Hoppa till huvudinnehåll

Filmrecension: Alien Covenant – sjukt spännande

En blodig man sitter på ett operationsbord och har konvulsioner, två kvinnor försöker hjälpa honom.
Den utomjording som krupit in i kroppen måste ut och det kommer att bli smärtsamt. En blodig man sitter på ett operationsbord och har konvulsioner, två kvinnor försöker hjälpa honom. Bild: © 2017 Twentieth Century Fox Alien: Covenant

Den är här igen, den slemmiga, vasstandade och extremt aggressiva utomjordingen. Monstret som på ett extra våldsamt sätt använder mänskor som föda eller inkubator för att kunna genomgå sin metamorfos till ett ännu värre och hemskare monster.

Det är fem år sedan Prometheus (2012) men i filmens värld har det nu gått ungefär 10 år. Det stora skeppet Covenant flyger fram genom rymden lastat med besättning och 2000 nya kolonisatörer på väg mot en ny planet de skall befolka. Alla sover i godan ro, djupt nersövda i ”cryosleep”, endast androiden Walter (Michael Fassbender) är vaken.

Men så går det som det brukar gå på rymdskepp, nånting oväntat sker, det leder till komplikationer som blir allt värre och besättningen måste vakna i all hast.

När de sedan undersöker skadorna och utvärderar situationen uppfattar de plötsligt en signal, en liten melodislinga som kommer från en helt oupptäckt planet som råkar befinna sig alldeles nära. Och planeten verkar helt perfekt för att befolkas av människor. Så varför inte ta en sväng dit och kolla vem det är som sjunger?

Det är förstås ingen bra idé.

Men det blir väldigt våldsamt, ganska slemmigt, lite tankeväckande och sjukt spännande.

Spoiler alert!

Den som vill njuta av filmens alla överraskningar skall nu fortsätta läsa först efter att ni sett filmen!

Daniels (Katherine Waterstone) siktar med sitt vapen genom en plastduk.
Daniels (Katherine Waterstone) tar det säkra före det osäkra. Daniels (Katherine Waterstone) siktar med sitt vapen genom en plastduk. Bild: © 2017 Twentieth Century Fox Alien: Covenant,katherine waterstone

Variation på samma tema

Alien: Covenant är en uppföljare till Ridley Scotts förra film Prometheus som i sin tur är en slags föregångare till de tidigare Alien-filmerna. Låter det råddigt? Man kunde också säga att alla filmer är en slags variation på samma tema och utspelar sig i parallella universum.

Där de fyra första Alien-filmerna var mer monster- och skräckfilmer laddade med klaustrofobisk spänning tog Prometheus en lite ny vändning och gav oss början på en skapelsehistoria. Visserligen en lite banal berättelse men ändå utrustad med den hybris som brukar drabba personer som leker gudar.

Det här temat utvecklas ytterligare i Alien: Covenant speciellt då den inte helt pålitlige androiden David från Prometheus (även han spelad av Michael Fassbender) dyker upp och har utvecklat seriösa faderskomplex och en förkärlek för Wagners operor.

I ett helt vitt rum sitter en vitklädd David (Michael Fassbender) vid en svart flygel.
Androiden David (Michael Fassbender) är den smarta androiden som tröttnar på att vara slav och betjänt. I ett helt vitt rum sitter en vitklädd David (Michael Fassbender) vid en svart flygel. Bild: © 2017 Twentieth Century Fox Alien: Covenant,Michael Fassbender

Mänskan lär sig aldrig

Filmer om rymdfärder har lärt oss att det inte alls är ovanligt att superintelligenta mänskor oftast gör stendumma beslut när de befinner sig långt ute i rymden.

För nej, det är inte smart att genast ta av sig hjälmen när man landar på en nyss upptäckt planet, det är heller inte särskilt smart att sedan traska omkring och peta och klämma på den flora och fauna som kommer i ens väg. För att inte tala om att karantän bara är ett ord man yttrar för att sedan glömma bort alla eventuella regler.

Men jag erkänner villigt att jag är partisk. Jag hejar på mänskorna, och på den sympatiske androiden Walter, för jag vill att de skall klara sig och ge mig svaret på frågan – varifrån kommer vi?

Är mina förfäder dessa omtalade Engineers?

Men precis som i Prometheus väcker man fler frågor än man ger svar. Kanske för att berättelsen ännu inte är klar, det lär komma fler uppföljare.

Daniels (Katherine Waterstone) och en annan man står i mörker och siktar med sina vapen.
Var är vi och varför hatar de oss tänker Daniels (Katherine Waterstone). Daniels (Katherine Waterstone) och en annan man står i mörker och siktar med sina vapen. Bild: © 2017 Twentieth Century Fox Alien: Covenant,Katherine Waterston

Lite av allt

Alien: Covenant ger oss det bästa av det mesta eller lite av allt. Här finns ett tankefrö kring tvivel och tro, just så mycket att man hinner plantera en religiös dimension, som sedan inte utvecklas.

Likaså fortsätter man på temat om pengar och makt. Om hur multinationella konglomerat och mänskor som leker gudar skapar "produkter" de inte har kontroll över.

Utomjordingarna får nu igen en större plats och de är fortfarande extremt aggressiva och äckliga (exakt så som vi vill ha våra utomjordingar i Alien-filmerna).

Men med den skillnaden att de nu tycks utvecklas i en rasande snabb takt. Och att även de ser ut att bli utnyttjade i ett grymt experiment som vi alltså ännu inte sett slutet på.

För att skapa måste man först förstöra – det sade androiden David redan i Prometheus och nu tar han det ett steg vidare.

Om jag väljer att tolka hans uttalande positivt ser jag det som att ingenting försvinner helt, det bara byter form. Men frågan är hur länge livsformen homo sapiens finns med så som du och jag känner den? Enligt filmen Alien: Covenant ser det inte lovande ut.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje