Hoppa till huvudinnehåll

Filmrecension: Guardians of the Galaxy Vol. 2 – galet underhållande med doft av 80-tal

Fem av galaxens beskyddare står redo för strid.
Fem på nya äventyr. Zoe Saldana, Karen Gillan, Chris Pratt och Dave Bautista gör ett gott jobb med att rädda såväl galaxen som filmhelgen. Fem av galaxens beskyddare står redo för strid. Bild: Marvel Studios guardians of the galaxy volume 2, zoa saldana, karen gillan, chris pratt, dave bautista

Vem kan man lita på när det brinner i universum? Jo, en blond hjälte, en grön hjältinna, en halvnaken muskelknutte, en uppkäftig tvättbjörn och en gullig trädvarelse. De fixar både fisken - och filmveckan.

Marvels superhjältefilmer avlöser numera varandra i så snabb takt att det börjar vara snudd på omöjligt för andra än de mest hängivna fansen att hålla koll på vem som egentligen regerar var, vem som slåss mot vem – och varför.

För egen del tyckte jag att redan trailern till Guardians of the Galaxy Vol. 2 tog på krafterna och blotta tanken på att behöva utstå ytterligare två timmar och tretton minuter av samma högljudda rymdkamp – dessutom i 3D - fick mig nästan att börja överväga ett karriärbyte.

Men vad hände? Jo, efter bara några scener kände jag hur mina trötta ben återfick sin ungdomliga spänst och började gunga i takt med musiken - samtidigt som leendet på mina läppar blev allt bredare.

För Guardians of the Galaxy Vol. 2 är helt enkelt en väldigt underhållande film. Rolig. Charmig. Och oväntat djup - fast på ett lätt sätt.

Drax hoppar in i monstrets gap.
Mitt i stormens öga. Där befinner sig Drax redan i filmens inledning. Drax hoppar in i monstrets gap. Bild: Marvel Studios guardians of the galaxy vol. 2

Fem på nya äventyr

Den som 2014 såg den första Guardians of the Galaxy-filmen känner omedelbart igen huvudkaraktärerna. Dessa fem färggranna typer som utgör ett sammansvetsat team trots att de konstant smågnabbas med varandra.

När den nya filmen tar vid befinner sig blonde hjälten Quill (Chris Pratt), gröna hjältinnan Gamora (Zoe Saldana), tväre muskelknutten Drax (Dave Bautista), uppkäftige tvättbjörnen Rocket (Bradley Cooper) och gullige trädväxten Baby Groot (Vin Diesel) ute på ett nytt uppdrag.

Ett uppdrag som bokstavligen går åt skogen - även om gänget i sista stund får hjälp från oväntat håll.

En mystisk man (Kurt Russell) som påstår sig vara Quills förlorade fader dyker nämligen upp mitt i stridens hetta och gör därefter sitt yttersta för att värma upp relationen till den son han en gång lämnade. Frågan är ändå om han är helt uppriktig med orsaken till varför han plötsligt ger sig till känna?

Låter det komplicerat? Det är det inte. Allt vi har är några hjältar, en mystisk främling och en annalkande sammandrabbning mellan det goda och det onda.

Kurt Russell poserar som främlingen Ego.
Pappa kom hem - för vi längtar efter dig? Kurt Russell förmår lysa upp vilken film som helst. Kurt Russell poserar som främlingen Ego. Bild: Marvel Studios guardians of the galaxy vol. 2, kurt russell

Varför funkar det?

Grundförutsättningen för att ett koncept som detta skall fungera är ett bra persongalleri i kombination med charmiga och/eller skickliga skådespelare. Chris Pratt och Zoe Saldana är glädjande nog en duo det slår gnistor om och även de icke-mänskliga rollkaraktärerna får duken att leva.

Tvättbjörnen Rocket är slängd i käften, men har ingen koll på verbalt finlir som sarkasmer och metaforer. Baby Groot säger sällan något alls, men är i gengäld så gullig att man ser fram emot varje ord som trillar över hans små rötter till läppar.

Valet att låta biffige Vin Diesel göra rösten till gängets minsting är förstås genialisk.

Och om scenerna i sig dryper av action så sprakar dialogen genomgående av humoristiska slängar och populärkulturella referenser.

Det blir liksom aldrig tråkigt.

Räven Rocket med Baby Groot på axeln.
He ain´t heavy, he´s my brother. Alternativt: What did the fox say? Räven Rocket med Baby Groot på axeln. Bild: Marvel Studios guardians of the galaxy vol. 2

Oväntat djupa dimensioner

Utgångsläget må vara galet och ytan glansig, men genom allt det hysteriska tränger också många intressanta mänskliga mönster. Framförallt den ödesmättade far och son-relationen öppnar för många olika läsningar.

Är blod alltid tjockare än vatten? När övergår synen på barnen som en förlängning av det egna jaget i något destruktivt?

Och vad avgör om ett syskonskap utgör grunden till en gemenskap eller grogrund för en maktkamp?

Vad konstituerar egentligen en "familj" och stämmer det att man alltid är starkare tillsammans? Även om man råkar representera olika arter, kulturer, världar?

Peter Quill och Drax på väg mot ännu en sammandrabbning.
He ain´t heavy, he´s my brother. Altenativt: Brothers in arms. Peter Quill och Drax på väg mot ännu en sammandrabbning. Bild: Marvel Studios guardians of the galaxy vol. 2, chris pratt, dave bautista

Gyllene tider och monsterbett som svider

Vid sidan av att bjuda på högt tempo, snabba repliker och en stundvis riktigt rolig lek med sociala koder så levererar Guardians of the Galaxy Vol. 2 också en lång räcka skimrande guldkorn från 1980-talet.

Diverse kultskådisar dyker upp, referenspunkter hämtas från tv-serier som Cheers och sammandrabbningarna ackompanjeras av musik från den c-kassett som snurrar i rymdfarkostens bandspelare. Eller i huvudpersonens Walkman.

Musik kan ju många gånger vara nog så talande och frågan är om någonting överhuvudtaget kan sägas bättre än med en låttitel som Wham Bam Shang-A-Lang?

Knappast.

Gamora blickar rakt in i kameran.
The Woman in green. Zoe Saldana klär i alla färger. Gamora blickar rakt in i kameran. Bild: Marvel Studios guardians of the galaxy vol. 2, zoe saldana

Läs också