Hoppa till huvudinnehåll

För rättegångstecknaren Hannu Lukkarinen är skräcken alltid närvarande

bild av hannu lukkarinen
Hannu Lukkarinens teckningar publiceras i landets största dagstidning Helsingin Sanomat i samband med stora rättsfall. bild av hannu lukkarinen Bild: Nina Sederlöf/Yle hannu lukkarinen

Du minns kanske Bodomrättegången, rättegången mot mordmisstänkta Anneli Auer, fallet med lilla 8-åriga Vilja Eerika och rättegångshärvan mot Jari Aarnio. Hannu Lukkarinen har i egenskap av rättegångstecknare följt med de mest uppmärksammade rättegångarna i Finländsk kriminalhistoria. Hans arbete går ut på att följa med rättegångar av stort samhälleligt intresse och teckna det han ser och upplever.

- Som tecknare måste jag själv skapa dramatiken i bilderna, fånga upp ett ögonblick. Min uppgift är att illustrera vad som är på gång eftersom fotografer inte är tillåtna under själva rättegången, det tomrummet försöker jag fylla, beskriver Lukkarinen.

Illustratören Hannu Lukkarinens teckning av advokaten Heikki Lampela.
Under en rättegång tecknar Hannu Lukkarinen för det mesta med blyerts eftersom blyertspennan är den mest sensitiva och lätthanterliga i situationen. Efter det tillsätter han färger och bearbetar teckningen digitalt vid behov. Här ser vi en teckning av advokaten Heikki Lampela. Illustratören Hannu Lukkarinens teckning av advokaten Heikki Lampela. Bild: Nina Sederlöf/Yle Heikki Lampela,rättegångstecknare

Fotograferna får ta bilder och filma i rättssalen endast några minuter innan själva rättegången inleds, sedan blir de tvungna att avlägsna sig medan Lukkarinen i egenskap av tecknare får stanna kvar. Teckningarna anses vara hans egen tolkning av personerna i fråga och därför inte lika personliga som ett fotografi. Men Lukkarinen ser det hela lite annorlunda.

- I en teckning kan jag lyfta fram detaljer på ett helt annat sätt än man kan i ett fotografi. Jag kan förstärka nyanser, ändra perspektiv, förstora eller förminska mellanrummet mellan personerna i rättssalen. En teckning blir egentligen mer intim och personlig, menar han.

Han rörde inte en min, inte ens då han fick se bilder av sin mördade flickvän som varit hemligstämplade i över 40 år.― Hannu Lukkarinen minns Nils Gustafsson och Bodommorden.

Djungelns lag råder

För de personer som följer med en rättegång; journalisterna och rättegångstecknaren i salen och fotograferna som i och för sig är tvungna att häcka utanför största delen av tiden - är det djungelns lag som råder. Alla kämpar om att få de bästa platserna. För en tecknare är en bra plats avgörande för att hen överhuvudtaget ska kunna utföra sitt jobb.

- Under rättegången mot den tidigare polischefen Jari Aarnio fick jag en plats på läktarens första rad. Men när jag började spana efter Aarnio som jag skulle teckna, satt han rätt under mig i salen. Jag kunde bara se en glimt av hans hjässa, minns Lukkarinen.

I stället fick han den dagen koncentrera sig på att porträttera andra i rättssalen i stället.

Illustratören Hannu Lukkarinens teckning av mordmisstänkte Nils Gustafsson.
Lukkarinen följde med den historiska Bodomrättegången år 2005. Här sitter Nils Gustafsson som stod åtalad för att ha mördat sina tre kamrater under en tältutflykt för 45 år sedan och röker under en paus. Han blev sedermera frigiven i brist på bevis. Illustratören Hannu Lukkarinens teckning av mordmisstänkte Nils Gustafsson. Bild: Nina Sederlöf/Yle Nils Gustafsson

Gustafsson rörde inte en min

Under sina 43 år som professionell illustratör har Hannu Lukkarinen illustrerat över 70 böcker och tecknat allt tänkbart, två gånger om. Uppdragen i rättssalen sker förhållandevis sällan men de har hängt med ända från början av karriären.

Den historiska Bodomrättegången år 2005 där Nils Gustafsson stod åtalad för att ha mördat sina tre kamrater under en tältutflykt sommaren 1960, är en av dem. Under en månads tid satt Lukkarinen i Esbo tingsrätt så gott som varje dag, och tecknade.

Gustafsson var tillbakadragen, uttryckslös och butter under hela rättegången, minns Lukkarinen.

- Han rörde inte en min, inte ens då han fick se bilder av sin mördade flickvän som varit hemligstämplade i över 40 år. I och för sig var han ett lätt motiv att teckna eftersom han var stilla hela tiden.

Illustratören Hannu Lukkarinens teckning av mordmisstänkte Nils Gustafsson som tittar på en bild av sin mördade ex. flickvän.
Gustafsson ser för första gången bilder av offren som projiceras på väggen. Här tittar den åtalade på en bild av sin mördade, före detta flickvän, som Lukkarinen valt att skissa grovt och utan detaljer i sin teckning. Teckninen är en fotokopia av originalet. Illustratören Hannu Lukkarinens teckning av mordmisstänkte Nils Gustafsson som tittar på en bild av sin mördade ex. flickvän. Bild: Nina Sederlöf/Yle Nils Gustafsson,Bodommorden,hannu lukkarinen

Tecknaren kommer en inpå livet

En sak som Hannu Lukkarinen har lagt märke till under sina många år som rättegångstecknare, är den avvisande attityden de åtalade ofta har gentemot honom som tecknare. De är betydligt mer avvisande mot honom än gentemot fotograferna och deras kameror. Lukkarinen har en teori om vad det här kan tänkas bero på. Kameran distanserar, det finns ett fysiskt ting mellan den åtalade och den som iakttar honom eller henne, menar han.

- Mellan mig och den jag tecknar finns ingenting. Min ihärdiga blick fångar varje gest och rörelse. Det här kan kännas skrämmande speciellt för den åtalade som annars också är pressad under rättegången.

Illustratören Hannu Lukkarinens teckning av tältet där de tre ynglingarna mördades samt en läkare och teknisk utredare.
Här har Hannu Lukkarinen porträtterat det trasiga, fläckiga tältet där de mördade ungdomarna låg och sov när dådet inträffade. Tältet inspekteras av en läkare och en teknisk utredare. Bodommorden ägde rum under pingsthelgen den 5 juni 1960 vid Bodom träsk i Esbo. Illustratören Hannu Lukkarinens teckning av tältet där de tre ynglingarna mördades samt en läkare och teknisk utredare. Bild: Nina Sederlöf/Yle Bodommorden,hannu lukkarinen

Och inte är det helt lätt för Hannu Lukkarinen heller - för en sensitiv tecknare kan rättssalen som miljö också kännas betungande på grund av de svåra och ofta grymma sakerna som behandlas.

Han minns särskilt rättegången där den lilla 8-åriga Vilja Eerikas far och styvmor stod åtalade för att ha kvävt flickan till döds genom att rulla henne i en spänd matta. Då brast det även för åklagaren, minns Lukkarinen.

- Åklagaren i fallet Eerika var rent ut sagt arg i rättssalen och det här är ett undantag. Oftast är de väldigt härdade och känslorna lyser med sin frånvaro. Rättegången var det absolut värsta jag varit med om. Tur att jag inte behövde teckna mer än en dag den gången, säger Lukkarinen med sorgmod i blicken.

Illustratören Hannu Lukkarinens teckning av mordmisstänkte Nils Gustafsson.
Rättegångstecknaren för en ständing kamp mot tiden. Lukkarinen har bara några timmar på sig att färdigställa en teckning men aldrig har han ännu missat deadline. Det här är en snabbskiss av Gustafsson under Bodomrättegången. Illustratören Hannu Lukkarinens teckning av mordmisstänkte Nils Gustafsson. Bild: Nina Sederlöf/Yle Nils Gustafsson,Bodommorden,hannu lukkarinen

Skräcken alltid närvarande

Hannu Lukkarinen berättar att skräcken på ett eller annat sätt alltid är närvarande i rättssalen och det är också någonting han försöker lyfta fram i sina teckningar. Men hur gör han för att fånga skräcken utan att förvränga de, till synes ofta onda människorna, han porträtterar?

- Som liten pojke lyssnade jag på min pappas och andra veteraners berättelser från kriget och sen dess har jag burit på ett krigstrauma och levt sida vid sida med kriget. Även som barn förstod jag instinktivt det mörker som döljer sig bakom alla krigshistorier. Så det finns en orsak till att man ofta beställer mörka och dystra verk av mig, säger Lukkarinen.

Trots det mörker Hannu Lukkarinen bär på, lever och andas han sitt hantverk som för honom är så mycket mer än en talang eller ett yrke. Med hjälp av tecknandet bearbeta han tillvaron och världen både i och utanför rättssalen.

- Tecknadet är för mig ett slags zen, det är det allra viktigaste. Jag känner att jag utvecklas hela tiden och får testa mina gränser. Med samma lär jag känna mig själv, tillägger han.

Illustratören Hannu Lukkarinen med en cigarr i munnen
Med jämna mellanrum byter Hannu Lukkarinen pennan mot cigarren. Illustratören Hannu Lukkarinen med en cigarr i munnen Bild: Nina Sederlöf/Yle hannu lukkarinen