Hoppa till huvudinnehåll

Ingemo Lindroos: Om tiggarna som vi delar vår vardag med

Ingemo Lindroos.
Ingemo Lindroos. Bild: Yle hälsningar från korren

Till vardags går de flesta förbi Stockholms tiggare med bortvänd blick. Nordenkorrespondent Ingemo Lindroos skriver om en av dem, som trots allt blev sedd, och vars överlevnadsförmåga överträffar det mesta.

Den här korrespondentkolumnen handlar om en riktig kämpe, som har sett och genomlevt mera än de flesta. Det här är berättelsen om 83-åriga Papusa Ciuraru som försörjer sig som tiggare på Stockholms gator.

För ett tag sedan såg jag Folkoperans föreställning Förklädd Gud. I den deltog en grupp romska tiggare med sina egna berättelser, i form av filmer som spelades upp, och som statister på scen.

Budskapet i operan är att "gud", i bred bemärkelse, kan finnas i varje mänska. Därför uppmanas vi att möta varandra i vardagen och inte gå förbi med bortvända blickar.

Blev en minikändis i Stockholm

I föreställningen berättar Papusa Ciuraru om hur hon redan som 4-åring var med om att tvångsförflyttas i Rumäninen, under den nazistvänliga diktatorn Antonescu.

Hon minns kylan och vätan. Familjen vandrade i blötsnö och föräldrarna turades om att bära henne. Barnen hade inga skor så mamman rev tygbitar från sin kjol för att vira om fötterna.

Papusa har 12 barn och många barnbarn och lever på Stockholms gator sedan några år tillbaka. Efter Folkoperans pjäs har hon blivit lite av en minikändis här. De som har sett pjäsen känner lätt igen henne.

Jag träffar henne någon dag efter att ha sett föreställningen. De deltagande tiggarna brukar stå här utanför operan efter föreställningen och be om en extra slant.

Att nicka ett hej till tiggaren

Vi har inte något gemensamt språk men jag försöker berätta att jag gjorde ett inslag för radion där jag berättade om henne och operan - "radion i Finland", säger jag, i hopp att vissa nyckelord känns igen oberoende av språk.

Vi tar i hand, hon får en sedel, vi skrattar. Det är ett möte.

Efter att jag gjorde ett radioreportage om "Förklädd Gud" har jag tänkt mer på att inte bara gå förbi de romska tiggarna, utan att ens nicka ett hej.

Då handlar det inte om den stora politiska diskussionen om hurivida man ska ge pengar till tiggare eller inte. Utan det handlar om att bjuda på ett litet "gomorron", att se en annan mänska.

Att kanske stanna och läsa den handskrivna skylten på den slitna pappskivan, ända till slut. Att nicka att man förstår, eller försöker förstå. Att kanske gå och köpa en läsk eller en kopp te, om man blir ombedd.

Sitter på Drottninggatan den 7 april

Vanligen sitter 83-åriga Papusa någonstans i kvarteren mellan Hötorget och Åhlens. I föreställningen säger hon att hon matar fåglarna på Hötorget - "de saknar tunga och kan inte be om mat".

Strax före klockan 15 fredagen den 7 april sitter hon på sin vanliga plats på Drottninggatan. Också hon råkar ut för lastbilens vansinnesfärd. Ett av de tunga stenlejonen landar på hennes fot, som går av på två ställen.

Hon intervjuas senare av tidningen Expressen, när hon ligger på sjukhus med benet i paket.

- Det var en idiot som körde lastbil nedför Drottninggatan. Han körde sönder de där fula betonglejonen. Men mig lyckades han inte träffa. Och jag är ändå över 80, säger hon i intervjun.

Hon tar situationen med lugn trots att släktingarna som besöker sjukhuset gråter och är upprörda.

Trodde alla skulle gå förbi och rädda sig själva

Hon minns ändå att när det händer, hinner hon först tänka tanken att allt är slut. Hon ligger där med foten krossad på gatan, utan att kunna röra sig ur fläcken. "Jag trodde att alla skulle springa förbi mig och rädda sig själva", berättar Papusa.

Men så kommer två personer, en med cykel, som han lämnar ifrån sig. Hon fortsätter: "De plockade upp mig, de bar mig till Hötorget och in på ett hotell där jag fick vård".

När jag läser det här tänker jag tillbaka på föreställningen som jag såg på Folkoperan - att tiggarna är en del av den här staden som vi delar vår vardag med, också våra kriser.

Jag tänker tillbaka på dem som bar Papusa till hotellet - att de kanske fick ett värdefullt möte med en person som de annars inte skulle ha kommit i kontakt med.

Nu är Papusa tillbaka på gatan, åtminstone om vården har lyckats som planerat. Jag har inte sett henne ännu, men när jag gör det ska jag fråga hur hon mår.

Läs också

Nyligen publicerat - Utrikes