Hoppa till huvudinnehåll

Teaterrecension: En drabbande dokumentär om brodern som försvann

Eeva Soivio i Mustarastas - eli kadonnut veli.
Eeva Soivio i Mustarastas - eli kadonnut veli. Eeva Soivio i Mustarastas - eli kadonnut veli. Bild: Tomi Suovankoski Kom-teatteri,Eeva Soivio,mustarastas - eli kadonnut veli

Vad hände med sjuttonåringen som försvann spårlöst under en kompiskryssning till Sverige? I Mustarastas – eli kadonnut veli förvandlar skådespelaren Eeva Soivio sin egen familjetragedi till en berörande föreställning om maktlöshet, sorg och försoning.

Sommaren 1989 åker tre tonårskillar från Seinäjoki på en kryssning till Sverige.

Det är en typisk kompisresa, det viktiga är inte målet utan själva resan. Tåget för dem till Vasa och båten till Sundsvall. I väskorna ligger medhavd sprit och på båten väntar äventyret.

Frihet, taxfree och nya ansikten. Kanske rentav en tjej.

Men när båten återvänder till Vasa stiger bara två av kompisarna i land. Den tredje saknas sedan föregående kväll.

Den killen var skådespelaren Eeva Soivios bror. En sjuttonåring som försvann spårlöst under hemresan.

Eeva Soivio var själv tolv år gammal när hennes storebror Juha försvann. Tillsammans med regissören Lauri Maijala har hon skrivit en monolog som hon nu framför i KOM-teaterns foajé.

Vaga minnesbilder och ett förtvivlat behov av svar

Men ’monolog’ är kanske inte det rätta ordet. Det enda röst vi hör live är Soivios men det dröjer innan hon själv tar till orda.

Merparten av föreställningen består av vittnesmål som hon spelar upp från band samtidigt som hon rekonstruerar händelseförloppet på en anslagstavla – ett slags kombination av söndagsskolans flanellograf och polisseriernas kom-ihåg-tavlor.

Eeva Soivio i Mustarastas - eli kadonnut veli.
Ett försök till rekonstruktion. Eeva Soivio i Mustarastas - eli kadonnut veli. Bild: Tomi Suovankoski Kom-teatteri,Eeva Soivio,mustarastas - eli kadonnut veli

Bilden som växer fram bygger på polisförhören med dem som senast såg Juha i livet och varvas med moderns försök att få klarhet i det skedda.

Medpassagerarnas vittnesmål är vaga. Det finns ingen entydigt förklaring till Juhas försvinnande men en detalj återkommer. En diskussion om självmord som de haft strax innan han försvann.

Men samtidigt finns det inget som tyder på att just den här ynglingen umgicks med sådana tankar.

Juhas förtvivlade mamma söker i sin tur hjälp hos klärvoajanter och helbrägdagörare för att få en förklaring till det som hänt. Men möts ibland av rent hårresande nonchalans och fördömelse.

Summan är en uppsättning som för oss långt utanför det privatas gräns.

Med utgångsläge i det personliga växer Mustarastas – eli kadonnut veli till en sällsynt mångfasetterad föreställning. Om ovisshet, sorg, förlust och förtvivlan.

Men också om den sköra balansgången mellan harmoni och kaos.

Vad vet vi om varandra, egentligen?

Att försonas med ovissheten

När Eeva Soivio slutligen själv tar till orda har också hon en hypotes. Juha hoppade sannolikt själv överbord men de samlade tillfälligheterna styrde handlingen.

Hur det egentligen förhöll sig får vi förstås aldrig veta.

Soivios och Maijalas samarbete har resulterat i en ambivalent och exceptionellt finstämd föreställning om ungdomlig växtvärk och smärtsam förlust. Väsentlig är också Soivios egen försoning med saknaden.

Stor teater är inte detsamma som stor till formatet.

Mustarastas – eli kadonnut veli är i all sin skenbara enkelhet en av spelårets rikaste och mest berörande uppsättningar.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje