Hoppa till huvudinnehåll

Asta fick sin egen asteroid

Asta Pellinen-Wannberg.
Asta Pellinen-Wannberg. Bild: Asta Pellinen-Wannberg Asta Pellinen-Wannberg,EISCAT,asteroider

Nobelpriset är den högsta hedersbetygelse man kan få inom naturvetenskaperna. Därefter följer det att man får någonting uppkallat efter sig: en skalbaggsart, en elementarpartikel eller – en asteroid.

Sverigefinländaren Asta Pellinen-Wannberg, professor i fysik vid Umeå universitet, fick häromdagen den sistnämnda äran då Internationella astronomiska unionen (IAU) belönade henne med asteroiden som nu heter 11807 Wannberg.

Vad tycker hon då om den enorma rymdstenen som nu bär hennes namn?

- Den ligger bortom Mars, i en lätt elliptisk bana, den är sex kilometer i diameter och dess omloppsperiod är ungefär 5,3 år. Så mycket vet jag om den.

Forskning i rymdstenar belönas

Hur vanligt är det då att man får en asteroid uppkallad efter sig, och vilka brukar äran gå till?

- Ja, det är ju folk som sysslar mest med rymdens småpartiklar. Det är Internationella astronomiska unionen (IAU) som delar ut certifikatet och ger namnet på sina möten. Det senaste mötet var i Uruguay, i Montevideo, så jag iddes inte åka dit. Men det kanske skulle ha varit värt resan.

Orsaken till att Pellinen-Wannberg, född 1953, blev belönad med sin egen asteroid är hennes radarstudier av meteorer, stjärnfall på folkspråk. Något som hon har ägnat en stor del av sin karriär åt. Den karriären började i Finland.

- Jag är från Helsingfors, jag har pluggat på Helsingfors universitet och jag gjorde lite partikelfysik där, men sedan kom jag hit till Sverige, till Institutet för rymdfysik i Kiruna som doktorand.

- Här använde jag den nya EISCAT-radarn främst till att studera norrsken, men vi fick helt konsiga ekon hela tiden. Det visade sig att det var ekon från meteorer.

Radarantenner på Svalbard.
EISCAT-antenner på Svalbard. Radarantenner på Svalbard. Bild: EISCAT EISCAT,radar,Svalbard

- EISCAT-radarn är en väldig parabol på 32 meter med sändare i Tromsö och mottagare i Kiruna och Sodankylä. Och vi var de första som kom på att man kan använda en sådan här radar för att studera meteorer.

Farligt grus från rymden

Stjärnor faller ju inte ned från himlen på riktigt. Det vi kallar stjärnfall är små gruskorn, i sällsynta fall en lite större rymdsten som brinner upp då de kommer rusande in i jordens atmosfär. Då kallas de meteorer.

Och det är faktiskt en hel massa grus som faller ned på jorden årligen. Ingen vet exakt hur mycket, men uppskattningarna varierar mellan två och tvåhundra ton, säger Pellinen-Wannberg.

- Och då vill man veta vilken den egentliga mängden är. För de här partiklarna, innan de har trängt ned i atmosfären, har en hiskelig hastighet, mellan tio och sjuttio kilometer per sekund. En gevärskula rör sig med ungefär en kilometer per sekund.

- Man vet ju att flera satelliter har blivit totalförstörda när de har blivit träffade av de här centimeterstora små stenarna.

- Och sedan inträffar ständigt sådana här satellitanomalier där ettor och nollor i satelliternas signal byter plats, vilket kan bero på att en mikrometerstor, eller mindre partikel träffar satellitens känsliga delar och ändrar dess bitflöde.

- Sedan, när du kör där med din båt i Åbo skärgård i full fart, så kan din navigator plötsligt visa att du är någon helt annanstans än i farleden, kanske uppe på ett skär.

Orosmoment sedan 60-talet

Med andra ord, stjärnfall är inte bara vackra att se på, de små stenarna som kommer flygande med hastigheter som är tiofalt snabbare än våra snabbaste gevärskulor, de kan ställa till med stora problem för våra satelliter och för Internationella rymdstationen.

Hål i satellit efter en träff av en mikrometeorit.
Ett hål i en satellit som träffats av en 100 mikrometers meteorit. Hål i satellit efter en träff av en mikrometeorit. Bild: NASA meteoriter,Rymdskräp

De är också ett problem med tanke på rymdskrotet som de kolliderar med och knuffar iväg i nya, oförutsedda banor. Och det är alltså de här små, kosmiska gevärskulorna som Pellinen-Wannberg har ägnat en stor del av sin karriär åt att studera.

- Det är intressant att i början av rymdåldern, på 50 – 60-talet, satsade man enorma summor pengar på att studera de här småpartiklarna. För innan man släppte ut folk på rymdpromenad så ville man vara säkra på att de inte träffades av en sådan här partikel som går rätt igenom dem och så dör de.

- Till all lycka har sådana olyckor aldrig hänt, så det visade sig vara ganska osannlikt. Men nu har det blivit ett hett ämne igen eftersom vi har all den här nya infrastrukturen i rymden, vi har byggt bort den markbundna utrustningen som sjöfarten använde och numera litar man bara på att satelliterna alltid ska fungera.

Men nu var det ju inte en av de här små kosmiska gevärskulorna som Asta Pellinen-Wannberg gav sitt namn åt, utan en asteroid, sex kilometer stor. Och asteroider är hon naturligtvis också intresserad av.

Det grova rymdartilleriet

Största delen av asteroiderna finns långt där ute i asteroidbältet mellan Mars och Jupiter. Men det finns de som irrar sig hit till våra trakter, och de kan bli riktigt farliga om de kommer på kollisionskurs med jorden.

- Ja, en föll ju ned över Tjeljabinsk i Ryssland för några år sedan, men där dog ingen. Folk blev skadade när tryckvågen slog in deras fönster.

- Det var en liten asteroid på sexton meter. Men om den skulle ha slagit ned över en storstad så skulle den ha orsakat fruktansvärda skador.

Om en sexton meters sten kan vara så farlig så fråga bara dinosaurierna vad som kan hända när en bjässe på tio kilometer eller mer faller från skyn. Nä just det: de finns ju inte här längre.

Jupiter och Saturnus, räddarna i nöden

Men sett ur vår synvinkel kunde det vara mycket värre. För lyckligtvis har vi de jättelika planeterna Jupiter och Saturnus därute som suger upp det mesta omkringflygande bråtet med sin enorma tyngdkraft.

- Om inte de skulle finnas så skulle det bli en sådan där jättesmäll här på jorden vart hundratusende år. Men som det är nu så händer det bara en gång på trettio eller sextio miljoner år, säger Pellinen-Wannberg.

Om jorden skulle råka vara där på ett kometspår just som kometen kommer farande, så då skulle det bli en förfärlig krock!

Men, påpekar jag, senast det skedde var ju för sextiofem miljoner år sedan. Betyder det här att det är så dags nu igen?

- Ja, hmm… själv skulle jag oroa mig för kometer mer än för asteroider. För jorden passerar ju ungefär hundra gånger per år genom ett kometspår. Det ger upphov till meteorsvärmar.

- Men om jorden skulle råka vara där på ett kometspår just som kometen kommer farande, så då skulle det bli en förfärlig krock!

Kometen Lovejoy
Kometen Lovejoy. Vacker på avstånd, dödlig på kollisionskurs. Kometen Lovejoy Bild: Fabrice Noel/NASA kometen lovejoy

Hotet från politiken

Från en katastrof till en helt annan sorts skräll: den som har drabbat den finländska forskningen på sistone när regeringen har tagit till hårda nedskärningar. Det här har inte undgått Pellinen-Wannberg, även om hon har suttit tryggt på andra sidan viken i Umeå.

- Jag är med i Umeå universitets teknisk-naturvetenskapliga fakultets anställningskommitté och jag ser att det kommer allt fler från Finland som söker jobb hos oss, så det är väl följderna av de sämre förhållandena i Finland.

- Det är ju tragiskt om man vill dra ned på grundforskningen, för det är en mycket viktig sak för att utveckla allt det där som vi ännu inte vet någonting om.

"When you wish upon a star"

Till slut: Asta Pellinen-Wannberg har alltså studerat meteorer, alltså stjärnfall i många år. Så jag måste ställa henne följande personliga fråga: brukar hon, då hon är ledig och utomhus under stjärnklara nätter, komma med ett önskemål då hon ser ett stjärnfall? Jo, säger hon med ett skratt.

- Det lärde jag mig redan som liten! Jag brukar väl numera önska lite mer forskningsanslag, och annat sådant där som en forskare kan tänkas önska sig.

Läs också

Vetenskap

Nyligen publicerat - Vetenskap