Hoppa till huvudinnehåll

Mari Lindman: Var flitig, flexibel och krångla inte – är det så morgondagens arbete ser ut?

Filosofen Mari Lindman står vid en tegelvägg och ser mot kameran.
Filosofen Mari Lindman står vid en tegelvägg och ser mot kameran. Bild: Sebastian Bergholm/Yle filosof,mari lindman

Filosofen Mari Lindman skriver i den här kolumnen om stress, brist på makt på jobbet och om långa dagar och om huruvida hur och var vi jobbar kommer att bli politiska frågor i framtiden?

Det är något jag ofta grubblar på, också då jag en snötung eftermiddag sitter på ett café och våndas inför en arbetsintervju.

När jag med skälvande händer gnager på min sunkiga bakelse tänker jag på hur jag ska göra ett gott intryck, säga de rätta sakerna, visa att jag är en duktig och arbetsam person som är beredd att jobba lite snuttar här och lite snuttar där.

Redan på förhand känner jag mig förödmjukad och maktlös – jag går in för att vara till lags, men känner mig också förbannad för att jag just känner så där.

Har underkastelse alltid varit det självklara? Under 60-, 70- och början av 80-talet lades det i vissa kretsar en del energi på att utarbeta modeller för hur anställda ska ha insyn i sin arbetsplats och kunna påverka vad som produceras och hur det görs.

Att få vara med och bestämma på jobbet

Medbestämmande på jobbet, kort sagt. Det handlade om experiment med ägandeformerna och olika sätt att låta anställda ha en röst när viktiga beslut tas i ett företag.

Varför tycks företagsdemokrati, arbetsplatsdemokrati vara så främmande begrepp idag?

Arbete är fragmenterat; allt färre jobbar i traditionella 9-5-jobb som de antas ha fram till pensioneringen.

Arbetsmarknaden individualiseras och detta börjar också gälla förhandlingen om arbetsförhållanden och löner, roller som tidigare tillfallit facket.

Kontentan är: ingen går säker, många oroar sig för hur de ska få ännu ett jobbgig. Det här skapar undergivenhet. Folk är rädda för att trilskas och ställa krav – för att vara gnällspikar som ingen arbetsgivare vill ha att göra med.

På samma gång ses jobb som ett personligt val och människor är i allmänhet ofta ganska medvetna om sina rättigheter i samhället.

Det är därför ganska konstigt egentligen att vi nästan förväntas trava in på jobbet och plötsligt finna oss tillrätta i tanken att vi befinner oss i en underlägsen position där vi inte har så mycket att säga till om gällande omständigheterna.

Kan vi tänka oss att frågan om att ha inflytande på arbetsplatsen dyker upp igen i framtiden, eller har vi slagit oss till ro med tanken om att till jobbet går vi för att lyda?

Då man ska förverkliga sig själv

Men det verkar ju av allt att döma inte vara så enkelt heller. Gamla hierarkier på arbetsplatserna luckras upp och dagens arbetsplatser verkar just inte kännetecknas av hierarkier, utan snarare av nätverk.
Nätverken ser platta och demokratiska ut, men också det kan ifrågasattas.

Vilket förhandlingsrum har du t.ex. om du är frilansare, underleverantör som har småföretag, inhoppare, vikarie, inhyrd från bemanningsföretag?

För mig verkar det som att det är just en känsla av maktlöshet som många människor idag kämpar med (den känslan var mycket tydlig där jag satt och försökte strategitänka inför intervjun). Kanske den här känslan, parad med arbetslivets individualisering, kommer till uttryck genom en stark betoning av det individuella självförverkligandet?

Är man lite svartsynt, skulle man säga att strävandet att ha medbestämmande på arbetsplatsen har bytts ut mot en strävan att påverka och styra det egna livet.

Men för det ska man absolut inte skuldbelägga enskilda individer. Utvecklingen handlar ju snarare om strukturer på arbetsmarknaden, där individens position är alltmer utsatt och sårbar.

Kommer utvecklingen att fortsätta i framtiden – är kampen om arbetsplatsen över, så att allt individen kan göra är att kämpa om sina egna rättigheter?

Stressade knegare

Samma frågor dyker upp när man pratar om oron för hur framtidens arbetsliv påverkar vår hälsa. Sociologerna David Wainwright och Michael Calman skriver om hur arbetsrelaterad stress numera ses som en hälsovårdsangelägenhet.

Det är väl en självklarhet, kunde man tänka?

Men de här forskarna hävdar att en politisk diskussion inte längre finns närvarande i diskussionen.

Det som inte alls diskuteras nu, menar de, är en radikal omstrukturering av produktionen. Istället satsar vi på bra HR och försöker lappa ihop människor som trasas sönder av arbetslivet.

Forskarna talar om hur man nu framför allt talar i termer av ”offer” och ”sjukdom”. Det givna målet antas vara produktivitet.

Och är det inte offerretoriken som regerar så är det en retorik som går ut på att vi genom en positiv attityd uppnår briljanta resultat på jobbet.

Hängivenhet, och inte ifrågasättanden.

Flexibla knegare

För att ta ett konkret exempel: flexibilitet ses idag som en självklar egenskap. Du ska vara beredd att jobba när och var som helst Vi ska dessutom vara flexibla i vårt tänkande.

Flexibilitet handlar ofta om individualisering på det sättet att det blir upp till var och en att vara så flexibel och konkurrenskraftig som hen bara kan. Hotet som ställs upp: om du inte är flexibel nog får du inget jobb eller inga arbetsturer.

Om du säger nej eller ställer krångliga krav får detta förödande konsekvenser.

I en artikel i Hesari nyligen sade en man som bott i USA att vi finländare bränner ut oss eftersom vi monterar upp för strikta gränser mellan arbete och fritid.

Han menade att det är just mera flexibilitet och positivt tänkande som behövs – att vi ska välkomna det att jobbet ställer höga krav på oss oavsett tid och plats.

Han gruvade sig över ett jobbsamtal han missat. Budskapet: nog ska man vara medveten om att chanser kanske aldrig kommer igen.

I diskussionen om prekaritet i arbetslivet – osäkra arbetsvillkor – så finns redan en politisering av flexibiliteten, ett tydligt ifrågasättande av de uppoffringar och omöjliga livssituationer som skapas när människor måste pressa in sina liv i den mall som för tillfället gäller på arbetsmarknaden.

Kanske vi kommer att se mer av det i framtiden?

Krav på längre arbetstider

Om arbetsplatsdemokrati är en lite underskattad fråga, har arbetstiddebatten däremot blommat upp. Vi har ett system som bygger på arbetstid som börjar luckras upp – ett system som befinner sig i kris.

Automatiseringen har om man tittar över en längre period ökat produktiviteten drastiskt. Men den utveckling vi ser i Finland idag är att arbetstiden förlängs.

I många kretsar är man överens om att den enda lösningen på de problem vi har i samhället – konkurrenskraft, brukar det heta – är att vi (d.v.s. de som lyckas få ett jobb) ska jobba mera i framtiden.

Samtidigt är det många som tar strid inte bara mot tendensen att förlänga arbetstiden, utan också för att sänka den genom att inför sex timmars arbetsdag.

Det är underligt hur lite diskussionen om att dela på jobben tas på allvar. Av många ses det närmast som en helt ogenomförbar och knäpp utopi. Varför?

Jag tror att debatten om 6 timmars arbetsdag kommer att hänga med, speciellt i en tid av automatisering kanske det till och med blir nödvändigt att tänka i sådana banor, om lönearbete fortfarande ska finnas på bred front.

Då jobbet finns där man råkar befinna sig

Så hur är det med platsens betydelse? Kunskapsarbete, som försiggår i tanken, kan utföras när och var som helst. – vi är ständigt på jobb och behöver prestera nonstop.

Kunskapsarbetet kan visserligen göras var och när som helst, och platslösheten idealiseras genom glansbilden av det coola caféet.

Nicki Saval skriver i sin bok om kontorets historia om platslösheten som en kontorsutopi som funnits i olika etapper, och återkommit: en förhoppning som handlat om kreativitet, produktivitet och frihet.

Men platslösheten kan också leda till exploatering – en vagabondkapitalism som utnyttjar platslösheten för att göra vinster där kostnaderna är lägst.

Under industrialiseringens början fanns det kvar ett produktionssätt där en del av produktionen skedde i människors hem. Kanske vi delvis är på väg tillbaka till det?

Frågan är alltså vad som händer med kravet på flexibilitet i tid och i rum, om vi kommer att se en större kamp om tiden, om platsen, och också om medbestämmande.

Eller har arbete blivit en så individuell och konkurrensbaserad affär att det viktigaste är att jag själv gör mig medgörlig och säljbar, att jag är beredd att jobba under de villkor som nu råkar stå till buds?

Mari Lindman är filosof och medverkar i serien Fem fenomen i arbetslivet - se den här:

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje

  • Teater: Storsatsningen Kalevala imponerar och förbryllar

    Experimentellt möte mellan musik- och dockteater.

    I år fyller Finlands nationalepos Kalevala 170 år. Samtidigt fyller landets äldsta teater, Åbo Svenska Teater 180 år. Detta firas genom att slå på stortrumman med den tvärkonstnärliga föreställningen som har det föga överraskande namnet, Kalevala.

  • Ulla-Christina Sjöman har bett för människor i nöd, på heltid, i över 40 år: "Jag har inte hunnit med så mycket annat"

    Idag ber Ulla-Christina Sjöman på rummet i ålderdomshemmet.

    Ulla-Christina Sjöman har bett för mänskor i nöd, på heltid, i mer än fyrtio år. Idag håller hon sina bönestunder i lugn och ro hemma på rummet i ålderdomshemmet i Helsingfors, men det fanns en tid då hennes förbönskvällar fyllde kyrkorna runtom i Finland och också utomlands.

  • MGP-finalen 5.10 närmar sig: Redan nu kan du lyssna på låtarna!

    Årets MGP -skiva är ute nu.

    Det är två veckor kvar till den direktsända sångtävlingen. Nu släpps de tio låtarna som årets MGP-artister skrivit själva. Ladda upp inför final tillsammans med artisterna och deras låtar. Vill du se showen på plats i TV-studion så finns biljetterna ute nu.

  • MGP-finalist 2019: Ida MM

    Lyssna på Ida Mansikkas MGP-låt "Disco".

    Ida Mansikka är en av de tio finalisterna i årets MGP-final som sänds 5 oktober i Yle Fem och på Yle Arenan. Lyssna på Idas MGP-låt "Disco". Biljetterna för showen finns ute nu.

  • MGP-finalist 2019: Isabel

    Lyssna på Isabel Rautamos MGP-låt "Jag är vad jag är".

    Isabel Rautamo är en av de tio finalisterna i årets MGP-final som sänds 5 oktober i Yle Fem och på Yle Arenan. Lyssna på Isabels MGP-låt "Jag är vad jag är". Biljetterna för showen finns ute nu.

  • MGP-finalist 2019: Milla

    Lyssna på Milla Pirjetäs MGP-låt!

    Milla Pirjetä är en av de tio finalisterna i årets MGP-final som sänds 5 oktober i Yle Fem och på Yle Arenan. Lyssna på Millas MGP-låt "Ljud". Biljetterna för showen finns ute nu.

  • MGP-finalist 2019: No Wifi

    Lyssna på Melvin Nordmans och Oliver Svarvars MGP-låt!

    Rapduon No Wifi, som består av Melvin Nordman och Oliver Svarvar, är finalister i årets MGP-final som sänds 5 oktober i Yle Fem och på Yle Arenan. Lyssna på deras låt "Online". Biljetterna för showen finns ute nu.

  • MGP-finalist 2019: Ollie

    Lyssna på Oliver "Ollie" Takanens MGP-låt!

    Oliver Takanen är en av de tio finalisterna i årets MGP-final som sänds 5 oktober i Yle Fem och på Yle Arenan. Lyssna på Ollies MGP-låt "The World We Live In". Biljetterna för showen finns ute nu.

  • MGP-finalist 2019: Siri

    Lyssna på Siri Norrgårds MGP-låt!

    Siri Norrgård är en av de tio finalisterna i årets MGP-final som sänds 5 oktober i Yle Fem och på Yle Arenan. Lyssna på Siris MGP-låt "För mig". Biljetterna för showen finns ute nu.

  • MGP-finalist 2019: The L.A.W.

    Lyssna på MGP-låten "För dig" av The L.A.W.

    Loke Wikström, Alvar Svartsjö och Wilson Harkke är en av de tio finalisterna i årets MGP-final som sänds 5 oktober i Yle Fem och på Yle Arenan. Lyssna på deras MGP-låt "För dig". Biljetterna för showen finns ute nu.