Hoppa till huvudinnehåll

"Han sa: Varför viftar du där med käppen?" Cyklister visar inte hänsyn, tycker synskadad Tölöbo

Maja Lindroos med sin ledarhund väntar för att ta sig över cykelväg.
Tysta, tunga och snabba åker cyklarna förbi Maja Lindroos och hunden Mette. Maja Lindroos med sin ledarhund väntar för att ta sig över cykelväg. Bild: Yle/ Karin Filén maja lindroos

Maja Lindroos möter varje dag en tyst och snabb fara.

- Varför står du där och viftar med käppen? Jag var nära att ramla! Ser du nu inte, sa cyklisten argt.

- Nej, svarade Maja Lindroos. Jag ser inte.

Maja Lindroos har en ärftlig ögonsjukdom som har gjort att synen gradvis har försämrats under de senaste årtiondena. Hennes synfält är bara en grad när det normala synfältet är ungefär 180 grader.

- Jag brukar säga att jag tittar på världen genom ett nyckelhål. Dessutom är synen inte riktigt skarp längre, så det är som om ett oputsat glas skulle sitta i vägen för nyckelhålet.

Ljudlösa och snabba

Lindroos bor i Tölö och möter varje dag samma utmaning när hon ska gå över Idrottsgatan för att komma iväg på sin morgonpromenad.

Att ta sig över bilvägen går bra. Maja ger sin ledarhund order att hitta övergångsstället och så viftar hon med sin vita käpp tills bilarna har stannat. Sen går hon över.

Det är på andra sidan som svårigheterna börjar. Där måste hon korsa cykelvägen för att komma till fotgängarfilen.

Maja Lindroos känner efter med käppen på gatans knöliga stenbeläggning. När hon känner slätt underlag vet hon att hon står alldeles invid cykelvägen. Då viftar hon igen med sin vita käpp, upp och ner.

Cyklisterna tittar på henne men cyklar vidare. Ingen stannar.

Cyklar kan vara så gott som ljudlösa - hur ska hon veta när hon kan gå över när ingen ger något ljud ifrån sig?

- Det verkar som om de inte skulle bry sig. Det är mycket sällan de hör av sig genom att ringa med klockan eller be mig gå över. De kör bara alldeles tyst, säger Lindroos.

När Lindroos tycker att det känns någorlunda tryggt att gå över säger hon "yli", alltså över, åt hunden Mette, som då leder henne över cykelleden och över till fotgängarstråket. Ända fram till stängslet vid bollplanerna leder Mette henne.

Att hon har kommit över betyder inte att faran skulle vara över. Gångvägen är bred, och enligt Lindroos brukar många cyklister använda sig av den om det blir trångt på cykelleden.

Maja Lindroos i ljusblå vindtygsjacka och solglasögon.
Maja Lindroos Maja Lindroos i ljusblå vindtygsjacka och solglasögon. Bild: Yle/ Karin Filén maja lindroos

- Ibland åker cyklisterna så nära mig och med så hög hastighet att jag hoppar till. Det är obehagligt. Och ibland åker de för nära hunden. Då hoppar hunden till.

Cyklister får upp en hög hastighet på raksträckan. Många tycks också tycka att det är viktigare att hålla sin egen fart än att släppa över en person med vit käpp och ledarhund.

- "Tror du att man vill bromsa när man just har fått upp farten?" Så sa en cyklist åt mig. Men det här är ju ingen tävlingsbana för cyklar. Här finns flera övergångsställen där fotgängare korsar cykelbanan.

Cyklisterna får en femma eller sexa

Maja Lindroos gläder sig över att Helsingfors som stad under de senaste åren har blivit lättare att röra sig i för en som är synskadad. Till exempel är gatuarbeten allt oftare tydligt markerade och många trafikljus har ljudsignaler.

- En åtta får staden i skolvitsord. Cyklisterna får en femma eller en sexa, säger hon.

Lindroos' hälsning till de cyklister som känner sig träffade är att hon önskar att de skulle ta mera hänsyn till andra som rör sig i trafiken. Hon önskar också att de skulle hålla en mera moderat hastighet inne i stan.

Och sist men inte minst önskar hon att cyklister modigt skulle ge lite ljud ifrån sig så att de går att upptäcka också för människor som inte kan se dem.

Läs också

Nyligen publicerat - Huvudstadsregionen