Hoppa till huvudinnehåll

Teaterrevolutioner i Berlin

Symbolisk begravningsprocession utanför teatern.
Symbolisk begravningsprocession utanför Volksbühne-teatern i april tidigare i år. Symbolisk begravningsprocession utanför teatern. Bild: imago/Rolf Z Volksbühne

Parallellt med festivalen Theatertreffen pågår en kontroversiell teaterrevolution i Berlin, med två klassiska teaterhus som får nya chefer. Tomas Jansson besöker Volksbühne, och kommenterar den nya chefens efterlängtade presskonferens.

Allt är uppochner. Två omtalade teaterchefer tvingas avgå, den ena chefen kallar sig oersättlig, den andra vill ta teaterns metallemblen med sig och mänskor som protesterar mot beslutet att han måste avgå arrangerar en symbolisk begravningsprocession utanför teaterhuset.

Teaterbråket i Berlin har fått drag av såpopera och visar om inte annat att världen är lika liten överallt, också i en av världens teaterhuvudstäder.

Ett exempel på det upplevde jag själv när Berlins årliga teaterpris delades ut i början av maj inom ramen för festivalen Theatertreffen. Volksbühne-regissören Herbert Fritsch fick priset, den avgående chefen Frank Castorf höll festtal, det blev en utpräglad manifestation för en epok som är på väg i graven - till den grad att Berlins borgmästare (som traditionellt delar ut priset) höll sig borta. Mera såpopera...

Herbert Fritsch prisbelönas i Berlin.
Herbert Fritsch omgiven av sina skådespelare och ett symboliskt snöfall under prisutdelningen i Berlin. Herbert Fritsch prisbelönas i Berlin. Bild: imago/Piero Chiussi/ All Over Press Herbert Fritsch,theatertreffen 2017

Två chefer avgår i höst

Sedan millennieskiftet har klassiska Berliner Ensemble letts av Claus Peymann, som nu när han fyller 80 år tvingas stiga åt sidan. Själv kallar han sig oersättlig, andra säger Äntligen.

Ersättaren Oliver Reese är 50+ och kommer från Frankfurt, och har antagligen undvikit en debattstorm eftersom chefsbytet några stenkast österut har väckt så starka känslor. På Volksbühne har Frank Castorf varit chef i 25 år, han förvandlade teatern från nedläggningshotad till Europas hetaste, ett den postmoderna teaterns tidiga hem som teaterfolk från hela Europa vallfärdat till i decennier.

Volksbühne har också blivit en symbol för det Östberlin som lades ner efter murens fall, en stark identifikationsfaktor. Även om Castorf har kallats för en demonisk chef, har han byggt upp en stark ensemblekänsla. Så när ersättaren, den 58-åriga belgaren Chris Dercon, kommer från bildkonstvärlden (senast chef för Londonmuseet Tate Modern) och talar om internationalism och en ny form av scenkonst där flera konstformer ska mötas, har han beskyllts för att vilja skrota teaterns traditioner och istället hämta in ett slags ”eventteater”.

Begravningsblommor utanför Volksbühne.
Snart två månader efter begravningsprocessionen finns en uttorkad minneskrans fortfarande kvar. Begravningsblommor utanför Volksbühne. Bild: Tomas Jansson/YLE Volksbühne

Så föddes den största tyska teaterdebatten på decennier, en debatt som envist pågått i två år ända sedan det blev känt att Castorf tvingas avgå.

Äntligen en presskonferens

Att rykten om vad Dercon skall eller inte skall göra för att ta död på Volksbühnes traditioner har gått heta, beror också på Dercon själv. Han har undvikit att hålla någon förklarande presskonferens, och istället satt tiden på att planera teaterns framtid. För det har han också fått ordentliga resurser; det talas om tre miljoner euro för den två år långa förberedande perioden – vilket säger mycket om att chefsbytet är en stor affär.

Men nu har Dercon äntligen stigit fram. Tidigare i veckan samlades ett hundratal journalister till det före detta flygfältet Tempelhof, där Dercon har bestämt sig för att i framtiden förlägga en del av Volksbühnes verksamhet. Förutom tankar om den kommande repertoaren hade han också ett budskap till journalisterna; "Det började inte optimalt, men nu måste ni ge oss en chans att göra vårt arbete".

Chris Dercon.
Chris Dercon, Berlins mest omstridda person. Chris Dercon. Bild: Rainer Jensen. Chris Dercon

Och vad kommer att hända i höst, i ett av Europas i dagens läge mest omtalade teaterhus?

Ja, han vill inte skrota allt gammalt. Han kommer småningom att bygga upp en ny fast ensemble – åtta av dagens elva fast anställda skådespelare har sagt att de slutar – och slänger fram nyckelord som Avantgarde, Experiment, Internationalism, Crossover.

Dercon har också tidigare under sina år inom konstbranschen gått in för att låta olika konstformer mötas; arkitektur, bildkonst, musik, fotografi, film och teater. Så hör också inte en enda utpräglad ”old school”-teatermänniska till den ledartrupp som han har utnämnt. Att han velat ha ett konstnärsteam kring sig, säger också något om hans strävan efter att komma ifrån det ”patriarkala chefssystem” som Frank Castorf lutat sig mot (citat; Süddeutsche Zeitung).

Spelåret öppnas i Tempelhof med en dansproduktion, på Tempelhof ska också den syriska författaren Mohammad Al Attar förbereda en version av Euripides Ifigenia, med en kör bestående av syriska kvinnor, senare presenteras också en koreografi av danska Mette Ingvardsen.

I det egentliga teaterhuset öppnar man med pjäser av Samuel Beckett, därefter skall regissören Susanne Kennedy producera en föreställning i sin personliga ”installationsteater”-stil.

Och vad blir kvar av det gamla Volksbühne?

Ja även om flera skådespelare slutar och teaterns världskända gästregissörer sannolikt håller sig borta, kommer över 200 av personalens 227 fast anställda att stanna. Teaterns namn kommer däremot att skrivas om från ”Volksbühne am Rosa Luxemburg Platz” (vilket befäst teaterns ställning som en viktig institution för det östra Berlin) till ”Volksbühne Berlin”.

Så visst handlar teaterbråket om mycket mer än om bara personfrågor. För många innebär chefsbytet samtidigt att en sista kvarleva av Östberlin nu går i graven.

Och metallemblemet, som blivit teaterns symbol?

Teaterns metallsymbol.
"Das Räuber-Rad", som blivit teaterns emblem. Också det är omstritt idag. Teaterns metallsymbol. Bild: Tomas Jansson/YLE Volksbühne

Frank Castorf vill ta det med sig när han slutar, det har talats om att han vill transportera det till Frankrike där det skulle begravas. Problemet är att både Dercon och Berlin vill ha det kvar, och att Castorf inte har några juridiska rättigheter till emblemet. Så nu grälas det också om ett stycke metall.

Själv kommer Castorf naturligtvis att fortsätta regissera. Han har inte gett Dercon tillstånd att låta sina regier fortsätta spelas på Volksbühne – också andra berömda regissörer som Pollesch och Marthaler och Fritsch har sagt nej – och istället talas det om att han nu ska börja regissera på... Berliner Ensemble, där Oliver Reese säger att regissörer, skådespelare och dramatiker också i framtiden ska stå i centrum.

Theatertreffens slutspurt

I skuggan av debatten fortsätter årets jättelika tyska teaterfest i Berlin; Theatertreffen, som pågår veckan ut och avslutas med en regi av den tyska teaterns nya stjärnskott Ersan Mondtag. Die Vernichtung (Förintelsen) är en för honom typisk stark visuell upplevelse, en övergiven idyll där fyra unga människor försöker förvandla vardagen till ett totalkonstverk – fyra ungdomar som dockor styrda av en osynlig kraft.

Scen ur Die Vernichtung.
Scen ur Ersan Mondtags regi Die Vernichtung. Scen ur Die Vernichtung. Bild: © Birgit Hupfeld. Ersan Mondtag,theatertreffen 2017

Berlinaren Mondtag är bara 30 år, men konstaterade i en färsk intervju för Der Tagesspiegel att han kunde tänka sig att ta över ledningen för Schaubühne – ett tredje av Berlins klassiska teaterhus, som sedan millennieskiftet leds av Thomas Ostermeier.

Dags för ännu en teaterkontrovers?

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje