Hoppa till huvudinnehåll

Essä: Feminism som är men inte gör

abstrakt bild
abstrakt bild Bild: Anna-Sofia Nylund/Yle konst

Författaren och kulturjournalisten Ylva Perera skriver om problematiken kring feminism som identitetsbygge och varför det kan ligga i vägen för verklig samhällsförändring.

Jag var rädd för Spice Girls när jag var liten. Min mamma klippte ut en artikel om dem ur HBL åt mig, för att jag skulle ha koll på ”vad flickor gillar just nu”.

Jag läste, jag lärde mig några låtar och jag klädde ut mig tillsammans med min kusin. Vi hade roligt, men utåt kände jag skräck för att bli avslöjad för att låtsas vara medlem i en grupp som kanske aldrig hade accepterat mig som medlem.

Coola flickor i grupp väckte inte identifikation och girl-power-pepp hos mig, det väckte skam och oro.

Hemligheter jag inte fick höra, fester jag inte bjöds på och matraster tillbringade på skoltoaletten så att ingen skulle se att jag inte hade någon att sitta med.

Jag brukar inte ta upp mitt förhållande till Spice Girls. Det går emot den feministiska kampens mest angelägna aspekter, nämligen att systerskap och solidaritet utgör kärnan för samhällsförändring. Då ser det fult ut i berättelsen om mig att inte kunna visa att jag började i tid, att jag kände kraften i girl power redan som barn.

Det gjorde jag inte.

spice girls
spice girls Bild: EPA / Matteo Bazzi spice girls

Tvärtom är otryggheten gentemot kvinnliga kompisgrupper djupt rotad i min kropp än i dag, trots år av motsatta erfarenheter. Jag kämpar med att våga lita varje dag. Varför är jag då så säker på att organisering och systerskap är en bra grej?

Jo, för det är inte systerskapet det är fel på. Det är mig. Men inte ”jag” som personen Ylva Perera, utan det faktum att jag (och många med mig) har fått för mig att den egna politiska visionen och de egna erfarenheterna måste forma en helgjuten identitet.

Vi lever i en tid då det personliga inte längre är politiskt, utan det politiska istället har blivit personligt. Det riskerar att lägga sig i vägen för all verklig solidaritet.

Det är viktigare att vara feminist än att göra feminism

På ett plan är det lätt att tänka sig att feminismen just nu upplever en guldålder. Den syns på ett helt annat sätt för bara några år sedan.

Högprofilerade politiker kallar sig feminister, det finns gott om feministiska Facebookgrupper och Instagramkonton där folk kan samtala och utbyta erfarenheter, det lanseras klädkollektioner med feministiska slogans och under det senaste året har en hel del böcker om feminism utkommit både i Finland och internationellt.

Det borde vara en fantastisk sak, men en beklämmande stor del av världen ser fortfarande ut som förut – eller är till och med på väg mot det värre – när det gäller jämställdhet i förhållande till löner, makt och utsatthet.

De säger ingenting om vad som behöver förändras för att ett mer jämställt samhället ska uppnås― Ylva Perera

Aborträttens ifrågasättande i USA och legaliserandet av våld i hemmet i Ryssland är bara två exempel.

Här i Finland är det enligt Statistikcentralens senaste undersökning från 2016 fortfarande kvinnor som ägnar mer tid åt obetalt hushållsarbete (till exempel städar kvinnor i medelåldern dubbelt så mycket som män). Det är kvinnor som har lägre löner, som lyser med sin frånvaro på höga poster och som blir offer för sexuellt våld. (För mer statistik, se Statistikcentralens rapport).

De här siffrorna fångar bara en del av problematiken – inte till exempel hur människor också diskrimineras på grund av etnicitet, klass, sexualitet och könstillhörighet – men de visar tydligt att ojämställdheten fortfarande är ett faktum i vårt land, trots att feminismen vunnit mark.

Delvis handlar det naturligtvis om att utvecklingen tar tid, men det finns också en oroväckande tendens i dagens feminism som hotar ligga i vägen för faktisk förändring.

Det är nämligen viktigare att vara feminist än att göra feminism. Den här feminismen blir lätt sjanghajad och maktlös.

Från slogans till statements

Jag ska ta några exempel:

Radioprogrammet Stil i P1 tog den 10 mars i år upp fenomenet ”Plakatmode” – nämligen att det på senare år blivit trendigt för både billigkedjor och exklusiva modehus att ge ut kollektioner med feministiska budskap.

Till exempel genom catwalks där modellerna fått bära plakat som “History is Herstory”, “Ladies First” and “Women’s Rights are Alright”, och t-skjortor med tryck som ”We Should All be Feminists”, ”Woman Power” och ”Radical Feminist”.

I programmet intervjuas Ebba Witt-Brattström, professor i nordisk litteratur vid Helsingfors universitet och expert på 70-talsfeminismen, om skillnaden mellan feministiska slogans nu och då.

En intressant skillnad träder fram: Där kampen på 70-talet fördes genom plakat där konkreta åtgärder krävdes – ”Kvinnors rätt till fri abort”, ”Sex timmars arbetsdag”, ”Lika lön för lika arbete” och ”Göd inte kapitalets porrindustri” – handlar dagens slogans istället om att personen som bär dem berättar åt världen att hen är feminist.

Journalisten frågar Witt-Brattström vad det här får för konkreta verkningar i världen. Witt-Brattström säger att t-skjortorna fyller en funktion genom att folk sprider feminism i det offentliga rummet, vilket gör att folk ser det och kan ställa frågor.

- De vill på något sätt markera ett ställningstagande och de vill också ge kraft.

Till viss del håller jag med, men jag tycker en viktig aspekt går förlorad i Witt-Brattströms resonemang, så som det presenteras i Stil. Nämligen att slagord som ”Radical Feminist” och ”This is What a Feminist Looks Like” säger saker om bäraren istället för om samhället.

De säger ingenting om vad som behöver förändras för att ett mer jämställt samhälle ska uppnås, som 70-tals-sloganerna gjorde, utan handlar om att manifestera en identitet som feminist hos den som bär tröjan.

En affärskvinna som står framför en massa män iklädda kostym.
En affärskvinna som står framför en massa män iklädda kostym. Bild: All Over Press/DWImages/Alamy affärsman,prestation,feminism,kontorsanställda,kvinna

Från systerskap till individperspektiv

Samma tendens går att se i den feministiska populärlitteraturen. Bland de senaste årens böcker finns flera exempel på verk där personer skriver om feminism genom att berätta om sitt eget liv. Här på hemmaplan kan nämnas: Miten helvetissä minusta tuli feministi av Eveliina Talvitie och Peppe Öhmans Livet & Patriarkatet.

Oftast används det här angreppssättet med motiveringen att det personliga är politiskt, och tanken är att igenkänning ska göra det lättare för läsaren att ta till sig budskapet.

Samma tanke finns i Birgitta Boucht och Carita Nyströms 70-talsklassiker Denna värld är vår. Handbok i systerskap, ett pionjärverk inom finlandssvensk feminism. Här får också egna erfarenheter stor plats, men ändå finns en slående skillnad i anslaget om vi jämför Denna värld är vår med till exempel Livet & Patriarkatet.

I Denna värld är vår ligger fokus på att utbilda kvinnor i hur samhällsstrukturerna – kärnfamiljen, kapitalismen – diskriminerar kvinnor, och uppmana till solidarisk omorganisering av samhället.

Många röster får komma fram – dels genom att bokens två författare ständigt betonar att de lärt sig vad de kan genom samtal med andra, dels genom att boken inkluderar inlägg av ett flertal andra personer i olika livssituationer.

I Livet & Patriarkatet handlar det mer om att ge läsaren argument att använda i diskussioner med antifeminister, och åtgärder för hur den egna relationen (om man lever i ett heteroförhållande) kan fungera mer jämställt.


Frågan är bara vad denna feminism riktigt kan åstadkomma
― Ylva Perera

Mycket av boken ägnas åt problemen med ekonomisk ojämställdhet, men istället för att kritisera det ekonomiska systemet som sådant handlar det om hur kvinnor bäst ska klara sig inom det – till exempel genom att värna om sin inkomst och pension.

Jämfört med 70-talsboken finns en större medvetenhet om hur olika faktorer påverkar diskriminering – sexualitet, etnicitet och så vidare – men i praktiken blir perspektivet ändå väldigt smalt eftersom inga andra röster än författarens släpps in.

Något generaliserat handlar Denna värld är vår om feminism som en kollektiv rörelse där omorganiseringen av samhället står i fokus, medan Livet & Patriarkatet handlar om individers egna uppfattningar och livsval.

Även om Öhman ska ha en eloge för sitt pedagogiska och förlåtande tilltal – hon påminner om att det inte går att leva helt jämställt i en patriarkal värld – ligger ändå fokus på att förändra sig själv, snarare än på att förändra världen.

Peppe Öhman: Livet & patriarkatet
Peppe Öhman: Livet & patriarkatet Bild: Schildts & Söderströms peppe öhman

Liksom nästan alla andra nyutkomna böcker i samma genre har Livet & Patriarkatet en bild av författaren på omslaget. Redan här antyds alltså att det är personen, feministen, som är av intresse.

Det här beror såklart på att trenden inom marknadsföring överlag just nu är att ansikten och personliga varumärken säljer, men det här är inte frånkopplat feminismens utveckling, tvärtom.

Det finns helt klart en marknad för feminism som fokuserar på jaget istället för på samhället.

Frågan är bara vad denna feminism riktigt kan åstadkomma.

Feminismen och nyliberalismens oheliga allians

I boken Fortunes of Feminisms – From State-Managed Capitalism to Neoliberal Crisis (2013) går samhällsfilosofen Nancy Fraser igenom feminismens utveckling i relation till kapitalismens dito.

Där 70-talsfeminismen såg omfördelningen av ekonomiska resurser som det viktigaste medlet för att uppnå jämlikhet mellan könen gjorde 80-talets nyliberala värderingar att fokus flyttades till frågor om identitet och representation.

Det viktiga med skiftet var att det öppnade upp för en mer nyanserad syn på förtryckande strukturer – sådana som inte grundar sig enbart på ekonomi och kön, utan på kulturella faktorer som etnicitet, sexualitet, könsidentitet, funktionalitet och så vidare.

Problemet uppstår när dessa faktorer ses som fristående från ekonomiska faktorer, eftersom de inte är det. Även om vissa förtryck, till exempel våld i nära relationer, drabbar kvinnor i alla samhällsklasser finns det ekonomiska skillnader i hur våldet kan bemötas (vem har råd att lämna sin man, till exempel? Fler exempel på ekonomiskt våld kan läsas här.)

Dessutom finns en stark korrelation mellan till exempel etnicitet och ekonomisk utsatthet, eftersom rasistiska strukturer gör det svårare för icke-vita personer att få arbete och bostad. Korrelationen är också stark mellan ekonomisk utsatthet och möjlighet att leva ut sin identitet som hbtqi-person, eftersom en icke-välbärgad transperson kanske inte kan komma ut av rädsla för att mista jobbet.

Fraser förespråkar därför inte en återgång till 70-talsfeminismen per se, eftersom det innebär att blunda för hur mångfacetterade förtrycken är, utan istället menar hon att feminister måste kunna hantera båda perspektiven samtidigt.

J. Howard Millers affisch "We Can Do It!" från 1943.
J. Howard Millers affisch "We Can Do It!" från 1943. Bild: Public Domain feminism,affischer

Målet för kampen måste vara att alla ska kunna delta i samhället på lika villkor, och för det krävs en utjämning och omfördelning både gällande ekonomi och gällande social status (vilket är Frazers samlingsbegrepp för de övriga förtryckskategorierna).

Problemet med dagens nyliberala identitetspolitiska feminism är att fokus läggs på synliggörande istället för på förändring. Det här leder till att verklig jämställdhet lyser med sin frånvaro, trots att ordet ”feminism” syns överallt.

Exemplet med klädindustrin är talande, eftersom feminismen där bokstavligen går kapitalets ärenden – ett företag kan sälja t-skjortor med trycket ”This is What a Feminist Looks Like” samtidigt som man låter kvinnorna som syr dessa t-skjortor arbeta under slavliknande förhållanden.

I det fallet används feminismen som ett sätt att öka ojämlikheten snarare än att främja den.

Feminism bortom jaget

När feminismen blir nyliberal blir den först och främst en fråga om att skydda sina egna, personliga rättigheter. Fokus läggs på att jag som kvinna ska kunna tjäna lika mycket pengar som män, inte på att löneinkomsterna måste utjämnas både mellan kön och mellan länder, klasser och yrkesområden.

Feminismen blir då också en fråga om vilket förtryck jag personligen utsätts för – det är en radikal missuppfattning av termen ”tolkningsföreträde”.

Istället för att tänka att personer med erfarenhet av t.ex. rasism eller sexism besitter värdefull kunskap som behövs för att alla tillsammans ska kunna motarbeta förtrycket – och som det därför skulle löna sig för alla att lyssna på och solidarisera sig med – finns en utbredd idé om att man inte ”får” prata om något man inte upplevt.

Där vi förstår att jämställdhet på kulturell nivå inte är möjlig utan jämlikhet på ekonomisk nivå― Ylva Perera

Det leder lätt till ett av flera dåliga alternativ. Antingen börjar jag inleda varje diskussion med att rabbla upp mina privilegier: ”jo förlåt jag är en vit högskoleutbildad cis-kvinna, men bla bla…” – vilket är sjukt oproduktivt eftersom det oftast leder till att jag tar upp bara mer plats.

Eller, så använder jag all energi på att hävda min egen offerposition – ”som finlandssvensk möter jag faktiskt också rasism”. Eller så blir jag kränkt över att inte stå i fokus och avsäger mig kampen helt och hållet.

Här ligger riskerna när det politiska blir personligt. Inte personligt i bemärkelsen ”angår mig” – det ska det naturligtvis göra – utan i bemärkelsen ”definierar mig”.

Då handlar kampen bara om mig själv. Om hurudan jag är som feminist, på vilka sätt jag diskrimineras och hur pass politiskt korrekt jag är i mitt sätt att uttrycka mig.

ylva perera
Ylva Perera ylva perera Bild: Lena Malm ylva perera

Det betyder inte att det inte är livsviktigt att dela personliga erfarenheter för att på så vis kunna kartlägga förtryckande strukturer. Det är viktigt att alla får höras och ses som individer, speciellt när det gäller människor som tidigare klumpats ihop som en opersonlig massa under kategorier som ”kvinnor”, ”svarta” eller ”fattiga”.

Det kan också vara frigörande med kaxiga selfies och Spice Girls-anekdoter, helt enkelt som verktyg i kampen.

Grejen är bara att den kampen inte slutar där, det är först där den börjar. När individer av alla slag får möjlighet att agera i världen, lyssna på varandra, samarbeta och på så vis ändra de strukturer som orsakar förtryck.

Solidaritetsarbete med asylsökande positivt exempel

Ett positivt exempel på det här ser vi faktiskt nu i den folkrörelse som organiserar sig för asylsökares rättigheter runtom i vårt land.

Det är människor som använder sina kroppar och röster för att arbeta mot ett förtryckande system, utan att för den skull nödvändigtvis själv höra till gruppen som det riktas mot. Som lyssnar, solidariserar sig och handlar.

Som skapar en rörelse som både går ut på att ge röst åt enskilda förtryckta individer och på att förändra samhällssystemen som möjliggör förtrycket.

Organisering är inte bara peppande och roligt, det är ofta frustrerande och väldigt svårt, eftersom det kräver att jag lämnar min bekvämlighetszon och blir en del av ett sammanhang jag inte ensam kan kontrollera.

Som inte bara handlar om mig själv, utan om vad jag kan bidra till att skapa tillsammans med andra.

Det är tungt eftersom man öppnar sig för både andras smärta och – i mitt fall – egna sociala hjärnspöken, men det är också kärleksfullt och stärkande. Framför allt är det enda sättet att åstadkomma verklig förändring.

Demonstranter från Den feministiska rörelsen i Madrid håller upp banderoller med texterna "Att bestämma över våra kroppar är inte ett brott" samt "Det är min kropp och mitt val" under en demonstration på den internationella dagen dör dekriminalisering av
Demonstranter från Den feministiska rörelsen i Madrid håller upp banderoller med texterna "Att bestämma över våra kroppar är inte ett brott" samt "Det är min kropp och mitt val" under en demonstration på den internationella dagen dör dekriminalisering av Bild: EPA/BALLESTEROS recurrent miscarriage,Madrid,Spanien,feminism,demonstrationer (samhälleliga händelser),kvinnor,abort,abortlag

Jag drömmer om en feminism i samma stil.

Där det intressanta inte är hurudan feminist ”jag” är – om jag sminkar mig, om jag rakar mina ben – utan om jag kan bidra till ett samhälle där alla får se ut som de vill. Där vi inte bara skriker ”feminism” utan ”förnya translagen” och ”lika lön åt alla”.

Där vi förstår att jämställdhet på kulturell nivå inte är möjlig utan jämlikhet på ekonomisk nivå.

Eller, för att travestera Bertold Brecht: Där vi inte strävar efter att ”vara” feminister, utan efter att skapa ett tillstånd som gör feminism möjligt – eller ännu hellre överflödigt.

Ylva Perera är författare och kulturjournalist.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje