre och ett halvt år sker det en dag år 2007 ett under. Bland alla tusentals ansikten ser han plötsligt hennes.

-Det är Guds försyn kan jag säga, ler Lukogo lyckligt.

Då finns här ca tiotusen personer i lägret. Mötet med frun sker i samband med att Lukogo har gått till en utdelningsplats för att hämta mat.

Lukogo Byona och hans hustru.
Lukogo Byona med sin hustru Bahati Mwajuma. Lukogo Byona och hans hustru. Bild: Lukogo Byona hustrur,lukogo byona

Vi kramar om varandra, skrattar, gråter och är lyckliga. Jag tar henne till mitt hem i lägret och introducerar henne för de personer jag bor med. Vår son och min lillasyster kommer också med min fru.

Efter en tid i lägret får Lukogo i alla fall börja göra rätt mycket, berättar han. Bland annat samarbetar han 2011 till 2014 över webben med Regis University Denver i Colorado.

Universitetet är kopplat till ett FN-program med målsättningen att hjälpa flyktingar att kunna få högre utbildning. Lukogo översätter deras språk till engelska och studerar också själv.

Lukogo Byona, från Kongo, numera bosatt i Smedsby i Österbotten.
Lukogo Byona, från Kongo, numera bosatt i Smedsby i Österbotten. Lukogo Byona, från Kongo, numera bosatt i Smedsby i Österbotten. Bild: Lukogo Byona yttrandefrihet,lukogo byona
Lukogo Byona på sin examensdag i Malawi.
Lukogo Byona firar sin bibliska examen i Malawi. Lukogo Byona på sin examensdag i Malawi. Bild: Lukogo Byona studier (verksamhet),examensfester,lärdomsprov,lukogo byona
Lukogo Byona, andra från vänster, med sina studiekamrater i Malawi 2014.
Lukogo Byona, andra från vänster, med sina studiekamrater i Malawi 2014. Lukogo Byona, andra från vänster, med sina studiekamrater i Malawi 2014. Bild: Lukogo Byona lärdomsprov,Examensarbete,lukogo byona

2005 kom Lukogo till flyktinglägret i Malawi. Efter nio långa år får han lämna det med sin lilla familj i november 2014. Vid det laget finns det ungefär tjugofem - tjugosextusen invånare i lägret, berättar han.

Funnen yttrandefrihet

Men i inget av de afrikanska länder jag har bott i finns någon yttrandefrihet. Ingen får uttrycka sig, inte heller kvinnor eller barn, säger Lukogo.

De som har makten dikterar allting och håller uppe sina diktaturer. De civila har inte minsta frihet och pressas av dem som styr.

- När jag kom till Finland upplevde jag att det var totalt annorlunda än i mitt hemland och också i flyktinglägret i Malawi. Här kan människor säga precis vad de vill, man får tala med vem som helst och här finns inga felaktiga begränsningar, konstaterar han.

Barn får tala, kvinnor får uttrycka sig, gamla kan säga vad de vill. Här var vi bor finns ingen som förtrycker någon annan, utan var och en är fri att komma fram med sin åsikt och det är fantastiskt, påpekar Lukogo.

- De mänskliga rättigheterna är mycket högt värderade här. Därför finns här heller inte någon rädsla inför att säga fel, vilket är otroligt skönt!

I Kongo gjorde folk negativa handlingar emot mig på grund av det jag sade. Här finns inget sådant, här får man uttrycka sig fritt, ler Lukogo stort.


Jag undrar om han har upplevt att någon i Finland har uttryckt sig för fritt, med negativa åsikter.

Nej, svarar han med ett skratt. Det är otroligt skönt när ingen kan diktera vad en annan kan säga, så länge man inte skadar någon förstås, säger Lukogo.

I Kongo finns en massa gränser. Där hör man ideligen: Du får inte överträda det! Du får inte göra det här! Det får du inte säga! Du får inte arbeta som du gör!

Men här i Finland är det okey, här finns inga imperativ – gör inte så! Här får man tänka och agera själv.

Vad var bara en dröm i Kongo?

Här får jag dela kunskap, jag får ha utbyte med andra människor, här säger ingen att denna nivå får du inte komma till, för här finns inte sådana nivåer som i Kongo.

I de flesta gemenskaper, samfund, intresseområden, folkgrupper och liknande i Afrika finns nivåer, samhällsklasser som man strikt förväntas hålla sig inom. Här finns inga sociala klasser, tycker Lukogo.

Jag påpekar att folk uppfattar att sociala hierarkier existerar också här. Lukogo svarar skrattande att vad honom anbelangar har han inte sett sådana i Smedsby, i Finland.

I sitt dagliga liv i Finland värdesätter Lukogo mycket sin rätt att höra till en grupp. För sin och sin familjs del är den gruppen långt Pingstkyrkan i Kvevlax där hela familjen har fått vänner för livet.

Men det finns människor i Finland som sårar till exempel homosexuella, säger jag.

Lukogo svarar att han har hört att det finns människor som trakasserar dem. Själv uppmuntrar Lukogo sina barn att värdesätta alla.

Lukogo Byonas hustru Bahati Mwajuma med två av deras barn, tvillingarna. 2014.
Lukogo Byonas hustru Bahati Mwajuma med två av deras barn, tvillingarna. 2014. Lukogo Byonas hustru Bahati Mwajuma med två av deras barn, tvillingarna. 2014. Bild: Lukogo Byona hustrur,bahati mwajuma

Problemet med mobbning

Mobbning kan finnas var som helst, konstaterar Lukogo. Det kommer från människor som har negativa attityder både gentemot sig själva och andra, säger han.

Efter att nu ha bott två år i Finland, har Lukogos syn på yttrandefriheten förändrats såtillvida att han upplever att det samhälle han nu lever i hela tiden utvecklas och att det går att utveckla det ytterligare.

Lukogo tänker sig att alla kan ta del i kampen emot mobbning. Hans vision är ett Finland helt utan diskriminering och pennalism.

Rykten som Lukogo har hört är riktade emot minoriteter. En del av majoriteten har dåliga attityder och pressar dem som hör till en minoritet.

Det kan handla om invandrade personer, människor med svenska som modersmål, just sexuella minoriteter och så vidare, räknar han upp. Vi borde alla värderas som likvärdiga, säger han med emfas och ett varmt skratt.

Tack vare välkomnandet, öppenheten och friheten att uttrycka sig i Kvevlax och också i Smedsby i Korsholm upplever Lukogo sig som en del av det finländska samhället. Han påpekar att han bara är en immigrant i Finland, men att han känner sig och sin familj accepterad och det är han verkligen lycklig över.


LÄS OCKSÅ:
Vi har råd att ta yttrandefriheten för given
Lycka är att missa bussen - Maria Eliseeva lämnade Rysslands kvava klimat för homosexuella
Den enda kvinnan utan huvudduk - Haneen Jameel måste fly för att kunna vara sig själv
Journalisten Saad såg sin bästa vän hängas av IS - yttrandefriheten är obefintlig i Mosul

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje