Hoppa till huvudinnehåll

Då man förlorar sin kärlek till cancern

Pappa kramar ett barn
Konvolutet - pappan och barnet Pappa kramar ett barn Bild: Mount Eerie Pappa

Vad händer med livet då man förlorar den människa man älskar åt cancern? Sebastian Bergholm har lyssnat på Mount Eeries skiva ”A crow looked at me”, som består av tio omskakande berättelser:

Du får fortfarande post, sjunger Phil Elverum, i en sång om hur han en vecka efter sin hustru Genevieves död kollapsar på trappan då han öppnar presenten du beställt åt vår dotter.

En inhandlad skolväska åt dottern är det sista sättet för en döende mamma att få vara med om dotterns skolgång några år framåt i tiden. I en tid som cancern tar ifrån henne och den lilla, vackra bubbla av hus, hav och kärlek som paret skapat åt sig.

I den här väskan blir alla aspekter av vad det kan betyda att en del av en familj dör helt tydliga; mammans förlust, en del av pappans liv som dör och en dotter som kommer att växa upp moderslös.

Jag står i en skivaffär och skivhandlaren spelar upp låten för mig och kroppen fryser till och jag undrar vilken betydelse den där väskan kommer att få för det lilla barnet. Jag köper albumet och går hem och lyssnar fastnålad i en stol.

På pärmen ser man Phil Elverum krama om sin dotter, vars ansikte man inte ser.

Det man går miste om

A crow looked at me består av ett knippe låtar som skrivit en vecka, två veckor, några månader efter att Elverum blivit änkling. Låtar där han inte vill lära sig något, inte göra något annat än berätta om sin stora förlust.

Döden är verklig, inget man gör konst av, sjunger han. Då döden stiger in i ett hus är all poesi borta. Kvar är tomrummet.

Jag själv har inte så många erfarenheter av cancer, men jag vet att prognoserna för att övervinna sjukdomen förbättras från år till år.

Teckning av fågel och växt och dans
Konst av Genevieve Teckning av fågel och växt och dans Bild: Mount Eerie konst

Då jag var tolv år vakade jag på nätterna med min mormor för att titta på fotbolls-VM i Mexico 1986 och jag minns att hon dök med huvudet före i havet då vi simmade vid klippor. Jag minns den sommaren och hur mormor verkade ha obegränsat med tid för att leka och ha kul.

Ett halvt år senare råkade jag av misstag se henne under sin sista dag i livet och hur sjukdomen hade sugit livet ur henne. Den cancer som beskrivs på albumet är också aggressiv och snabb.

Jag minns ännu exakt hur det såg ut där på sjukhuset och då jag lyssnar på skivan påminns jag om min förlust. Sjukdomens många vardagliga och mest nära betydelser läggs fram. Vi levde tillsammans då allt var sol och lek, jag fick aldrig bli annat än barn förmin mormor.

Då huset och människor tystnar

Att förlora någon man älskar och bor med innebär tystnad. Det finns inte längre steg i trappan i huset eller ljuden av att någon sysslar på med sitt. Man ser sig om över axeln, men ingen är där.

Det finns rum man inte vill gå in i, de är så förknippade med dig.

Fotografierna man har börjar sakta ersätta de ens verkliga minnen. Det gemensamma livet blir som en ögonblicksbild – saknaden finns ändå där hela tiden.

Att överleva någon kan betyda att känna sig tvungen att med dåligt samvete göra sig av med sin kärastes kläder, kasta bort hennes tandborste och blodiga näsdukar.

Det här är ett album om cancer, men också att överleva en annan, att känna av hur folk får svårt att tala om sjukdomen och våga möta ens olycka. Både under sjukdomstiden och efter döden.

Solen som går ner över en

Hans dotter somnar då de är ute och vandrar och han bär henne och hon mumlar om en kråka i sömnen och precis då ser han en kråka – är det en slump? Då min pappa dog minns jag att jag tolkade naturfenomen på ett liknande sätt.

I allt som lever manifesterar sig vår saknad av dem vi älskar.

Phil Elverum bär en stol till platsen med utsikt över havet, placerar den på en klippa och häller sin frus aska över den. ”Så att du kan se på solnedgången”.

Men han konstaterar i nästa penseldrag, att han egentligen inte ser på aska på det sättet.

You are the sunset, skriver han, på ett album som egentligen bara sager en sak: jag älskar dig.

Stol på berg i solnedgång
"Du är solnedgången" Stol på berg i solnedgång Bild: Mount Eerie konst

När behövs de här berättelserna?

Det här är ett tungt och omskakande album att ta till sig, jag kan inte tänka mig många tillfällen då jag igen sätter mig ner och lyssnar på det.

Här uttrycks en av cancerns sidor, inte de historier där folk lyckligtvis övervinner sjukdomen – men alla gör det inte.

Jag kan tänka mig att det i en liknande situation kan vara en tröst att höra någon som så rent beskriver hur det känns och att den här aspekten av sjukdomen också vågar sägas ut.

Och att det inte är något fel i att vara totalt otröstlig.

Läs också

Familj

Till Buu-klubben
Till Hajbo
Till MGP