Hoppa till huvudinnehåll

Till minne av filmkritikern Hans Sundström

Hans Sundström på sitt arbetsrum i december 2016.
Hans Sundström i sitt arbetsrum i december 2016. Hans Sundström på sitt arbetsrum i december 2016. Bild: Yle / Silja Sahlgren-Fodstad hans sundström

För bara ett par veckor sedan kunde man i Hufvudstadsbladet läsa den recension som skulle komma att bli Hans Sundströms sista. Silja Sahlgren-Fodstad önskar att hon hunnit ta farväl.

I ett av de tummade häften i vilka jag under tonåren samlade allt möjligt filmrelaterat material finns en bleknad recension av The Untouchables – skriven av Hans Sundström. Minns inte varför jag 1987 klippte ut just den texten, men antar att det har att göra med att kritikern ifråga placerade in filmen i ett sammanhang. Försåg min egen filmupplevelse med en ram och nya dimensioner.

Jag var sjutton, älskade film och kunde inte riktigt föreställa mig att det fanns folk vars jobb handlade om att gå på bio. Än mindre kunde jag föreställa mig att jag åtta år senare skulle sitta i Hans Sundströms arbetsrum och tala om möjligheten att få recensera film för Hufvudstadsbladet.

Det första mötet

Jag vill minnas att jag var både lätt svettig och lite rädd för att låta dum den där första dagen 1995 – medveten om att några kurser i filmvetenskap vid Stockholms universitet inte vägde särskilt tungt i mötet med proffset som redan ägnat decennier åt att skriva om film.

Men Sundström var vänlig och ganska snabbt etablerades en arbetsrelation som under sju år följde samma mönster. Vi ringdes vid samma tidpunkt varje vecka och kom överens om vem som skulle skriva om vilken film.

Det var viktigt att hålla tiden – mobilerna hade inte ännu möjliggjort ett evigt velande hit och dit.

Den första tiden skrev jag mina recensioner på maskin och levererade dem personligen till redaktionen. Behövde något ändras i efterhand gällde det att ligga på tråden för att få tag på någon som kunde åtgärda problemet.

Oftast ringde jag direkt till Hans – inte sällan med ett stänk av oro för att det skriv- eller sakfel jag ville rätta skulle få mig att framstå som oproffsig. Han bekräftade aldrig den oron, uttryckte varken irritation eller brist på engagemang. Han bara lyssnade - och ändrade.

Ett vandrande lexikon

De inledningsvis korta samtalen blev under åren längre och Hans blev småningom ”Hasse” även i min vokabulär.

Redan innan vi kommit så långt hade skrivmaskinerna slutgiltigt förpassats till historien och nätets hav av information börjat breda ut sig över skärmar av olika slag. Men wikipedia i all ära – det gäller ändå att veta var man skall börja leta. Och det visste Hasse, även om jag tvivlar på att han överhuvudtaget behövde leta särskilt mycket.

Hasse verkade nämligen veta allt man behövde veta. Om regissörer, årtal, genrer, titlar, litterära förlagor, eventuell verklighetsförankring. Allt.

Han gjorde kopplingar till filmer jag aldrig hört talas om – och fick mig därmed att varsebli mina filmhistoriska luckor. Han fyllde i med anekdoter om när och var han sett vissa filmer första gången. Hänvisade till texter har nyligen läst i någon av de internationella tidningar han uppenbarligen regelbundet köpte.

Uttryckte glädje över att plötsligt ha hittat gamla rariteter på youtube. Berättade om sena filmsamtal med legendariska regissörer och fick mig att inse att det kanske inte skulle vara så tokigt att besöka filmfestivalen i Sodankylä.

Mellan Vermeer och Tom Cruise

Men allt handlade inte bara om film – nej, fotboll var också viktigt. Och konst. Och historia. Det fanns liksom ingenting som Hans Sundström inte hade koll på. Han kunde närma sig Peter Webbers Flicka med pärlörhänge (2003) och tala om den både med utgångspunkt i det filmatiska berättandet och i Vermeers konst. Som han naturligtvis upplevt i verkligheten. På någon av sina många resor.

Och när han inte talade allvar retades han med mig. Oftast för att jag i något svagt ögonblick medgett att min väg in i filmvärlden nog snarare gått via Tom Cruise än Ingmar Bergman. Det där med Tom Cruise fick jag äta upp. Många gånger.

Men det gjorde inget. Det var inte elakt. Det sades med ett leende.

Tack!

I något skede hoppas jag att jag kan tänka på Hans Sundström med ett leende igen. Just idag känns det alltför sorgligt. Det var sorgligt nog att han nyligen gick i pension – men i och med att det var meningen att han skulle fortsätta skriva så var ju avskedet inte slutgiltigt. Inte alls.

För trots att jag för länge sedan övergått till att jobba med filmbevakningen på Svenska yle så bibehöll vi kontakten och jag hade räknat med att vi även efter hans pensionering skulle stöta ihop på pressvisningar - och årligen utbyta vår traditionsenliga julhälsning. Han fick alltid en blomma, jag choklad.

Varför ändra ett vinnande koncept?

Men nu är det plötsligt dags att ta avsked på riktigt. Retroaktivt. Önskar att jag kunde lyfta luren och be honom ändra både här och där i texten. Inte minst det där om att han lämnat salongen.

Men eftersom det inte är möjligt måste jag nöja mig med att säga: Tack, Hasse! Utan dig hade jag kanske inte blivit filmkritiker.

Så: Tack!

Hans Sundström i biosalongen.
Hans Sundström i biosalongen. Bild: Yle / Silja Sahlgren-Fodstad hans sundström

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje