Hoppa till huvudinnehåll

Beteendevetare: Barn skall inte tvingas säga "förlåt"

En pojke håller om en flicka och blickar ut mot en äng
En pojke håller om en flicka och blickar ut mot en äng Bild: Pixabay/blickpixel vänskap

Den som gör ett misstag är dum och förlåt är ett ord som man inte egentligen menar. Det här är två uppfattningar som beteendevetaren Petra Krantz Lindgren gärna utmanar med ärlighet och att helt enkelt lyssna på barnen.

Petra arbetar med vuxna som vill utveckla sina relationer med barn. I sina böcker och blogginlägg skriver hon om hur man lär barn att förstå begreppet förlåt.

I Finland är det vanligt att föräldrar tvingar sina barn att säga förlåt. Petra Krantz Lindgren har en annan uppfattning om vilka metoder som kan fungera bättre än så.

Lära sig följder av sitt handlande

- Det beror på vad man vill uppnå. Om ditt mål som förälder är, att du vill att barnet skall uttala det magiska ordet, nämligen förlåt, så då är det väl jättebra. Kräv det då, säger Petra Krantz Lindgren.

- Men när jag pratar med föräldrar om vad de vill lära barnen så är det att lära sig att ta ansvar för sitt eget handlande.

- De vill att barnen skall förstå vilka konsekvenser som ens handlande får för den andra människan och att be om förlåtelse på ett uppriktigt menat sätt.

- Därför är jag ganska säker på, att om vi kräver barnen på ett förlåt, så kommer det inte att leda i den riktning som vi önskar, fortsätter Petra.

Petra Krantz-Lindgren är beteendevetare och en pratbar förälder.
P Krantz Lindgren Petra Krantz-Lindgren är beteendevetare och en pratbar förälder. Bild: Yle/Kati Enkvist beteendevetare

Olustigt, jobbigt och oärligt

Petra Krantz Lindgren menar att det åtminstone finns två konsekvenser av att vi vuxna kräver att barnen säger förlåt.

- Den ena är, att det blir väldigt olustigt för den som tvingas ta emot ursäkten. Jag kan själv sätta mig in i hur det skulle kännas om min chef krävde att min kollega skulle säga förlåt till mig för något misstag som hon hade gjort. Säg förlåt och låt som om du menar det, karikerar Petra Krantz Lingdren.

Det känns olustigt att tvingas ta emot ett förlåt

- Jag skulle misstänka att hennes förlåt inte kommer ur en omsorg om mig, utan snarare att hon kände sig tvungen att göra det, utifrån ett eget intresse för vad chefen annars gör med henne.

- Det andra problemet är, som min dotter faktiskt sa till mig, att när vuxna kräver att barn ska säga förlåt, så lär sig barnen att det är ett jobbigt och svårt ord och att man inte behöver vara ärlig när man säger det, konstarera Petra.

När barn har gjort något fel, så vet de oftast redan att de har gjort fel. De blir oftast överväldigade av skam och är fullt upptagna med att hantera sina egna känslor. Om de då blir tvungna att säga förlåt lär de sig att det är något väldigt olustigt och jobbigt.

- Då drar barnet också indirekt slutsatsen, att jag behöver ju faktiskt inte vara ärlig. Det viktigaste är att jag låter som om jag menar det. Då har vi inte lärt barnen det vi ville lära dem, konstaterar Petra Krantz Lindgren

Självreflexion och gott exempel

- Det är väldigt viktigt att som vuxen föregå med gott exempel. Barn gör som vi vuxna gör. Det allra viktigaste är att se sig själv och fundera på om jag sätter det exempel som jag vill att mitt barn skall leva upp till.

En förälder ställs både inför barnets inbördes konflikter och inför egna konflikter där man själv har betett sig dåligt och skulle vilja be om förlåtelse.

När vuxna kräver att barn ska säga förlåt, så lär sig barnen att man inte behöver vara ärlig

Föräldern ställs då och då också inför tillfällen där den på riktigt tycker att barnet har betett sig dåligt mot en och skulle vilja att barnet varseblev just det som fick föräldern att må dåligt.

- Då tänker jag på hur jag gör när jag vill lära mina barn att säga förlåt, Jag tänker på när jag upplever dåligt samvete eller när jag känner att: Oj här borde jag be om ursäkt, det här blev inte riktigt bra, säger Petra.

- Då tänker jag, att det dåliga samvetet är som ett undermedvetet alarm från mig själv som säger: Hallå, Petra du har missat något som är viktigt för dig här.

- Jag skällde kanske på mitt barn, höjde rösten och skrek: Kom nu, skynda dig! Och det gjorde jag för att jag var stressad och ville passa tiden.

Barn håller för öronen.
Barn håller för öronen. Bild: Yle/ Tero Kyllönen barn (familjemedlemmar),familjer (grupper),gräl,föräldrar,hörseln

- Men samtidigt berättar det dåliga samvetet för mig: Hallå, Petra, du missade omsorg om dina barn. Såg du inte att din dotter blev rädd? Det vill du ju inte att hon ska va.

- Det jag då gör, när jag ber mitt barn om ursäkt, är att sätta ord på just den här dubbelheten: Vet du vad? Jag tänkte på att jag skrek på dig förut och jag känner mig ledsen. Jag tänker på det för att det är viktigt för mig. Det är viktigt, att du skall känna dig trygg med mig och jag såg att du blev rädd.

- Jag vill berätta, att jag gjorde det för att jag kände mig stressad och var mån om att passa tiden. Nästa gång vill jag ta hand om det behovet på ett annat sätt, för det här med att skrika är inte något jag vill göra. Det känns inte bra för mig när jag gör det. Kan du acceptera min ursäkt, älskling?

Förlåt, det var dumt gjort. Nej, det var inte dumt gjort. Det var mänskligt gjort.

På det sättet vill Petra sätta ord på vad som skulle tas hand om, det vill säga behovet av att passa tiden, men också att hon missade att ta hand om sitt barns upplevelse av trygghet i relationen mellan dem.

- Jag sätter ord på den dubbelheten. Jag har flera behov och ibland tar jag hand om något på bekostnad av något annat. Jag är en ofullkomlig människa. Jag är inte dum eller korkad som vi ofta säger: Förlåt, det var dumt gjort. Nej, det var inte dumt gjort. Det var mänskligt gjort. Ibland hinner jag inte ta hand om allt som är viktigt för mig, medger Petra Krantz Lindgren.

Om barnet inte accepterar ursäkten?

- Då behöver jag lyssna på barnet. Jag ser att du fortfarande är ledsen. Vad är det du tänker på? Ja, men du skriker alltid på mig. Jag blir faktiskt rädd när du gör det.

Petra Krantz Lindgren betonar, att man då behöver lyssna på vad barnet känner och vad som är viktigt just då. När barnet har blivit hört kommer man till en försoning. Det händer i stort sett alltid. Om barnet inte vill försonas beror på att hen inte ännu känner sig förstådd.

Barn och vuxen hand i hand.
Barn och vuxen hand i hand. Bild: Erkki Suonio / Yle. hand i hand

Då kan man till exempel ta ett exempel ur sin egen barndom och berätta om en liknande situation. Man kan berätta om hur man kände när ens förälder skrek, om hur man blev rädd och ville gå och gömma sig.

Nyckeln är empati, respekt och ärlighet. Att jag lyssnar på det andra. Att jag lyssnar på hur jag uttrycker mig själv och att jag bemöter både den andra och mig själv med respekt, avslutar Petra Krantz Lindgren.

Läs också

Familj

Till Buu-klubben
Till Hajbo
Till MGP