Hoppa till huvudinnehåll

Som 6-åring tog Johan sin första fylla - tvångsvård och fotboll räddade honom ur missbruket

Johan Ekroth står på en bro i solsken, i bakbrunden bilar och hus.
I Nordsjö. Johan Ekroth står på en bro i solsken, i bakbrunden bilar och hus. Bild: Yle/ Karin Filén johan ekroth

Det var nyårsafton år 1980 i Botbyhöjden i Helsingfors. Johan var ute på gården med stora pojkarna, det vill säga med sina äldre bröder och deras kompisar, och fick för första gången smaka på alkohol.

- Jag hade nog en mamma och en pappa och en riktigt normal familj. Men de märkte inte vad som hände. Åtminstone pratade de inte om det.

Med tiden blev alkoholen en allt viktigare del i Johan Ekroths liv, tills det var det enda som betydde något. Som vuxen var det det första som dök upp i tankarna på morgonen.

- Nog handlade det ju om att hitta den där klunken till morgonmål för att komma igång, säger han.

Johan Ekroth har varit alkoholmissbrukare under största delen av sitt liv. Nu, i en ålder av 42 år, har han varit nykter i nästan tre år. Det är stort.

Bostadslös

När man träffar Johan är det svårt att tro att den här alldeles vanliga mannen med det lugna och trevliga sättet bär på en tung och svår historia, som var nära att sluta riktigt illa.

I flera år var han bostadslös och bodde till stor del ute eller hos vänner i något hörn. Ibland sov han över hos sin mamma, men det kändes svårt. Livet som bostadslös var hårt, särskilt om vintrarna.

- När man går där ute i minus tjugo graders köld och rycker i dörrar... Det är ett hårt jobb att hålla sig vid liv där ute. Trappuppgångar har varit hotell för mig.

Bild: YLE vinterföre

Johan säger att han nog känner till att det finns platser i Helsingfors där man får vara. Härbärgen. Men enligt honom är det så hemska ställen att han inte klarade av att gå dit, särskilt då man inte får vara påverkad av alkohol när man är där.

- Att gå dit och försöka vara nykter... För mig var det omöjligt. Jag vågade inte göra någonting utan sprit.

Kroppen gav upp

Johan drack tills hans kropp inte längre orkade. Han var hemma hos en väninna i Gårdsbacka när han blev riktigt illa däran. Väninnan förde honom till hälsostationen.

- Jag var gul, jag var svullen och vägde hundra kilo och kunde knappt gå. Jag var så sjuk som en människa bara kan vara.

Läkarna förklarade att läget var allvarligt. Levern var skadad. Johan lyssnade, men ville inte förstå.

- Det första jag sa till min väninna efter att vi talat med doktorn var att "Vart ska vi fara och dricka efter det här?".

Hertonäs sjukhus

En tid senare förde ambulansen Johan i ilfart till sjukhus med blodstörtning. Diagnosen var levercirros.

Johan låg först på intensivavdelning i två veckor, och flyttades sedan till Hertonäs sjukhus där han var i sex veckor.

Han säger att det är det värsta han har varit med om.

- Jag kände att jag höll på att bli tokig. Unga flickor byter blöjor på en, kakka och kiss. Ingen pratade med mig. Jag fick inte ens dö bort, jag bara låg där.

Bild på en sjukhusanställd vid arbete.
Bild på en sjukhusanställd vid arbete. Bild: Yle/Mika Kanerva bråttom

Johan berättar att hans anhöriga trodde att det var slutet.

- Mamma kom och tittade på mig. Mina barn kom och tittade på mig. Där ligger han - han fick som han ville.

"Måste ut från sjukhuset - för att dricka"

Johan kom upp ur sängen och rörde sig med rullstol och så småningom med rullator och sedan gångställning. Han upplever att han inte fick mycket hjälp, så han försökte själv öva sig att gå.

- Jag gjorde det lilla jag kunde. Jag var fast besluten att komma bort därifrån - för att få dricka.

När Johan hade tillbringat sammanlagt åtta veckor på sjukhus konstaterade man att han var i för dåligt skick för att släppas ut. Han hade ingen lägenhet och ingen som erbjöd sig att ta hand om honom.

- Min väninna och min mamma vägrade ta mig. Jag var så besviken och arg då, jag kunde inte förstå varför de inte ville hjälpa mig! Men nu förstår jag. Och jag är tacksam.

Ridasjärvi

Johan skickades till behandlingshemmet Ridasjärvi. Han fick en socialskötare som han upplevde att förstod honom, och han deltog i gruppdiskussioner.

- Det är den bästa platsen jag någonsin har varit på. Jag fick lyssna på andra människor där. Jag fick gråta där. Under de sex veckorna där fick jag mina verktyg.

Han började promenera i naturen, så gott det gick med den sjuka kroppen.

- Jag gick ut i naturen och bara var där. Tänkte på saker. Det var min vård.

Solljus sipprar genom trädgrenar i en grön sommarskog.
Solljus sipprar genom trädgrenar i en grön sommarskog. Bild: YLE / Pentti Kallinen skogar,skog,blandskogar,sommar,solljus

Något som har spelat en viktig roll i Johans rehabilitering är kärleken till fotboll.

- När det började se ut som att jag inte heller kommer att dö sa jag åt min socialskötare att jag ska spela fotboll, eller träna små pojkar och flickor att spela.

Det verkade långsökt för i det skedet kunde Johan knappt ännu gå. Men han var bestämd. Han skulle spela.

Sillanpirtti

När han lämnade Ridasjärvi och kom tillbaka till stan fick han plats i boendet Sillanpirtti i Lidamalmen. Han fortsatte med sina dagliga promenader.

- De försökte göra upp ett rehabiliteringsprogram, men jag hade bestämt min egen vård. Den gick ut på att motionera och att börja spela fotboll igen.

"Fotbollen räddade mitt liv"

Om de äldre bröderna med vänner en gång introducerade Johan till flaskan, så introducerade de honom också tidigt till hans livs stora kärlek: fotbollen.

- Jag började spela fotboll år 1976 när jag var två år, när stora pojkarna förde mig till fotbollsplanen. Jag visste inget annat, men jag visste att det här kan jag.

Han spelade en gång i tiden ivrigt, men under de svåraste åren rörde han inte en boll. Nu började han om från början igen.

Botbyhöjden

Han berättar att han gick till sin gamla fotbollsklubb och stapplade in i omklädningsrummet där några äldre spelare och en tränare satt. Några visste vem han var, andra hade han aldrig sett förut.

Han hade inte satt sin fot där på femton år.

- De tittade på mig: "Är den där pojken ännu vid liv?" De kände till min bakgrund, men de såg också något annat. De såg att jag var nykter och att jag bad om hjälp.

Dimma över fotbollsplanen i Näsby, Houtskär.
Dimma över fotbollsplanen i Näsby, Houtskär. Bild: Yle/Linus Hoffman dimma,Houtskär

Johan är övertygad om att fotbollen räddade hans liv.

- Det var en otrolig känsla. Jag var välkommen. Inte kunde jag ju spela - jag kunde knappt vända mig. Men det var roligt. Vi skrattade. Sakta fick jag mental och fysisk styrka.

Johan spelade fotboll fem gånger i veckan. Kroppen var i dåligt skick och han hade svårt att röra sig, men det här var något han ville göra.

- Jag var vid liv. Jag behövde inte dricka. Och jag fick göra det jag ville på riktigt; spela.

"Östra Helsingfors är som terapi för mig"

Johan bodde i Sillanpirtti i norra Helsingfors, men livet fanns i de östra delarna av stan, de delar där han har bott i hela sitt liv.

Hans dotter bodde här. Fotbollsklubben. A-kliniken, Socialverket och FPA fanns här. För första gången i sitt liv skötte Johan sina affärer helt själv. Nykter.

- Att vara i östra Helsingfors var som terapi för mig.

Johan har nu flyttat till Nordsjö och är alltså tillbaka i sitt kära östra Helsingfors.

Han berättar att han ibland går för att träffa sina gamla kompisar, de som var en viktig del av hans liv under tiden som missbrukare.

- Jag lämnar aldrig mina kompisar. Jag kan gå och köpa mat tillsammans med dem om de vill, men pengar ger jag inte. Jag vet vad det går till.

Varför just han i tiderna blev missbrukare kan han inte entydigt svara på. Samhället, generna, exemplet av de äldre bröderna - allt har antagligen spelat in. Men han skyller inte på någon.

- Jag gjorde allt vad de stora pojkarna och bröderna gjorde, men jag kan inte skylla på dem. Själv har jag min dricka druckit.

Tillbaka i Ridasjärvi - nu frivilligt

Det var hos en diakonissa som idén att gå en utbildning i att vara erfarenhetsexpert dök upp.

- Jag sa att om jag skulle kunna hjälpa en människa här i livet skulle jag vara nöjd. Hon föreslog då att jag skulle bli erfarenhetsexpert.

En erfarenhetsexpert är en person som genomgått en erfarenhetsexpertutbildning och som har erfarenhet av missbruk eller av psykisk ohälsa. Det kan också vara en närstående.

Utbildade erfarenhetsexperter kan till exempel föreläsa, leda kamratstödsgrupper, delta i paneldiskussioner eller ge intervjuer. Det är föreningen KRAN som ordnar utbildningen.

Johan ville berätta om sitt liv. Han gick kursen och har nu föreläst i några grupper. Han har också jobbat som frivillig i Ridasjärvi, stället där han själv fick vård.

- Jag fick vara med likasinnade och berätta om mig själv. Det gav mig otroligt mycket.

Vill hjälpa

Johan säger att han fick bra feedback efter besöket i Ridasjärvi, och hans önskan är nu att hans tunga historia kan vara någon till hjälp.

Blommor kommer upp i park i Lovisa.
Blommor kommer upp i park i Lovisa. Bild: Yle/Fredrika Sundén park i lovisa

- Om någon får något ut av det skulle det ju vara bra. Jag vill uppmana dem som nu har problem med till exempel missbruk att våga söka hjälp, om man bara kan.

Johan har också en hälsning till anhöriga till missbrukare:

- Om du märker att ditt eget barn har det svårt: Försök ta itu med det genast i början, innan det är för sent. Du märker det nog. Ge stöd, tvinga inte. Klaga inte och tryck inte på. Fråga. Prata om det, det är det viktigaste. Man kan inte göra annat än försöka.

Läs också

Nyligen publicerat - Huvudstadsregionen