Hoppa till huvudinnehåll

Bokrecension: Susanne Ringell skriver om skrattet som motar undan mörkret

Susanne Ringell
Hemma hos Susanne Ringell Susanne Ringell Bild: Förlaget Susanne Ringell

I Susanne Ringells bok God Morgon befinner sig personerna på resa. Det betraktar omgivningen med resenärens vakna blick och med en förväntan inför vad som komma skall.

Det är fråga om tio berättelser där några har en huvudperson som befinner sig i en omgivning där det är meningen att hon och hennes ”färdkamrat” ska arbeta och skriva. I andra förekommer 45-åriga Claire från Frankrike och hennes ex-partner Pascal. Berättelserna rör sig över ett stort känsloregister, där skrattets och glädjens kraft övervinner de mörka stråken i livet. Det är en vacker liten bok som ska läsas med omsorg, för Susanne Ringells underfundiga formuleringar låter sig inte dechiffreras vid en hastig genomläsning.

Vem är på väg?

Det gemensamma för dessa personer som befinner sig på resa är att de rannsakar sig själva och sina mål och värderingar. De är också prisgivna åt vardagsänglar och lokala vänner som orienterar dem i främmande lägenheter och introducerar dem till främmande maträtter på ett sätt som är bekant för den som någon gång befunnit sig på resa.

Att befinna sig i en främmande miljö bland mänskor som själva är hemma är kräver lyhördhet. Det kräver ett öga för hur systemen fungerar i denna nya miljö och en öppenhet inför möjligheten att vad som helst kan hända

Katalanen i baren

Det upptäcker franska Claire som i novellen El Clásico befinner sig på en sportbar när en man, som får hennes hjärta och underliv att volta, stiger in. Hon vågar inte tilltala honom samma kväll för ”han är en bardiskman och hon en bordsdam” men hon återvänder förväntansfull till nästa match. Den mellan rivalerna Real Madrid och FC Barcelona som kallas El Clásico. Kapabla, effektiva Claire som bruka yoga på stranden i soluppgången är redo att heja på Barcelona för att göra intryck och nå den hon vill.

Hennes ex-partner är under tiden på väg ut till havs från Marseilles gamla hamn. Han har tre apelsiner som färdkost och ett frimärke som föreställer den ryske kompositören Prokofjev. De tre apelsinerna är inte en tillfällighet för Pascal gör sig redo att lyssna till operan Kärleken till de tre apelsinerna. Han skalar apelsiner med ett utsökt handlag, vilket, erinrar han sig, Claire inte gör.

Kärlekens apelsiner

Att det finns en länk mellan dessa två personer illustreras av att Claire i det rum hon hyrt på Mallorca betraktar en plansch med tre orangea bollar mot en bakgrund av grönt, Donald Sultans Fyra apelsiner. Apelsinen är ju en klassisk symbol för kärlek både i Europa och Japan. Så de här två är inte färdiga med varandra. Det förstår vi.

pärmen till Susanne Ringell: God Morgon
Morgonen apelsiner och morgoncigaretten pärmen till Susanne Ringell: God Morgon Bild: Förlaget susanne ringell: god morgon

I Den lilla trumslagarflickan besöker berättarjaget en systerdotter i London, mot alla odds. För hon reser med ett rosa tillfälligt pass, har tappat sin mobil, missat ett flyg och är nära att missa planet hem också.

Ändå blir resan lyckad, full av återseendets och upptäckandet glädje. Men även en tacksamhet över den livets mångfald som möter henne i tunnelbanan. Berättarjaget beundrar mänskomassornas förmåga att röra sig bland varandra.

”De här mänskorna är vana vid att det finns andra mänskor. De har förlikat sig med det.
Jag är kroniskt osäker på om det förhåller sig så också i det land där jag vanligen vistas.”

Den osäkerheten är vi många som delar.

Nåden i blicken

Susanne Ringell kan som få andra skriva om det vardagliga och det heliga i samma stycke. När berättarjaget erinrar sig sin systerdotters blick vid några månaders ålder och den kärlek som strålade i den, då inser hon nu att det var nåden hon såg. Hela berättelsen andas en glädje över att känna tacksamhet och glädje.

Berättelsen Boa Morte (den goda döden) uppfattar jag som bokens viktigaste text. Där besöker berättaren och hennes man ett pensionat på Madeira, där de tillbringat även tidigare vintrar för att skriva. Men den här gången perforeras lugnet av en ylande, döende hund som ligger på gräsmattan.

Hunden som vägrar dö

Värdinnan som är känd för sin extraordinära djurvänlighet kan inte förmå sig att avliva hunden som lider. Detta väntande på döden är för berättarjaget en plåga som gör henne sjuk. Depressionens mörker och gamla smärtor smyger sig på. Det som hjälper är färdkamraten som får henne att skratta.

Och gemensamt skämtande kan behövas, för livet på ön Madeira är inte lätt för de infödda vars barn emigrerar i jakt på bättre levebröd. Ett ödets ironi är att de som är födda på denna paradisö inte kan leva där. Den som uppfattar mörker, hör och ser det även hos andra.

Att berättelsen har som vinjett Johannes 12:24 om vetekornet som måste falla i jorden och dö för att inte förbli ett hårt och mörkt korn, utan istället ge frukt, ger en antydan om kris och självrannsakan. Men grubblandet leder till slut till lättare tankar. Ringell formulerar här svåra, kanske personliga upplevelser, med ett poetiskt och mystiskt färgat språk som lämnar rum för läsarens egna tolkningar.

Överhuvudtaget är God Morgon en intrikat sömnad. Det märks att Ringell är van att röra sig mellan genrer. Hon har tidigare skrivit både poesi, hörspel och kortprosa. Den komprimerade texten är hennes stil att berätta. Min enda invändning när det gäller just God Morgon är att texten ibland kan bli lite inåtvänd, smått svårforcerad. Men så rör sig Ringell också bland teman som inte är så lätta att formulera.

Personerna är antingen levande medresenärer eller kanske gestalter ur berättarens fantasi. De är berättarens barn som också kan överraska henne med att adoptera henne. För vem vill inte ha ett barn som förstår sig på sina föräldrar.

Tankens barn

Där ser man om man sig i leken ger: det är inte bara barn som är ”barn”, alla goda ting vi skapar är också på sätt och vis våra barn. De tre sista berättelserna i God Morgon präglas av en humor som är kännetecknande för Susanne Ringell. En humor som är både söt och salt. För om man cirklar kring det svarta i livet och tillvarons stora frågor så är det bäst att göra det med glimten i ögat.

Istället för att ta sig själv på för stort allvar kan man alltid försöka hälsa den nya dagen med ett uppmuntrande och inte påfluget God Morgon. Den nya dagen kan man alltid vara tacksam över.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje