Hoppa till huvudinnehåll

Döva tvillingar fick Lotta att lära sig ett nytt språk

Lotta Karlsson vid en sjö.
- Jag har försökt att hjälpa dem att komma så långt som de vill, trots att de är döva, säger Lotta Karlsson. Lotta Karlsson vid en sjö. Bild: Yle/Anne Teir-Siltanen lotta karlsson

För 19 år sedan blev Lotta Karlsson mamma till två små tvillingtjejer. Med dem kom mycket glädje, idrott och ett helt nytt språk. Lottas döttrar Lina och Lycke är nämligen döva.

De tre första månaderna med tvillingarna Lina och Lycke gick som i en bubbla. Flickorna var små och skulle äta ofta. Lotta Karlsson minns den första tiden hemma som en glädjefylld tid.

Utmaningen med tvillingar var att finna tid och tålamod. Det kunde vara jobbigt att låta ett barn gråta medan den andra ammade klart. Senare kom utmaningar i att ge båda uppmärksamhet då de vid samma tillfällen skulle lära sig exempelvis att cykla och simma.

"Lurade alla"

Under sitt första år var det ingen som visste att flickorna inte hörde.

- Vi hade en misstanke om att de kanske inte hörde, men de var två mycket alerta och reaktionssnabba flickor, så de lurade oss alla.

Från rådgivningen fick inte föräldrarna sina misstankar bekräftade, därför konsulterades en privatläkare och flickorna fick remiss till sjukhuset.

Då flickorna var ett och ett halvt år gamla konstaterades det att de var döva.

- Det var onekligen jättejobbigt, som om någon skulle ha dragit ner en rullgardin, säger Lotta Karlsson.

Eftersom flickorna hade hunnit bli ett och ett halvt år hade Lotta lärt känna dem väl och skapat en stark relation till dem.

- Jag kände mina flickor som två helt underbara töser. Och det ändrade ju inte för att vi fick det här beskedet. Deras liv fortsatte ju precis som det gjort tidigare.

Nytt språk

Beskedet om att flickorna var döva förde tankarna iväg på framtiden och Lotta kände en viss oro.

- Tankarna blev helt osakliga. Jag undrade över hur de ska hitta en livspartner, klara av jobb och skola.

Det första konkreta som det medförde för familjen var ett nytt språk.

Familjen fick till en början hemundervisning i teckenspråk och för flickorna var det lätt. Svårare var det för Lotta.

- Många sa att jag får lära mig teckenspråk, men min tanke var att jag måste. Men när jag såg hur flickorna tog emot det blev det bara självklart och naturligt.

Lina, Lotta och Lycke Karlsson i Schweiz med bergstoppar i bakgrunden.
Lina, Lotta och Lycke Karlsson under en resa till Schweiz. Lina, Lotta och Lycke Karlsson i Schweiz med bergstoppar i bakgrunden. Bild: Privat lina, lotta och lycke karlsson

En krävande mamma

Tack vare god planering har Lina och Lycke kunnat gå i vanlig skola och den oro som Lotta upplevde innan skolstarten försvann sakta.

- Man måste vara lite småjobbig som förälder och kräva att saker ska ordna sig.

När skolgången inleddes hade det inte funnits döva elever i skolan på en väldigt lång tid. Det möjliggjorde också att familjen kunde forma egna rutiner utan att styras av tidigare modeller.

Efter skolstart rullade skolgången på tack vare duktiga lärare och tolk. Också hemma har föräldrarna satsat mycket på att stödja och träna med flickorna.

Lotta upplever att det finns en viss förståelse för föräldrar till döva barn.

- Det har säkert varit många olika situationer där jag varit krävande. Men det har varit lätt eftersom jag inte har gjort det för min egen skull, utan för flickornas.

Lotta beskriver sig som en rättvis och närvarande mamma.

- Jag tycker att jag är en mamma som ställer upp. Jag älskar att umgås och diskutera med mina flickor.

Idrott en viktig del

Friidrott har alltid stått Lotta Karlsson varmt om hjärtat. När Lina och Lycke var sex år gamla började de intressera sig för löpning och ville springa på bana.

Till en början deltog Lotta som förälder och ett år senare började hon också träna dem. Att stödja barnen i deras hobby har varit viktigt.

- Jag har försökt att hjälpa dem att komma så långt som de vill, trots att de är döva, säger Lotta Karlsson.

Lotta upplever ett varmt bemötande ute i samhället, i alla fall i friidrottskretsar där de ofta rör sig.

Hon är vanligtvis alltid närvarade vid tävlingar och går med in på startplatsen för att tolka vid behov.

- Jag brukar vara diplomatisk och säga att om det finns någon annan som kan teckenspråk så behöver jag inte gå med, men i annat fall går jag in med dem till startplatsen. Men då är jag med som tolk, inte för att bära vattenflaskan.

Situationen och behovet av en tolk har också gjort att relationen till döttrarna blivit nära.

- Jag har försökt att ge dem utrymme även då jag är med. Om det kommer en kompis som kan teckna, så svänger jag dem ryggen för att de ska få prata sitt.

Hur är det att vara Lina och Lyckes mamma?

- Roligt! Härliga flickor. De har lärt mig tålamod och att prioritera. Jag har också blivit bättre på svenska och att omskriva ord och uttryck från läroböcker för att förklara det på ett så enkelt sätt som möjligt.

Lina och Lycke studerar på idrottslinjen vid Vörå idrottgymnasium. I veckorna bor de på internat och kommer hem till helger.

- I framtiden vill jag fortfarande finnas till hands. Jag hoppas och tror att flickorna kommer att vända sig till mig med både glädjande nyheter och bekymmer, säger Lotta Karlsson.

Läs också

Familj

Till Buu-klubben
Till Hajbo
Till MGP