Hoppa till huvudinnehåll

Essä: Fyren lyser över havet, men inte in i själens mörker

Carl Blechen: Sturmische See mit Leuchtturm
Carl Blechen: Sturmische See mit Leuchtturm Bild: Bridgeman Art Library carl blechen: sturmische see mit leuchtturm

Hur mycket är jag beroende av andra mänskor och vad skulle hända med mig om jag tvingades leva på en ö isolerad från andra mänskor?

Det är frågor jag ställer mig ibland. I synnerhet när mina egna och andras förväntningar på mig känns höga och pressande.

Skulle det inte vara skönt att få koncentrera sig på en viktig uppgift istället för att, som nu, dras åt tusen olika håll? Så många olika sorters nöd möter oss på olika håll och så många olika frågor kräver att vi tar ställning. Det gäller att ha en åsikt klar även i svåra samhällsfrågor.

En enda plikt

I den här kakofonin är det svårt att urskilja vad som är viktigt och vad jag inte kan påverka även om jag försökte av alla krafter. Tänk om det fanns en uppgift som garanterat kunde hjälpa andra? En syssla som skulle rädda liv i ur och skur. Skulle ensamheten vara ett pris värt att betala för detta lugn?

Vad händer den som vänder världen ryggen, även om hen har rutiner och en viktig uppgift? Ja, det är inte lätt att vara isolerad och plikttyngd. Situationen kan kanske illustreras av en gammal gåta:

En man dricker sprit med en kompis. Sent på kvällen går de och lägger sig. På morgonen ringer telefonen. Det har skett en olycka och många mänskor har omkommit. Han avslutar samtalet, går upp för trappan, tänder ljuset, går ut på balkongen och tar livet av sig. Varför det?

Svaret är att det är en fyrvaktare som har glömt sin viktigaste uppgift; att tända ljuset i fyren. En livsviktig uppgift.

På den tiden när kusternas ljus vaktades av (till stor del besynnerliga) män hade de kontakt med yttervärlden via handskrivna brev eller morsekod. Långt senare installerades telefoner.

Därför är också bemannade fyrar någonting romantiskt och i tid avlägset som lockar som en projektionsyta för mänskorelationer. Det blir som en havsviddernas och stenklippors skuggduk där mannen och hans närmaste antingen är utlämnade till varandra eller skyddar varandra.

Andrew Wyeths målning Marshall Point Light från 1946
Andrew Wyeths målning Marshall Point Light från 1946 Bild: Andrew Wyeth andrew_wyeth_marshallpoint light_1946

Tystnadens och klasskillnadernas ö

I Marguerite Polands roman The Keeper befinner vi oss utanför Sydafrikas kust på en ö åtta kilometer från kusten. På den ön finns bara fyrtornet, fyrvaktarbostaden och guanosamlarnas baracker. Mellan fyrvaktarens familj och guanoarbetarna finns ingen kontakt för fyrvaktaren är en vit statstjänsteman och guanoarbetarna svarta från olika slumområden, en del av dem fångar som utför straffarbete.

Livet är reducerat till måsarnas och kapsulornas skrik, ljudet av vågorna, salthinnan som läger sig överallt och lukten av guano som gör att allting till slut också smakar guano.

The Keeper är en berättelse om hemligheter och tystnader. Berättelsen tar sin början när fyrvaktaren Hannes Harker ramlar ned för fyrtornets trappor och först efter många timmar räddas till sjukhus. Där berättar han, allteftersom han tillfrisknar, sin och sin familjs historia för den sjuksköterska som vårdar honom.

Claude Monets målning Lighthouse at the hospice från 1864
Claude Monet: Phare à l'hospice Claude Monets målning Lighthouse at the hospice från 1864 Bild: Wikimedia Commons claude monet_lighthouse_at_the_hospice

Hon blir den som får pussla ihop hans berättelse om generationer av tystlåtna män som inte öppnar sig för sina hustrur. De i sin tur känner sig allt mer isolerade och bestraffade ute på denna gudsförgätna ö. Den som inte själv har växt upp vid en fyr, kan knappast anpassa sig.

En försvunnen mor

Hannes har tillbringat sina första år med en kärleksfull mor, men sedan han skickats till en internatskola får han veta att hon dött. När han nästa gång återvänder talar fadern inte ett ord om modern med honom och ger heller ingen förklaring till varför hans storebror gett sig av.

Livet är ensamt och tyst för 10-åringen.

Småningom gör Hannes, som vuxen, samma misstag med den fru han lockar med sig till samma ö. Nu är det Hannes som är fyrvaktaren. Enda skillnaden är att Hannes och hans Aletta inte kan få barn.

Ett liv med regler

Det är inte ett sommarparadis Poland beskriver. Livet består av regler och begränsningar. Färsk mat fås bara några gånger per år och alkohol är förbjuden. Hustrur får inte komma in i fyrtornet. Det falliska tornet med sitt viktiga ljus är manligt område, präglat av patriarkala traditioner.

Den tystnad och kontaktlöshet som råder mellan mänskorna förstelnar till hemligheter som till slut blir omöjliga att bära. Den som inte flyr klarar inte av att leva med sin längtan efter närhet eller ett annorlunda liv. Aletta lämnar Hannes. Han i sin tur får veta att hans mor valde självmord som en utväg.

En bädd av gift

Hela tiden finns också rädslan för kvicksilverförgiftning i bakgrunden. För att ljuset ska kunna vända sina oräkneliga varv vilar det på en bädd av kvicksilver som förmår bära tyngden utan att ge friktion. Men förrymt kvicksilver blir miljoner små kulor som gömmer sig i vrårna och avger sina giftiga dunster.

Edward Hoppers målning av Lighthousehill Cape Elisabeth 1927
Edward Hopper Lighthouse Hill Edward Hoppers målning av Lighthousehill Cape Elisabeth 1927 Bild: Edward Hopper edwardhopper_lighthousehill_cape elizabeth_1927

Poland beskriver hur begränsningarna kringskär parens liv och hindrar dem från att dela samma liv. De befinner sig på samma lilla ö, men har olika bild av hur deras liv gestaltar sig. Kvinnan slösar sitt liv och mannen fullföljer sitt uppdrag. Marguerite Polands språk är knappt, exakt och mycket njutbart.

En längtans ö

På andra sidan indiska oceanen, i sydvästra Australien, nära Albany, utspelar sig M.L. Stedmans roman Fyren mellan haven (The Light between oceans). Fyren i det här fallet är ute på den fiktiva ön Janus, längst ut från den sydvästra australiska kusten. Tiden är i stort sett densamma, 1920-tal och 1950-tal.

Miljön är snarlik ön i The Keeper, samma kvicksilverbädd som gasljuset vilar på, samma ödsliga och tidvis våldsamma havsvidder. Men ingen guano, inga plågsamma klassklyftor att ta hänsyn till och heller inte lika påstridiga kapsulor. Endast vackert glidande havsfåglar och underbara solnedgångar. För den här ön är scenen för den sagolika kärleken.

Du och jag mot världen

Tom och Isabel bor på en tvåsamhetens paradisö där de kan leva ut sin förälskelses första fas. Alla andra mänskor är mer eller mindre störande element. Livet på Janus skildras i ett romantiskt ljus där den enda sorgen är Isabels tre missfall.

Så sker någonting som ser ut som ett gudomligt ingripande. En roddbåt flyter in till stranden med en död man och en gråtande baby. Var är modern? frågar sig paret Tom och Isabel, och antar att hon fallit överbord.

Flickan i båten?

Ett föräldralöst barn alltså – och valet blir mellan att skicka det till barnhem eller att älska det gränslöst. Tom, en före detta officer i första världskriget, tystar samvetets och pliktens röst i sitt sinne och låter kärleken flöda till denna betagande lilla flicka. Hans hustru blomstrar och tillvaron på ön är allt den lilla familjen behöver.

Den avlägsna ön med fyren blir ett skydd för det brott de begått, ett laglöst land där bara kärlekens lagar råder. På den punkten skiljer sig Fyren mellan haven från de flesta andra skildringar av fyröars isolation och rutinmässiga förpliktelser. Ön Janus (namnet på guden med två ansikten, ett ont och ett gott) är en plattform där frågan om rätt och orätt fördunklas.

August Strindberg: landskap från Sandhamn med Korsö fyr 1873
August Strindberg: Landskap från Sandhamn med Korsö fyr 1873 August Strindberg: landskap från Sandhamn med Korsö fyr 1873 august strindberg: landskap från sandhamn med korsö fyr 1873

När Tom och Isabel under ett besök i land får veta att barnets mor visst lever och är nästan galen av sorg efter sin man och sin dotter blir lögnen en ständigt ljudande, ilande konflikt. Isabel ber att Gud ska lindra moderns sorg och ta hand om henne, och håller fast vid tanken att det hela var en Guds försyn. Hur skulle det annars vara möjligt att barnet var vid liv så här långt ute till havs och att hon flöt i land just vid deras ö?

Några år senare dras konflikten till sin spets, till sorg för alla inblandade, och fyrön Janus´ frihet och kärlek återkommer aldrig.

Fyren mellan haven blir en skildring av vad som kan hända när mänskan är fri från andras fördömande blickar. När havet ger det man önskat mest av allt och ingen kan pracka konventioner och lagar på en. Det moraliska dilemma Stedman skapar har stora känslor som mål, emotionerna målas med tjock pensel. Romanen är som gjord att bli en romantisk tårdrypande film.

Här en länk till filmens trailer: The Light Between Oceans Official Trailer #1 (2016) - Alicia Vikander, Michael Fassbender

Att det inte är lätt att leva ute på en ö utsatt för vind och vågor vet alla som har läst Tove Janssons klassiska Pappan och havet där pappan tvingar familjen ut till en ö i havsbandet. Och att det kan vara speciellt tungt för den som inte har en utstakad uppgift illustreras av Muminmamman som målar sin trädgård på väggen och till slut i sin hemlängtan försvinner in i bilden.

”Jag vill hem… jag vill äntligen hem från den här förskräckliga tomma ön och det elaka havet. Hon slog armarna om sitt äppelträd och blundade. Barken var skrovlig och varm. Ljudet av havet försvann. Mamman hade gått in i sin trädgård.”

Men inte har det varit lätt för den förra fyrvaktaren heller. Han som i fiskarens skepnad framstår som ett mysterium, ”någonslags växt eller en skugga” i pappans ögon, men som till slut återtar sin roll uppmuntrad av muminfamiljens vänlighet.

Tove jansson: Pappan och havet
Pappan kämpar mot havet Tove jansson: Pappan och havet Bild: Tove Jansson tove jansson: pappan och havet

Havet som fiende

Mårrans närvaro och havet som hotar ta över hela ön gör att Pappan och havet är lite kuslig. En fyrvaktare som släckt ljuset är ju naturvidrig. Varför har fiskaren blivit så konstig? Är det ensamhet, eller är det något annat? Kanske sorger och längtan?

Att vara fyrvaktare är ett manligt yrke och Pappan och havet (1965) är tillägnad ”en pappa”, i det här fallet Viktor Jansson som dog sju år innan boken utkom.

Det är svårt att tänka sig någonting starkare och hjältemodigare än en fyr på en klippö som motstår stormar i decennier allt medan den lotsar förbipasserande. En bild av manliga dygder som styrka, ansvarstagande och trygghet. Undra på att Muminpappan inte kan motstå denna lockande inramning till sin roll som far.

"Mårran är på väg"

Janssons Pappan och havet nämns också i John Ajvide Lindqvists novell Tjärven där en klassträff ute på en fyrö förvandlas till en massaker. Klassträffar kan ju även i vanliga fall vara påfrestande. Vem var populär och vem var töntig – rollerna fortsätter.

tjärven en ö med fyr
På Tjärven finns det ingenstans att gömma sig när zombierna kommer tjärven en ö med fyr Bild: Wikimedia commons Tjärven

Men här blir det värre än så. Den enda överlevande, hon som i tiden kände sig utstött, har hela tiden förstått att någonting värre än de åländska båtkapare de råkat ut för är på kommande: ”Mårran är på väg.”

Liksom i romanen Människohamn är det havet som producerar det onda. I den berättelsen försvinner en liten flicka utanför fyren vid Gåvasten. Orsaken är att havet tar mänskor. Ibland återvänder de som zombier. Så även i Tjärven.

Själva fyren på ön Tjärven långt ute på Skiftet erbjuder inget skydd mot zombierna. Det är bara ett tomt skal till byggnad, där det inte finns någon fyrvaktare som kan larma hjälp. Men vem skulle kunna hjälpa när det är själva havet som står för det onda?

Inget för personer med skräck för djupa havsvatten…

Fyrvaktaren som bödel

I Mikael Berglunds Smekmånader är fyren inte bara likgiltig. Den är rent av människofientlig. Istället för att rädda liv finns den till för att ta liv. Romanen som utspelar sig år 2016 beskriver en värld präglad av misstänksamhet och gränser. En värld där rädslan hindrar närhet.

Romanen börjar med att paret Maija och Viktor stiger iland på hennes föräldrars ö utanför Västerbotten (återigen en fiktiv ö). De har just gift sig, men har ingen aning om vad de tycker om varandra. Känslorna pendlar mellan äckel och begär.

Ute på ön har de en uppgift som går ut på att de ska anmäla och rapportera flyktingar som försöker ta sig från Finland till Sverige. Genom Bottenviken går en trettio meter hög mur som Finland har låtit uppföra. Livet bakom den muren är olidligt. Någon förklaring till att Finland velat isolera sig får vi inte.

Finska flyktingar

Där väktare på öar vanligtvis har som uppgift att rädda liv är det här parets uppgift att se till att den svenska försvarsmakten kan tillintetgöra inkräktare. Främst handlar det om hungrande flyktingar från ett Finland i nöd.

Drönare patrullerar havsvidderna med uppgift att fälla bomber på alla mänskor som inte är utrustade med respondrar. Men om någon lyckas undkomma ska hen stoppas.

Uppgiften visar sig vara mycket svårare än Maija och Viktor trott. Problemet är att de har helt olika inställning till att ange flyktingar. Maija tystar samvetets röst inom sig medan Viktor känner medlidande med de utsvultna och eländiga mänskor som dyker upp. Det han inte vet är att systemet han ingår i inte ens har räknat med att han själv ska överleva.

Sullivans Island Lighthouse
Det vakande ögat i natten Sullivans Island Lighthouse Bild: Creative Commons sullivans island lighthouse beach

Mänskor är opålitliga

De behöver inte överleva eftersom Försvarsmakten bygger en mast på en intilliggande ö. Den ska ersätta levande spejare med automatisk övervakning, en sorts dödens fyr. Systemet litar inte på den mänskliga insatsen. Ensamma mänskor på öar gör inte alltid som det är tänkt.

Enligt Mikael Berglund är vi rädda för närhet, så rädda att vi gör mycket för att se våra medmänskor som de Andra. Vi är rädda för varandra samtidigt som vi längtar mycket efter närhet. Men det får inte vara på bekostnad av vår fria vilja. Det är en konflikt vi inte kan lösa.

Inte långt från sanningen

Dystopier illustrerar vår samtid. Även om dagens Finland inte fäller bomber på oönskade flyktingar, så skickas de nog tillbaka till förhållanden som med stor sannolikhet kan bli deras död. Men det sker långt härifrån, så att säga utanför myndigheternas samvetsradar. Empatins fyr är obemannad och svarar inte på anrop.

Berättelser är bot mot ensamhet

Men låt oss besöka en fyr på fasta landet. Den fantastiska författaren Jeanette Winterson har i Fyrväktaren (Lighthousekeeping) beskrivit en fyrvaktare som berättar historier vars sanningshalt vi måste betvivla. Tvivel ger också den omständigheten att han är blind. En blind man som sköter ljuset och hävdar att han är fyrvaktare i fjärde led.

fyren Cape Wrath
Fyren Cape Wrath på norra Skottlands kust fyren Cape Wrath Bild: tom CC BY-NC 2.0 capewrath

Till hans fyr på Cape Wrath (Vreden) kommer den föräldralösa flickan Silver. Hon är född utanför äktenskapet och när hennes mor dör finns det ingen annan som är villig att ta hand om henne i den gudsförgätna hålan Salt i nordvästra hörnet av Skottland.

Eftersom Pew är blind behöver han inget ljus i de våningar av fyren där han bor. Mörkret är så kompakt att det genomsyrar allting. Eller som Silver säger:

"Det fanns två Atlanter; en utanför fyren och en inne i mig.
Den inne i mig hade inget band av ledstjärnor."

Den gudlöses ensamhet

Fyrväktaren har två huvudpersoner som aldrig möts eftersom den ena lever på 1800-talet och den andra på 1900-talet. Babel Dark, som Pew berättar om, känner sig sjösjuk i en värld som konfronteras med Darwins evolutionsteori. Hans tro på Gud och hans moraliska grundvalar vacklar. En stor, kosmisk ensamhet griper honom.

Den stora frågan för både Babel Dark och Silver blir vad som är meningen med livet? Vilken ledstjärna ska vi följa? Finns det någon farled i livet eller är vi kastade ut i tillvaron till att driva omkring utan mål och mening?

En annan mänska är svaret

Jeanette Winterson ger i denna kalejdoskopiska kärleksroman som rör sig mellan olika tidsplan svaret att det enda som egentligen betyder något är att överlämna sig till en annan mänska. Det är ett djupt humanistiskt svar, en tröst för ensamma själar.

Här närmar vi oss skälva kärnan i fyren som trop – ensamheten. Är den uthärdlig eller outhärdlig? Ljuset i fyren är ett meddelande till mänskor i närheten, och även om det kunde vara ett rop på hjälp så uppfattas det inte så. Tvärtom. Så länge fyrens ljus lyser kommer fartygen att stäva vidare och förbi. Vad som händer i fyren vet ingen…

Varje mänska är på sätt och vis en ö

Avstånd till andra och ensamhet i inre och yttre landskap handlar det också om i Virginia Wolfs impressionistiska roman Mot Fyren (To the Lighthouse) Där får vi följa familjen Ramsays semester i St.Ives, Cornwall. Romanen är skriven 1927 och är ett fantastiskt formexperiment. Woolf beskriver sina karaktärers associationer och infall när de deltar i familjelivets dynamik. Med hjälp av parenteser, outtalade tankar och dialog skapas den mångbottnade väv som kan sägas utgöra varje ögonblick i vårt liv.

Läs den!

Det är fantastiskt att en 90 år gammal roman lyckas skildra den process som pågår i våra sinnen som om den var skriven idag. Ärligt talat har jag lust att be dig släppa allt annat skräp du har för handen och koncentrera dig på att läsa den här romanen långsamt på originalspråket.

Virginia Woolf kallade berättelsen en elegi över sina egna föräldrar. Virginias far Leslie Stephens var en brittisk författare, en krävande, självupptagen man, som var i 50-årsåldern när Virginia föddes. Hans krav på sin hustru och sina barn präglade hela familjen.

Fyren som nästan ouppnåeligt mål

Redan på första raden blir det tal om en utflykt till den närliggande fyren. Fyren ifråga finns på ön Godrevy vid St Ives-bukten. Den byggdes år 1859 och blev automatiserad år 1939. Efter det hade det inte funnits en fyrvaktare att besöka.

fyrön godrevy
Den fjärran hägrande ön Godrevy fyrön godrevy Bild: Darren Shilson CC BY 2.0 Godrevy Island

När lilla James hoppas få åka på segelutflykt till fyren följande dag förutspår hans far mr. Ramsey att det blir regn och grusar därmed förhoppningen brutalt. Modern, mrs Ramsey, försöker trösta James med att utflykten nog kommer att bli av så fort vädret är bra. Det gör hon, inte bara för att trösta honom, utan också för att han inte ska förlora hoppet om att ens drömmar kan bli förverkligade.

Livet består av ögonblick, inget annat

Romanen handlar om hur andra mänskor påverkar oss, konsten i förhållande till livet och hur vi kan hålla kvar och uppmärksamma de viktiga ögonblicken i livet.

Men tiden gör sitt, åren går och mrs Ramsey dör överraskande. Familjen överger sommarhuset i St. Ives för flere år. Huset förfaller, även om det varje år ställs i ordning för en familj som inte dyker upp.

I den tredje delen av boken återvänder familjen. Alla åtta barn har blivit vuxna, två av dem har redan dött. Men båtutflykten, den blir av för James, hans syster och deras far tillsammans med en lokal fiskare och hans son som styr båten.

Passagerarna i den lilla segelbåten ruvar på sina egna tankar, medan de betraktar varandra. Var och en sitter i sin ensamhet utan att säga så mycket. Från husets trädgård följer gästen Lily Briscoe det lilla sällskapet i båten med blicken medan hon färdigställer den tavla hon började på medan mrs Ramsay ännu levde.

Vad blir det vi minns?

I samma stund som sällskapet når fyrön får hon sin tavla färdig. Med sin tavla blir hon den som kommer närmast strävan att fånga ögonblicket. Den symfoni som romanen kan sägas utgöra når sitt sista ackord och klingar ut. Själva fyren har bara varit ett fjärran mål, ett gemensamt projekt, som nu har nåtts.

Vi vet inte vad andra mänskor tänker om oss, men vi registrerar deras sinnestämning i vår närhet. På en ensam ö ställer det stora krav på de mänskor som bor där. Vanliga regler för mänsklig samlevnad kan sättas ur spel. För romanförfattare är det här, i all sin karghet, ett fruktbart själens och rummets landskap.

Att fly undan krav och förväntningar ut till en ö är inte lösningen för de flesta av oss. Våra plikter är av ett annat slag. De står närmare våra medmänskor. Däremot är det i litterär form en mångfacetterad spegelsal, en förstorande lins för själens dyningar.

en hög med böcker ochett ljus på toppen
en hög med böcker ochett ljus på toppen Bild: Yle/Anna Dönsberg marguerite poland: the keeper

Litteraturredaktionen skriver essäer om litteratur. Läs också Marit Lindqvist: Det gör ont när kroppen brister

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje