Hoppa till huvudinnehåll

Joakim Rundt: Han var mer än en telefonförsäljare

Joakim Rundt är redaktör och arbetar för Svenska Yle.
Skribenten har nyvaknat samvete, slå alltså till om du är försäljare. Joakim Rundt är redaktör och arbetar för Svenska Yle. Bild: Yle/ Marcus Rosenlund joakim rundt

Först vill jag erkänna att jag har mer tålamod med svensktalande än finsktalande telefonförsäljare. Dels för att de är så sällsynta, dels är det väl den där automatiska finlandssvenska säkerhetsartigheten som kopplas på.

Du vet, säkrast att alltid vara snäll med varje finlandssvensk. Om en liten stund kommer det sannolikt att visa sig att ni är syskon. Eller åtminstone kusiner.

Häromdagen ringde en sådan sällsynt finlandssvensk telefonförsäljare och trugade prenumerationspaket på lika finlandssvensk stor dagstidning. Jag sade att jag pausar i prenumerationen tills tidningen får lite mer innehåll.

Försäljaren var envis och frestade med olika lösningar för att kringgå min kritiska hållning. Vad om jag bara tar prenumeration på veckoslutstidningarna? Eller så bara på söndagstidningen? Söndagstidningen varannan vecka?

Eller: torsdagstidningen under fullmåne - kombinerat med måndagstidningens inhemska börskurser?

Klippta för hand ur tidningen?!

Telefonförsäljaren blev tyst. Och bara hängde kvar där i andra ändan

Jag lyssnade artigt men vidhöll att jag inte vill ha en prenumeration. Inte ens udda veckor, under pseudonym. Och jag tillade att jag återkommer genast då tidningen har lite mer stuff i sig. Jag menade det också.

Och då hände något.

Telefonförsäljaren blev tyst. Och bara hängde kvar där i andra ändan.
Efter en liten stund hördes en djup suck:

- Återkommer ja ... fast då finns inte jag kvar här längre, sade en nu rätt så modfälld försäljare.

Jag kom av mig, harklade mig nervöst och försökte säga något uppmuntrande:

- Nåmen ... då ska du ha en fin sista tid! ... där. Då.
- ... mmm, svarade telefonförsäljaren lite frånvarande.

Sen fortsatte tystnaden en stund igen. Enda som hördes var telefonlinjens svaga brus. Och ekot av prenumerationerna som inte blev. Ok, det sista stämmer inte.

Jag kände mig tvungen att fråga något till slut för att ta oss båda ur den kinkiga situationen.

- Nåmen ... var du klar nu då?
- ... mmm.
- ... nåmen ... hejdå du!
- ... jaa ... hejdå.

Klick.

Kostar mig absolut ingenting

Och så avslutades det märkliga försäljningssamtalet. Som lämnade mig med en lite olustig känsla.

Det påminde mig om att det ju faktiskt alltid är fråga om en människa som ringer upp. Fast den så skulle tala grekiska med mig.

Och att jag - före jag väser ur mig något jävligt eller snoppar av försäljaren bryskt för att den täcks störa min livsviktiga dag - kan minnas att jag faktiskt inte har en aning om hur telefonförsäljaren har det ställt för tillfället. Eller hur hen mår och så.

Och att jag helst borde agera enligt det. Kostar mig absolut ingenting.

Tillägg:

efter samtalet fick jag en businessidé: Skuldbeläggning som telefonförsäljningsknep!
Man ringer upp folk och låtsas vara färdigt uppgiven och golvad:

- Hallå?
- .... *suck* Äh, inte vill du ändå ha något.... *en till suck*
- Ämen hejhej, väntas nu! Vad ... vad säljer du då?
- Nå ... strumpor med bluetooth ... du tycker ändå det är skit bara ... *ny suck*
- Var inte sån där nu! Vilken färg alltså?

etc

Läs också

Nyligen publicerat - Samhälle