Hoppa till huvudinnehåll

Filmrecension: King Arthur: Legend of the sword - spring för livet!

Arthur på väg att dra det förtrollade svärdet ur stenen.
Stål i blicken och råg i ryggen. När Charlie Hunnams Arthur drar svärdet ur stenen inser både han och publiken att han är "the one". Arthur på väg att dra det förtrollade svärdet ur stenen. Bild: © 2016 Warner Bros king arthur: legend of the sword, charlie hunnam.

Regissören Guy Ritchie har beskrivit Kung Arthur som tidernas första superhjälte - en arketyp som talar till alla generationer. I alla tider. Frågan är vad hans version tillför en filmhistoria som redan fylls av ett fyrtiotal versioner?

Det finns filmer som får en att kasta sig över nätet för att söka efter mera information om det man nyss sett. Information som ibland resulterar i att dammdoftande litterära förlagor grävs fram ur bibliotekens källarlager.

Filmer som manar till eftertanke - som utmanar och öppnar för tolkningar.

King Arthur: Legend of the Sword är inte en sådan film.

Den är pang på. Rakt på sak. Fullt ös - medvetslös.

Den förlorade sonen

Det börjar bra. Med en prolog som skildrar hur den makthungrige Vortigern (Jude Law) dödar sin bror Uther (Eric Bana) för att komma åt tronen.

I syfte att nå sitt mål har han lierat sig med underjordiska krafter som kräver diverse offer i utbyte. Slutligen finns det bara en svag länk kvar i maktbygget: Uthers son som mirakulöst lyckats undkomma i tumultet.

På noll tid växer denne lille lintott till en ståtlig bjässe som får Chris Hemsworths Thor att framstå som en tanig typ.

Men unge Arthur är mer än bara muskulös – han är ”the one”.

Muskulösa Arthur tränar kampsport med andra muskulösa män.
Tough guys don´t dance - they fight. Muskulösa Arthur tränar kampsport med andra muskulösa män. Bild: © 2017 Warner Bros king arthur: legend of the sword, charlie hunnam

Snabba, snygga klipp

Inledningsvis känns Guy "Snatch" Ritchies version av den gamla legenden ungefär som ett maratonlopp. Eller rättare sagt en maratonsträcka som spjälkts upp i 100-meters lopp.

Man tar sats, springer som en galning, hämtar andan i fem sekunder och så bär det av igen.

Och så länge vi följer Arthurs uppväxt och liv på samhällets skuggsida funkar det hetsiga tempot utmärkt. De snabba klippen, de orädda hoppen fram och tillbaka i kronologin samt den styckade dialogen fyller en funktion - driver berättelsen framåt på ett effektivt sätt. Med humor.

Men säg den glädje som varar för evigt - i samma stund som vi får veta att Arthur är "the one" lämnar helheten Stadionarenan och lunkar in på den tryggt upplysta sågspånsbana vi känner igen från mängder av dussinfilmer.

Vilket innebär att sammandrabbningarna blir utdragna, överdrivna, förutsägbara och tråkiga.

Och tyvärr kan inga monster i världen längre leva upp till mötet med Benedict Cumberbatch som draken i The Hobbit

En enorm orm öppnar sitt skrämmande gap.
Ormen i paradiset. Tyvärr är monstren i King Arthur varken nydanande eller överraskande. En enorm orm öppnar sitt skrämmande gap. Bild: © 2016 Warner Bros king arthur: legend of the sword

Ingen fager mö

Med en mindre rutinerad regissör och sämre skådespelare hade Kung Arthur säckat ihop redan halvvägs, men Ritchie har hittat en cool huvudrollstrio och kryddar skickligt med färgstarka biroller (tolkade av skådisar som Mikael Persbrandt) och ett och annat överraskningskort.

Kvinnorna däremot har inte särskilt mycket att göra. De flesta är antingen mödrar eller prostituerade. Och oberoende av vad de är så blir de påfallande ofta mördade.

Men även om det är lite synd att det egentligen bara är häxan The Mage (spelad av en trollbindande Astrid Berges-Frisbey) som får en chans att lysa så är det fräscht av Ritchie att inte med våld försöka klämma in några romantiska sidospår.

Sådant har man ändå inte tid med när man har ett maratonlopp att springa.

Häxan The Mage kikar fram under sin vackra mantel.
Ingen rädder för häxan här...Astrid Berges-Frisbey är förtrollande i rollen som The Mage. Häxan The Mage kikar fram under sin vackra mantel. Bild: © 2016 Warner Bros king arthur: legend of the sword, astrid berges-frisbey

Tre karismatiska män

Även när tempot överlag börjar sacka så är det huvudrollstrion som gör att man fortsätter titta.

Eric Bana är sympatisk som aldrig förr och utstrålar en värme som gör att man tror på honom som hygglig familjefar även när han mejar ner motståndare på löpande band.

Charlie Hunnam? Tja, vad kan man annat säga än att filmatiseringen av Fifty Shades of Grey hade blivit en nog så mycket intressantare historia om han i enlighet med ursprungsplanen fått agera Mr Grey.

Sexig är bara förnamnet.

Och Jude Law - han har i och med serien The Young Pope erhållit en helt ny pondus och auktoritet. När han spänner blicken i motståndaren är det inte utan att man blir lite rädd.

Men bara lite.

Den maktlystne Vortigern spänner blicken i kameran.
Den maktlystne Vortigern spänner blicken i kameran. Bild: © 2015 Warner Bros king arthur: legend of the sword, jude law

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje