Hoppa till huvudinnehåll

Teaterrecension: Det halvfärdigas estetik

Joanna Wingren, Klara Wenner Tångring och Sonja Ahlfors.
Joanna Wingren, Klara Wenner Tångring och Sonja Ahlfors. Joanna Wingren, Klara Wenner Tångring och Sonja Ahlfors. Bild: Liina Alto-Sretälä copyright Sonja Ahlfors,objects

Den övergripande frågan i Blaue Fraus Object är vem som är objekt. Publiken till utställningen och föreställningen med samma namn får närma sig frågan från flera olika vinklar. Vad gör oss till objekt, varför är vi det och för vem?

Den längsta eller kanske mest betydelsefulla sekvensen i föreställningen görs på två stegar. Sonja Ahlfors sitter högst upp på den ena. Hon samtalar med Joanna Wingren som sitter ett steg lägre ner på en annan. Diskussionen handlar om en incident på en Sverigebåt när Joanna Wingrens rollgestalt var ungefär 17 år gammal.

Småningom börjar samtalet – som sker på engelska – påminna om ett förhör. Vad kände flickan? Vad tänkte hon? Varför kändes hela situationen med mannen som ville ha sex med henne motbjudande, påtvingad, när hon samtidigt kände lust och begär?

På frågan om vem som är objekt blir svaret att vi alla är det.

Föreställningen äger rum i en gammal affärslokal på bottenplan i korsningen mellan Robertsgatan och Albertsgatan i Helsingfors.

Inredningen har rivits ut, något nytt håller på att hända, föreställningen och utställningen Object (utställningens foton är tagna av Angelina Bergenwall), tar form. Publiken betraktar de utställda verken och ser på föreställningen som till en början rent fysiskt är ganska statisk. Förbipasserande kan se både skådespelare och publik från gatan.

Provokation

Jag upplevde hela föreställningen som lite provocerande. Det är säkert meningen. Känslan infinner sig genast i början. Folk samlas, ser sig omkring – ganska snart efter en sittplats. Vi sätter oss på fönsterbräden. Utrymmet med stolarna är avspärrat.

Föreställningen börjar innan vi så att säga blir insläppta. Publiken finns alltså där som objekt för teatern, men samtidigt också som subjekt.

På premiären i fredags rådde ett slags det ofullbordades estetik. Lokalen är utrymd, konstverken i lera och foton signalerar råhet, rå som i omogen, men också som i grym. Skrovligheten är avsiktlig. Vi i publiken bidrar med att föra kvällen till en fullbordan, till ett slut. Processen kunde gå lite fortare.

När man börjar tycka att diskussionen eller förhöret med Ahlfors och Wingren börjar kännas lite väl mycket som den där barnramsan ”och katten på råttan, råttan på repet...”, så dyker städerskan alias Malin Nyqvist upp som en Deus ex machina.

Städerskan behöver ta en kisspaus och någon ur publiken får lov att avlösa henne för en stund. Här följer sen en rätt rolig tvättmedelsdiskussion, innan städerskan först drar sig undan till toaletten, sen på paus utomhus. Nyqvists uppenbarelse piggar upp, i stay ups, med blåmärken och utsmetat läppstift. En energisk städerska som hängiven sitt uppdrag glömmer sig själv? Med friskt mod och raska steg vandrar hon iväg.
Det är inte bara teaterns fjärde vägg som saknas här – man har rivit dem alla. Skådespelarna går ut på paus, publiken får rycka in i stället. Folk vandrar ut på gatan, ut bakom scenen. Vi lever våra liv som i ett skyltfönster, på en bricka, samtidigt instängda.

Malin Nyqvist uppträder som städerska i Objects
En städerska (Malin Nyqvist) släpper loss Malin Nyqvist uppträder som städerska i Objects Bild: Liina Alto-Sretälä copyright blaue frau

Instängda av vad? Förväntningar kanske. Följande fråga är vem som har förväntningarna, är det ”de andra” eller är det vi själva? Det blir ju ett slags hönan eller ägget-diskussion.

Fotografierna där medlemmar ur arbetsgruppen poserar eller vilar på olika material, på olika sätt sändande olika signaler, förmedlar både medvetenhet och skamlöshet, sårbarhet, att något är trasigt, lite ofärdigt, att man vet om det men inte tänker bry sig.

Affär eller fest

Det finns flera element i Object som påminner lite för mycket om Siskos föreställning Festen, som spelades på Svenska Teaterns Nickenscen alldeles nyligen. Här finns sexscenen på Sverigebåten, emoji-tolkningarna och resonemangen kring skam och skamlöshet. Visserligen sker diskussionen här på ett annat plan, mer abstrakt och allmänt. Siskos Festen var mer människonära, personlig och varm. Blaue Frau sprider större osäkerhet.

En apa i turkos (Venla Helenius) som alla kan tycka om
En apa i turkos (Venla Helenius) som alla kan tycka om En apa i turkos (Venla Helenius) som alla kan tycka om Bild: Liina Alto-Sretälä copyright blaue frau

Det finns ytterligare en rollperson, det är en pälsklädda, turkosa, stumma och storögda apgestalten som gömmer Venla Helenius inom sig. Helenius lufsar och glider omkring, hon delar ut kuvert med hemliga meddelanden, hon vilar, ligger still – finns till. Henne kan man gilla – utan förbehåll. Hon finns till för oss i publiken, hon har inget ärende, hon står utanför objekt-subjektrelationen och –diskussionen.

Text: Barbro Enckell-Grimm

Mer från programmet

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje