Hoppa till huvudinnehåll

Press från föräldrar kan döda barnens idrottsglädje

Linus Sandell och de övriga pojkarna i EIF:s P04-lag får i framtiden spela
Föräldrar till fotbollsspelande barn beter sig bättre än förr. Linus Sandell och de övriga pojkarna i EIF:s P04-lag får i framtiden spela Bild: Yle/Patric Westerlund fotboll,junioridrott,Juniorfotboll,Västnyland,Ekenäs,Raseborg,eif p04

Vad frågar du ditt idrottande barn efter en match? Vad slutade matchen? Gjorde du mål? I så fall kan det gälla att tänka om.

– Efter varje match borde förälderns första fråga vara: var det roligt, trivdes du på planen? Inte det att: vad blev matchen, gjorde du mål? Det är kanske fortfarande den vanligaste frågan efter en match, säger juniortränaren och föräldern Glenn Lindholm.

– Barnidrott ska vara just idrott för barn. Då ska inte vuxna blanda sig alltför mycket i det, utan låta barnet idrotta på sin egen nivå och på sina egna villkor. Barnet vet nog själv om hon eller han tycker om det. Det är väldigt viktigt att barnet känner glädje i det han eller hon sysslar med, fortsätter Lindholm.

Glenn Lindholm, enhetschef, FSI, hösten 2014
Glenn Lindholm är också Yle Sportens skidkommentator. Glenn Lindholm, enhetschef, FSI, hösten 2014 enhetschef

I vilken ålder spelar resultatet roll?

– I längdåkning brukar jag säga att det är då man är vuxen, 18 år. Före det har det inte någon större roll eftersom alla barn utvecklas så olika. Vissa är små och andra är stora. Vissa utvecklas tidigt, andra väldigt sent.

– Så här borde det vara, men till exempel inom fotbollen är det ganska individuellt. I vissa familjer är det helt tydligt viktigt hur matchen har slutat och barnet tycker det är viktigt, medan andra inte bryr sig om det, berättar Mats Haglund som är juniortränare i fotboll.

Enligt Lindholm har man i Sverige nyligen kommit fram till att cirka 20 procent av de idrottande barnen upplever för stor press av sina föräldrar.

Utsatta domare lägger av

I sin värsta form kan föräldrarnas iver gå över gränsen så att barnen och andra i den idrottande omgivningen lider. I lagsporter är många unga domare utsatta för skäll och glåpord från både tränare och föräldrar.

Fotbollsdomaren Tonja Paavola frågade runt bland sina kvinnliga kollegor i damligan om deras upplevelser som unga domare.

– Tre stycken sa att de på riktigt har funderat på att sluta redan i början. I vårt distrikt har cirka 30 procent av domarna lagt av efter det första året. Förstås finns det andra orsaker också än föräldrar som skriker.

– Som domare märker man jättebra på planen hur det smittar av sig till spelarna beroende på hurudan tränaren är. Det är jättefascinerande, för man kan se det så tydligt.

Enligt Mats Haglund gäller detsamma föräldrarna också.

– Man sätter normen för sina barn. Man ser ofta att de barn som skriker på planen åt domarna är ofta barn till de föräldrar som också skriker vid sidan av planen.

Bättre utbildning har lett till bättre beteende

Enligt gästerna i Slaget efter tolv har föräldrarnas beteende vid sidan av fotbollsplanerna förbättrats genom åren.

– En orsak till det kan vara att både tränar- och domarutbildning har blivit bättre och allt proffsigare hela tiden. Nuförtiden sätter man upp regler för föräldrarna för hur de ska bete sig vid sidan om planen, vilket man inte gjorde för ungefär 10-15 år sedan. Det är en stor grej som har påverkat, anser Haglund.

– Ännu i slutet av förra årtiondet var det mera rop av föräldrarna åt sina barn, menar Lindholm. De försökte instruera vid sidan av tränaren. Då blir barnet på planen väldigt förvirrat och undrar vem man ska lyssna på. Vem är det egentligen som bestämmer här, är det mamma, pappa eller är det tränaren?

Problemet har trots allt inte försvunnit.

– Visst förekommer det en hel del, framför allt inom lagsporterna där man till och med ropar åt spelare som har annan etnisk bakgrund eller pratar ett annat språk som man inte är van vid. Det är det allra värsta, när det till och med närmar sig rasism, påpekar Lindholm.

Läs också

Nyligen publicerat - Sport