Hoppa till huvudinnehåll

Bokrecension: (S)vindlande färder genom dubbelhetens landskap

Författaren My Lindelöf.
My Lindelöfs diktsamling "FÄRDAS (in och ut ur bilden)” utkommer idag. Författaren My Lindelöf. Bild: Joakim Groth My Lindelöf

Resor i yttre och inre landskap är det genomgående temat i My Lindelöfs nya diktsamling FÄRDAS (in och ut ur bilden).

År 2012 var My Lindelöf nominerad till Rundradions eget lyrikpris Den dansade björnen för lyriksamlingen Skogen i mitt hus, en diktsamling som i hög grad kretsade kring ett diktjag som uppgår i naturen och som blir en del av naturens kretslopp.

I dag utkommer My Lindelöfs nya diktsamling FÄRDAS (in och ut ur bilden) som spinner vidare på trådar från den tidigare samlingen – inte minst diktjagets nära och inkännande förhållande till naturen liksom den tudelade men likaledes paradoxala rädslan för att upplösas och uppgå i något annat men också samtidigt en ofrånkomlig längtan efter att bli en del av någon eller något annat.

Paradoxernas landskap

Om man vill koka ner tematiken i FÄRDAS (in och ut ur bilden) till en rätt så klichémässig definition kan man säga att diktsamlingen tar fasta på resor i såväl yttre som inre landskap.

Pärmbilden till diktsamlingen föreställer ett kuperat grönskande landskap med dimhöljda kullar och detta fotografi blir på sätt och vis själva sinnebilden för diktjagets resor i landskap som kännetecknas av föreställningar, drömmar, skuggor och minnen lika mycket som konkreta upplevelser av allt från doften av krossad ramslök och Johannesbrödens långa bruna baljor till bergväggar med drypande mossa och platanernas ljus.

Pärmen till My Lindelöfs diktsamling "FÄRDAS (in och ut ur bilden)".
Pärmen till My Lindelöfs diktsamling "FÄRDAS (in och ut ur bilden)". Bild: Ellips förlag My Lindelöf

Resorna för oss till opreciserade orter där diktjaget tampas med frågor om närhet och avstånd, begränsningar och gränslöshet, begriplighet och obegriplighet.

Landskapen man färdas igenom är å ena sidan hotfulla och främmande, å andra sidan lockande och välkomnande. Exkluderande och inkluderande på samma gång.

Den ständiga dubbelheten finns där som motsättningar och paradoxer, som till synes oförenliga entiteter och former för varat.

Vi landar på platser där avlägsna stjärnor och fjärilar befinner sig på samma våglängd, på samma plats där det onåbart fjärran plötsligt befinner sig på en armlängds avstånd. En plats där stjärnan och fjärilen uppgår i varandra och inte längre går att skiljas åt:

”(Det går inte längre att skilja mellan en oändligt avlägsen stjärna och en mnemosynefjäril i ögonhöjd.)”― My Lindelöf

Att nå en plats där det kosmiska och det jordiska möts, åtminstone för en stund.

Hur greppa elden?

I några av dikterna återkommer författaren till en plats som utgörs av gränsen mellan Abchazien och Imeretien där det sägs att resenären kan beskåda klippan där Prometheus låg fjättrad.

Guden som önskade skänka människorna elden, men som tillfångatogs och bands vid en klippa där en örn eller en gam med en oupphörlig och obönhörlig beständighet hackade sönder hans lever tills Herakles befriade honom från hans bojor.

Den grekiska guden Prometheus fjättrad vid ett berg.
Den grekiska guden Prometheus porträtterad i slutet av 1800-talet. Den grekiska guden Prometheus fjättrad vid ett berg. Bild: Wikimedia Commons Prometheus,grekisk mytologi

På samma sätt som Prometheus var tillfångatagen och därmed begränsad kan diktjaget uppleva en hämmande rörelseofrihet i förhållande omvärlden, men framför allt till språket.

Här finns en frustration över att inte kunna greppa eller förstå det oprecisa och det okända. Att inte nå fram till det som flyr undan, det som distanserar sig. Att inte förmå greppa den eld som brinner.

En klaustrofobisk instängdhet där det som glimmar i mörkret inte nödvändigtvis är stjärnor.

Hur formulera sig när allt som finns är tystnad – trots att det är allt annat än tyst inuti en?

”Det här kunde vara den opreciserade orten i en vokal där vinden låter som en människoröst.”― My Lindelöf

Vågrörelsen som hågkomst och hemkomst

Diktsamlingen FÄRDAS (in och ut ur bilden) inleds med meningen ”If to leave is to remember” som är titeln på en koreografi av Carolyn Carlson till musik av Philip Glass.

Den meningen blir en nål som tråcklar sig igenom dikterna med en tråd som signalerar att det är uppbrottets tid.

Här finns en förhoppning om att på avstånd få syn på och att så exakt som möjligt kunna benämna det obeskrivbara och onämnbara liksom allt det som hittills legat alltför nära.

Tråckeltråden tvinnas samman av en trevande tvekan, men också av gryende möjligheter att nå tillbaka i tid och rum och att lyckas fånga en förflutenhet genom att röra sig framåt, genom att bege sig till en annan plats, att färdas in och ut ur bilden.

Den fram och tillbaka-böljande vågrörelsen fungerar som en garderad distansering men också som en hågkomst som blir ett slags hemkomst.

My Lindelöfs diktsamling är en (s)vindlande färd genom ständigt skiftande och undanglidande landskap där ”ingenting är sig likt, allt är oförändrat”.

”Du reser allt längre in
i det som nu nästan saknar innebörd
den leriga stigen runt sjön, bokollonen
i regnrocksfickan

anar att allt du har

är ett öppet fönster, i öppningen
ett sommarlandskap
i förgrunden en vit gardin
som böljar

fram

och

tillbaka

(in och ut ur bilden)

högland och lågland,
flodernas blå linjer, gränsernas röda”

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje