Hoppa till huvudinnehåll

Essä: Den farliga stolta antirasismen

Abstrakt bild av konstnären Anna-Sofia Nylund
Abstrakt bild av konstnären Anna-Sofia Nylund Bild: Anna-Sofia Nylund/Yle konst

Det största problemet med rasism är den tysta vita majoriteten. Ungefär så hävdar författaren James Baldwin, en av postkolonialismens mest ikoniska tänkare. Jag skulle hävda att en vit majoritet som består av stolta icke-rasister kan bli ett lika stort problem, skriver Adrian Perera.

"Finland är inte rasistiskt. Sverige är rasistiskt. I Finland är folk bara obrydda." Mannen framför mig är vit, högutbildad, humanist och högst antagligen antirasist.

Jag är inte säker på det sistnämnda eftersom han aldrig direkt använder ordet, men han är positivt inställd till invandring, och det är nästan synonymt med att vara antirasist i dag.

Jag påpekar att jag inte håller med honom om Finland, varpå han svarar "det gör du säkert inte".

Med dessa ord avslutas diskussionen.

Vi står i ett hav av vita studentmössor och beigea poplinrockar. Solen skiner. Han fortsätter tala med någon annan.

Jag står tyst och undrar varför min åsikt inte är relevant, jag är trots allt den av oss som inte är vit.

Inga rasister här, bara tolkun ihmiset

För Finland är rasism både en självklarhet och något fullständigt otänkbart.

Ingen av oss är rasister. Varken du, jag eller Suomen Sisu är rasister. Vi är missförstådda ärliga personer.

Vi är tolkun ihmiset (förnuftiga mänskor). Vi tar den gyllene medelvägen, tror att myndigheterna har rätt och litar på att de som fått medborgarskap här respekterar vår kultur.

Förnuftiga mänskor tar avstånd från rasism, men är inte högljudda med sina åsikter.

En snabb koll på det senaste året visar att man i Finland uppmärksammat en doktorsavhandling (Rasismforskare: Farligt med luddiga gränser, HBL 14.1.2017), en essäsamling, och två långfilmer i samband med temat rasism.

De flesta verkar ändå rätt ointresserade av frågan "vad är rasism?" Som ett samhälle tycks vi istället förlita oss på att vi känner igen det när vi ser det. Men vad är det då vi ser?

För att utforska det ska vi ta en lite närmare titt på filmerna Ljus i natten av Aki Kaurismäki och Udda vänner av Samuli Valkama och Khadar Ahmed. Två filmer om icke-vita män som blir otippade vänner med vita män, där båda lär sig av varandra.

Frågan är hur ett land där presidenten och majoriteten av befolkningen uppfattar sig själva som stolta tolkun ihmiset – ett begrepp som bara utgår från vitas förväntningar, rädslor och uppfattningar – kan förväntas lära sig något av en icke-vit person, eller ens greppa rasism.

Att skildra icke-vita upplevelser i ett delat Finland

Om man ser till de pågående samhällsdebatterna om invandring och flyktingar kunde man tro att Ljus i natten och Udda vänner är beställningsarbeten.

Dramakomedin Ljus i natten når landets biografer ungefär i samma veva som ett antal politiker besöker asyldemonstrationen på Järnvägstorget i Helsingfors.

I Kaurismäkis film träffar den syriska flyktingen Khaled (Sherwan Haji) affärsmannen och restaurangägaren Wikström (Sakari Kuosmanen), samtidigt som irakierna och afghanerna på torget i verkliga Helsingfors får stöd av kyrkan och nätverk som #weseeyou.

Medan Khaled blir nedslagen och nästan uppbränd av skalliga män med svarta bombarjackor och högskaftade kängor filmas en afghansk mans självmordsförsök framför Ateneum.

Valkamas och Ahmeds roadmovie Udda vänner visas samtidigt som Koko Hubaras essäbok Ruskeat Tytöt når bokhandeln. Hubara hyllas som pionjär för sitt sätt att skildra hur det är att leva som brun kvinna i Finland.

Medan Hubara redogör för bristen på icke-vita förebilder i film möter den trevliga 17-åringen Kamal (Noah Kin) den vresiga pensionären Veikko (Heikki Nousiainen) i ett trapphus i Mellungsbacka i Helsingfors.

Ljus i natten och Udda vänner som ett möte

Rent innehållsmässigt är Ljus i natten och Udda vänner vitt skilda filmer. Den ena behandlar flyktingproblematiken ur en asylsökandes perspektiv. Den andra går in på hur det är att vara andra generationens invandrare.

Men trots att filmerna skiljer sig åt rent tematiskt har de ändå en gemensam utgångspunkt: ett möte.

Wikström möter Khaled en stund efter att mannen blivit papperslös. Khaled bor på gatan efter att ha genomlevt en absurd asylprocess där Syrien enligt domslutet är tryggt medan nyheterna visar hur Aleppo bombas.

Khaled (Sherwan Haji) sitter på en säng i en flyktingscentral och ser ut genom fönstret.
Khaled i Ljus i natten Khaled (Sherwan Haji) sitter på en säng i en flyktingscentral och ser ut genom fönstret. Bild: Malla Hukkanen / © Sputnik Oy sherwan haji

Wikström försöker sjasa bort Khaled från restaurangens sopor, vilket leder till ett kort slagsmål med Wikström som vinnare. Restaurangägaren erbjuder Khaled mat och jobb (svart förstås) och låter honom sova i en lagerlokal där dricksvattnet rinner brunt ur kranen.

Ynglingen Kamal är förstås mycket mindre utsatt: han bor i en bostad i Mellungsbacka, talar flytande finska utan brytning och har en närvarande mor som älskar honom.

Kamal skulle vilja åka till sin far som bor i Nairobi, men lyckas inte få jobb för att betala biljetten. Antingen är arbetsplatserna tagna eller så lägger arbetsgivaren på så fort Kamal nämner sitt namn. Veikko lejer honom som kusk (svart förstås).

Syftet med mötet är pedagogiskt. Tittaren får en inblick i hur det är att vara icke-vit (Khaled och Kamal) och hur det är att vara vit (Wikström och Veikko).

Wikström och Veikko har problem med familjen, de talar inte med sina söner eller fruar och behöver hjälp. Khaled och Kamal blir hotade till livet av skinheads eller fyllon och får stå ut med misstänksamma poliser. De behöver också hjälp.

Skillnaden ligger i att Wikströms och Veikkos berättelser inte beror på deras vithet. Deras problem är resultatet av personlighetsskavanker.

Khaled och Kamals problem är resultatet av rasism. Men Wikström och Veikko är aldrig rasistiska, åtminstone inte uttryckligen. Trots Veikkos outsinliga förråd av småkränkande beskrivningar av Kamal är filmen noga med att påpeka att pensionären inte är rasist.

Kamal till och med använder Veikkos icke-rasism som en konstig typ av anklagelse: "Du är inte ens en riktigt rasist, du är bara ensam och ledsen."

Lättare för vita om det finns en "riktig" rasist

Det här är var vi tycks återkomma istället för att diskutera vad rasism är: en jakt på den äkta, "riktiga" rasisten.

Det finns en självklar orsak till det här. Om vi alla vet att rasism förkroppsligas av en person, en karikatyr som spyr hat och galla mellan varje andetag, så kan det omöjligen vara jag eller du.

Problemet är att hur farliga de "riktiga" rasisterna än må vara så är den här typen av stolthet farligare.

Den bilden av rasism har ingen koppling till samhällsförändringar, den är statisk och därmed lätt att skjuta ifrån sig.  

I fjol hittades den "riktiga" rasisten i den Finska Motståndsrörelsen och ungefär 20 000 personer flockade till Helsingfors för att demonstrera.

Trots att det här kanske tröstade den vita befolkningen är det oklart vad det gav den icke-vita befolkningen.

Majoriteten av demonstrationens talare var vita, orsaken till demonstrationen var den vita Jimi Karttunens tragiska död, men trots det var alla stolta över det antirasistiska budskapet.

Problemet är att hur farliga de "riktiga" rasisterna än må vara så är den här typen av stolthet farligare.

Nynazister och andra högerextremister skapar rubriker. De hotar enskilda personers och familjers säkerhet och utnyttjar den liberala demokratin för att uppnå fascistiska mål.

Trots det är nynazisterna inte orsaken till att invandrare tvingas vara långtidsarbetslösa. Det varierar mellan ungefär två till sex år i genomsnitt innan migranter får sitt första jobb. Ester hör till dem som anställs fortast och somalier räknas till dem som får vänta längst ("Individuell integration kan minska brottslighet", HBL 22.1.2017).

Det är inte heller nynazisterna som ligger bakom flyktingars bristande möjligheter till familjeåterförening, eller (post)invandrares prestationssvårigheter i grundskolan, som är ett mycket större problem än den omtalade bristen i pojkars läskunskaper enligt Elina Lahelma, professor emeritus i pedagogi ("Pojkpedagogik" förbättrar inte resultaten, HBL 23.12.2016) bara för att nämna några exempel.

Inget av de här problemen försvinner genom en symbolhandling som Peli Poikki-demonstrationen. De hänger ihop med ett samhälle som vill hålla icke-vita till ett minimum, där flyktingbarn behandlas som "ankarbarn", romer som tjuvar, muslimer som terrorister.

Det är vi, den icke-nazistiska befolkningen som är den strukturella rasismen, den som formar, förtrycker, och i värsta fall förstör liv.

Icke-vit: gömd och bortglömd

Vithet blir utgångsläget i alla diskussioner, också i det antirasistiska uppvaknandet. Att tala om ett "antirasistiskt uppvaknande" är i sig ett tecken på ett samhälle som helst blundar för icke-vitas livsvillkor.

Ett exempel på detta utgångsläge är justitieminister Jari Lindström (Sannf) som kritiserade de rasistiska påhopp icke-vita kommunalvalskandidater fick genomleva under årets kommunalval genom att konstatera att han, Lindström nästan alltid brukar få gå i fred på Helsingfors gator.

Notera alltså att personen som representerar justitieministeriet, som ansvarar för lagstiftningen och medborgarnas säkerhet, frihet och rättigheter utgår från vitas trygghet.

Han säger inget om hur lagstiftningen möjliggör denna situation, hur farligt det är att vissa medborgare känner sig otrygga och hur detta ska ändras på. Tvärtom utgår han från att Finland i dag är tryggt för alla.

Lindström är ingen "riktig" rasist. Lindström är ett exempel på en beslutsfattare, och i vidare bemärkelse en medborgare, som inte ser sin egen roll i ett ojämlikt, rasistiskt samhälle.

I det här avseendet är Kaurismäkis grepp bättre än Valkama och Ahmeds. Medan V och A fokuserar på rasistiska ord och stereotyper, använder K oftast tystnad.

Veikko kallar Kamal för "somalier" (bland annat) trots att Kamal är finsk med kenyanskt påbrå. Wikström och restaurangpersonalen gömmer Khaled på toaletten och glömmer totalt bort att han finns där.

Khaled (Sherwan Haji) sitter vid ett bord och blir serverad soppa, vid bordet sitter även Wikström (Sakari Kuosmanen) och runtom står tre personer och ser Khaled.
Khaled äter medan Wikström och restaurangpersonalen tittar på. Khaled (Sherwan Haji) sitter vid ett bord och blir serverad soppa, vid bordet sitter även Wikström (Sakari Kuosmanen) och runtom står tre personer och ser Khaled. Bild: Malla Hukkanen / © Sputnik Oy Sakari Kuosmanen,Janne Hyytiäinen,Ilkka Koivula,nuppu koivu

Visserligen är det fortfarande ett problem att kränkande rasistiska ord används ute på gatan, men mig veterligen godkänner inget mediehus eller politiskt parti rasistiska uttalanden, åtminstone vad beträffar vissa triggerord (läs: n-ordet).

Faran uppstår när triggerordet avlägsnats men uttalandet fortfarande till sitt innehåll är kränkande och fördomsfullt. Det här händer rätt ofta.

Inrikesministern kan trösta Finland efter terrordådet i Stockholm genom att säga något i stil med "jag skulle vilja lova att det inte händer här, men det kan hända".

Vem kommer möjligen att lida på grund av det? Khaled som står gömd och glömd på toaletten, förstås. Problemet är att ingen i den stunden har erfarenhet av hur det är att vara Khaled, så uttalandet går i tryck.

Intentionen avgör inte om något är rasistiskt

Varje gång jag hör om ett terrordåd blir jag rädd. Jag förbereder mig på att få passet granskat av polisen. Jag går mentalt igenom hur jag ska försvara mig i ett slagsmål.

Det räcker trots allt inte att säga att man är född i Borgå, civiltjänstgörare och rätt förtjust i Finland när ens angripare är rädd för en självmordsattack.

För en icke-vit skapar nyheterna om säkerhetsläget ett tvåfrontshot: jag måste vara rädd för terrordåd precis lika mycket som vita, men samtidigt ökar den psykiska och fysiska påfrestningen jag får utstå som icke-vit i det vita samhället. Detta är att ha, och inte ha makt.

Den här påfrestningen är inte begränsad till terrorhot. Den ligger i grunden.

Påfrestningen är att vara icke-vit i dagens Finland.

Att vara icke-vit är att oroa sig för ett knytnävsslag, eller den återkommande diskussionen om huruvida något "verkligen är rasistiskt".

Detta är en "bubbelfri" vardag på riktigt.

Varje gång jag försökt besvara frågan "varför är det där rasistiskt" får jag höra 30 minuter av bortförklaringar. Diskussionen avslutas oftast med att den som ställde frågan konstaterar "men jag menade ju väl, så det kan inte vara rasistiskt".

Vita kan välja att gå in i situationen, för mig upprepas den gång på gång. Vita kan också gå ur situationen helt oberörda medan jag oftast känner mig 1) utpekad och mentalt utsliten och 2) osäker om jag sagt något som gör livet surt för en annan icke-vit person.

En definition av rasism som inte beaktar det här skeva maktförhållandet och inte har som syfte att minska på det är poänglös.

Syftet med antirasism är inte att skydda vita riksdagsledamöter från att kallas nazister ("Retoriken måste snyggas upp", HBL 6.10.2016) eller att se till att vita kan känna sig bättre till mods.

Syftet är att omfördela och kritisera makten, och på våra breddgrader är makten synonym med vithet.

"Icke-vit" är ingen enhetlig grupp

Det största problemet med rasism är den tysta vita majoriteten. Ungefär så hävdar författaren James Baldwin, en av postkolonialismens mest ikoniska tänkare.

Jag skulle hävda att en vit majoritet som består av stolta icke-rasistister kan bli ett lika stort problem.

När jag talar om "icke-vita" klumpar jag ihop mänskor med vitt skilda bakgrunder. Det finns ingen orsak att tro att en inflyttad ortodox ryss förstår sig på en adopterad kenyan som vurmar för négritude, eller en fransk-finsk transperson eller vice versa.

Det gör det svårt att kämpa för antirasism i en demokrati som Finland.

Icke-vita kan inte jämföras med finlandssvenskars ställning som minoritet, eftersom finlandssvenskar har längre historisk förankring här, har mycket kapital (läs: kulturfonden) och en stark politisk närvaro.

Visst finns det inbördes olikheter, men ingen finlandssvensk kan undgå språkdebatten. För icke-vita finns inget enat språk att förhålla sig till.

En definition av rasism som inte beaktar det här skeva maktförhållandet och inte har som syfte att minska på det är poänglös.

Ytterligare ett hinder för en antirasistisk front är skillnaden mellan första och andra generationens invandrare. Kamal i Udda vänner är född i Finland och förstår sig på den finska kulturen utan ansträngning. Avigsidan med Kamals finskhet är att han har svårigheter att förstå sig på de kulturella och religiösa arv som format hans mor och far.

När hans mor försöker läxa upp honom på swahili (mina språkkunskaper är bristande, jag utgår från att modern är kenyan) säger Kamal "du vet att jag inte förstår dig nu". Kamals föräldrar har alltså valt att göra Kamal så välanpassad som möjligt på bekostnad av deras familjeliv.

Kamal behandlas som andrahandsmedborgare, men inte direkt på samma sätt som hans mor. Eftersom hans uppfattning av henne är beroende av hennes förmåga att översätta hur hon har det i vardagen blir han en haltande förespråkare för vad hon skulle behöva, hur mycket han än skulle vilja hjälpa henne.

Khaled som nyanländ talar ingen finska i början av filmen. Han har inga rättigheter, ingen möjlighet till psykvård eller sjukvård om han inte vill bli skickad till sin död.

För Khaled ligger utmaningen i att överleva. Att ta så lite utrymme som möjligt, helst vara osynlig för att få leva en till dag.

Men Khaled och Kamal är ändå synnerligen normativa. De sticker ut på grund av hudfärg, ursprung, och i Khaleds fall flyktingskap, men annars är de som ”vem som helst” (läs: heterosexuella cispersoner).

Redan att byta kön på dessa skulle totalt ändra på deras möjligheter att umgås med två vita medelålders män. Eftersom filmerna kräver ”manlig gemenskap” för att fungera, skulle detta könsbyte innebära att de icke-vita aldrig fick en egen berättelse.

Khaleds liv är praktiskt taget ett avbrott tills han träffar Wikström och får ett jobb. Kamals liv är i full gång när han träffar Veikko, deras äventyr är ett avbrott.

Men både i filmerna och i vårt samhälle har de ändå något gemensamt: de är beroende av Wikström och Veikko för att verkligen åstadkomma något.

Utan Wikström och Veikko skulle filmerna rent berättarmässigt inte fungera, och en stor del av biopubliken skulle inte känna igen sig i karaktärerna.

Men också inom själva filmerna är Wikströms och Veikkos agerande viktiga. De har resurser och anseende som inte Khaled och Kamal har. Myndigheterna lyssnar på dessa vita gubbar.

Adrian Perera på Klovharun.
Adrian Perera Adrian Perera på Klovharun. Bild: Martina Moliis-Mellberg klovharun,Klovharun (Finland)

Bokmässan i Göteborg: mästrande istället för lystrande

Antirasismen måste utgå från icke-vitas erfarenheter, annars är den ingen riktig antirasism. Tyvärr går antirasism och demokrati numera stick i stäv med varandra.

Det hänger ihop med synen på yttrandefrihet som i dag är fullständigt integral för vår uppfattning av demokrati. I litterära kretsar år 2017 syns det i debatten om Göteborgs bokmässa.

I korthet handlar det om att ungefär 200 svenska författare, en del icke-vita, muslimer och judar känner sig hotade på mässan på grund av den högerextrema tidskriften Nya Tider. De anser att det är fel att medverka i en bokmässa som stöder högerextremister. Författarna och deras allierade strejkar således för att förbättra sin arbetsmiljö.

Trots det tillåter mässan tidskriften att närvara. Bokmässan har sökt skydd i det juridiska, och hänvisar till att Nya Tider aldrig fällts i domstol. Man uppfattar tidskriften som äcklig, men bördan att agera antirasistiskt läggs på rättssystemet.

Antirasismen måste utgå från icke-vitas erfarenheter, annars är den ingen riktig antirasism.

Som lösning är det fullständigt ohållbart. Vita måste bli bättre att själv uppfatta rasism, både i sig själv och andra, istället för att hitta sätt att skyffla över ansvaret på instanser eller personer.

Det finns heller ingen orsak att tro att lagen har genomgått ett antirasistiskt uppvaknande. I Finland skrivs lagen av beslutsfattare som Jari Lindström. Få domare är icke-vita, dito jurister och poliser. Att ta något till domstol kräver dessutom tid och pengar, för att inte tala om tilltro till rättssystemet.

Beslutet att strejka är antagligen ett tecken på att det första gången i Göteborgs bokmässas historia finns tillräckligt många icke-vita på plats att de vågar säga ifrån.

Det här borde ses som något positivt, men istället har protesten lett till ett ramaskri där bokmässan nu blivit en symbol för demokratin i både Sverige och Finland.

I Sverige mästrar vita kulturpersonligheter som Åsa Linderborg, vänstersinnad kulturchef för Aftonbladet, och författaren Jan Guillou de strejkande i deras val. Linderborg har gått så långt att säga att alla inte har råd att strejka som dessa författare.

L & G:s uttalanden tyder på en färgblindhet som skadar den antirasistiska kampen. De kan inte försvaras med att de själva ligger högt på extremhögerns hatlistor. De finns där på grund av val de gjort, inte på grund av deras blotta existens.

Dessutom är utsatthet ingen garanti för att man inte agerar rasistiskt.

Bokmässan i Göteborg 2015
Bokmässan i Göteborg 2015 Bild: YLE/Marit Lindqvist bokmässan i göteborg 2015

Deras argument föder situationer där vita, högutbildade människor ställer utsatta grupper mot varandra. Till exempel genom att påpeka att det finns icke-vita anställda i mässcentrets restauranger som inte kan undgå högerextremisterna, och att författarna borde delta i mässan för att solidarisera sig med dem.

Detta är ett mycket farligt resonemang. Att använda en icke-vits begränsade rättigheter för att utöva påtryckning på en annan icke-vit är fel, för att inte nämna rasistiskt i sig.

Detta är att säga att Kamal inte förtjänar samma utgångsläge som en vit medborgare för att Khaled har det sämre till att börja med. Resultatet riskerar bli att Kamal hatar Khaled och Khaled hatar sig själv.

Icke-vitas trygghet som hot mot demokratin

I Finland ser det skönlitterära fältet lite annorlunda ut. Här finns endast en författare vars utseende kan provocera högerextremister som skulle ha åkt på bokmässan, om man utgår från de större finlandssvenska förlagens kataloger: jag.

Än en gång står jag alltså inför vita mänskor som försöker övertyga mig om vad som står på spel och vad som borde göras. Vissa säger att åka är avgörande, andra att man måste hålla sig borta.

"Hur man än gör blir det egentligen dåligt", för att citera Tatjana Brandt.

Jag håller inte med. Det viktigaste är att visa Europas bokmässor att alla författare, oberoende av bakgrund, vill värna om sina kollegors trygghet, framom fascisternas.

Personligen ser jag ingen orsak för författare att stanna hemma om de inte vill. Allt som krävs att de inte vinner på det skeva utgångsläget.

En författare som kan njuta av synligheten på scen tack vare sin vithet borde således avstå från att tala om sin bok och istället t.ex. tala om varför hen kan sitta där. Rent hårdraget borde hen inte låta sina böcker säljas på bokmässan alls.

Detta leder till ett av de mest återkommande orosmolnen i debatten: kan Nya Tiders inskränkta yttrandefrihet bli ett hot mot demokratin i framtiden?

För att citera Fredrik Sonck: "Kan den goda föresatsen i detta fall, vara till skada i nästa?" ("Frågan om princip är primär, frågan om strategi är sekundär", HBL 11.5.2017)

Dessa uttalanden är praktexempel på den liberala vita uppfattning av yttrandefrihet som ligger i grund för vårt samhälle i dag. Färgblind och självupptagen.

För att frågan ska anses giltig måste man köpa resonemanget att ifall man stöder icke-vita författares krav på en trygg arbetsmiljö så kan detta stöd användas för att hota demokratin i framtiden.

Det betyder i sin tur att icke-vitas trygghet är ett hot mot demokratin som vi nu uppfattar den.

Demokratins ideal där alla är likvärda och ska få säga sitt kan inte användas för att legitimera att vissa människor ska känna sig hotade, särskilt då de i den rådande demokratin redan hotas.

Ett liknande hemmablint resonemang förs av Claes Andersson som uppmanar författare att delta för att inte ge en liten högerextremistisk grupp makt att sabotera "Nordens största kulturevenemang".

Här vill jag inskjuta att om valet står mellan att strunta i de icke-vitas upprop eller att sabotera kulturevenemanget kanske evenemanget borde saboteras.

Andra finlandssvenska författare talar om att högerextremisterna inte ska hindra dem från att förtjäna pengar.

Ståndpunkten är beundransvärd ur ett företagarperspektiv, men rasistisk eftersom dessa författare är vita och deras agerande skadar de icke-vita författarna, både genom att nonchalera deras kunskap, och förminska effekterna av deras strejk.

Lejonhjärta: inte ens bubbelnischat i hemmet

Inga "bubbelnischade bokmässor" skriver Jan-Erik Andelin i HBL. Vi måste utmana oss själva, möta oliktänkare istället för att bara bekvämt gå omkring i våra tofflor.

Tankebilden är vit, och beaktar inte alls vad det är att vara icke-vit i dag.

Högerextremismen har redan normaliserats. Den förhärskande uppfattningen av nationalism i Europa är exkluderande. Gränser övervakas mer, politiker blir allt aggressivare i sin bedömning av vilka som inte hör hemma innanför landsgränserna.

I finsk film uppmärksammades nynazisternas framfart år 2013 då nynazisten Teppo (Peter Frantzén) blev den otippade styvfadern till 8-åringen Rhamadhani (Yusufa Sidibeh) i Dome Karukoskis och Aleksi Bardys feel good-film Lejonhjärta.

Filmen tar avstamp i Teppos vardag som arbetslös och frustrerad, men visar snart att bakom hakkorset bultar ett ärligt hjärta. Detta sker två år efter Sannfinländarnas brakseger i riksdagsvalet då flera av de invalda visade sig ha kopplingar till extremhögern.

För att få tittarna att köpa Teppo och Rhamadhanis möte krävs något som Ljus i natten och Udda vänner inte gör: man måste strunta i Rhamadhani.

När Rhamadhanis mamma Sari (Laura Birn) avslöjar att hennes nya pojkvän är nynazist frågar 8-åringen "hur ska han kunna vara min far?"

Frågan är rimlig, Teppo springer trots allt omkring och slår ner andra svarta mänskor om natten. Men Sari säger att Rhamadhani ska sluta vara sådär, de kan alltid tala om fotboll.

Istället för att visa hur Teppo slutar vara nazist innan han blir Rhamadhanis styvfar får Teppo lära sig det på pojkens bekostnad.

För många icke-vita finska barn är detta vardag. Rasisten behöver förstås inte vara en nynazist, utan kan vara en släkting ”som inte menade något illa”. Jag har själv fått uppleva ett antal kommentarer från släkt och vänner, och jag är inte ensam om detta.

Jag har talat med vita föräldrar vars icke-vita barn får höra att de har ”så fin pepparkaksbrun hy” av vita vänner. Jag har hört icke-vita föräldrar klaga på att den vita daghemspersonalen inte ser något problem med att de vita barnen ideligen drar i det icke-vita barnets krulliga hår.

”Barnen är bara nyfikna.”

Att kalla detta för bristande maktanalys är bara förnamnet.

Situationen blir med andra ord en sådan där icke-vita barn lär sig acceptera att de ska stå ut med beteenden som deras vita vänner aldrig behöver känna av.

Detta är en "bubbelfri" vardag på riktigt.

Med kniven under dynan

Den bakomliggande tanken med Lejonhjärta är att främja demokratin. Teppo är ett offer, Rhamadhani är ett offer. Allt som krävs är lite förståelse.

När Teppo låter sin nynazistbror Harri (Jasper Pääkkönen) flytta in och Harri delar huset i whites- och colored-zoner blir Rhamadhani rädd och börjar sova med en kniv under dynan.

Leijonasydän, Peter Franzén, Jasper Pääkkönen
Nynazistbröderna Teppo och Harri. Leijonasydän, Peter Franzén, Jasper Pääkkönen Bild: Jaana Rannikko leijonasydän

Teppo frågar 8-åringen om han tänkte skada Harri med kniven. Rhamadhani nickar, varpå Teppo påpekar att de är lika goda kålsupare.

Att kalla detta för bristande maktanalys är bara förnamnet.

Fascister och rasister är inte offer. De kan välja att inte förfölja icke-vita, att inte springa fram till mänskor på gatan och kräva att få veta deras nationalitet bara för att mänskan råkar vara svart eller blänga på en kvinna i niqab.

Vi drar likhetstecken mellan "invandringskritisk" och utsatt, istället för att dra en pil. Det här är lättare än att försöka ändra på de ekonomiska och samhälleliga orättvisor som gör högerextremismen så lockande. Det gör det också lättare att inte behöva se hur vi själva är rasister.

Men demokratins ideal där alla är likvärda och ska få säga sitt kan inte användas för att legitimera att vissa människor ska känna sig hotade, särskilt då de i den rådande demokratin redan hotas.

Hur man än vänder på steken är det Teppo och hans gelikar som hotar Rhamadhani, och Rhamadhanis mor som bjudit in dem i huset.

Rhamadhani tvingas bo med nynazister Bild: Jaana Rannikko © 2012 Helsinki-filmi Oy yusufa sidibeh

Eftersom Rhamadhani är ett barn har han ingen bestämmanderätt. Han får antingen finna sig i Harris behandling eller försvara sig själv, vilket han försöker göra.

Felet här är inte hos Rhamadhani. Felet ligger hos de vuxna som antastar honom och tillåter andra att antasta honom utan att vilja se hur han vantrivs i situationen.

Det är vi, den icke-nazistiska befolkningen som är den strukturella rasismen, den som formar, förtrycker, och i värsta fall förstör liv.

Här är åtminstone något Wikström och Veikko gör rätt. Trots att de är långt ifrån idealet umgås de med deras icke-vita kumpaner och lyssnar på dem.

Det som saknas Wikström och Veikko är att de under inga omständigheter erkänner att de behandlat Khaled och Kamal dåligt, eller ser att det finns fler som lever under liknande omständigheter.

Men det är just det som behövs nu. Samhället behöver vita människor som erkänner när de gör fel och vågar lyssna på gensvaret utan att få sin stolthet sårad. Felandet i sig är inte problemet, utan snarare att vita uppfattar sig själva som icke-rasister eller antirasister och därav inte behöver förändras.

Det skadar inte heller att inse att icke-vita redan sover med kniven under dynan.

Adrian Perera är författare och journalist.

  • "America first får inte bli Europa sist"

    Nya sanktioner kan hota jobb inom EU.

    Europeiska jobb är i farozonen när amerikanska parlamentariker vill slå president Trump på fingrarna i Rysslandsfrågan. Intensiv lobbying utövas för att mildra effekterna. Ledamöterna i senaten och representanthuset vill statuera ett exempel. Sanktionerna mot Ryssland ska ensidigt skärpas.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje

  • Kaj Kunnas: Hakuna matata strömmar starkt i mitt liv

    Kaj Kunnas om betydelsefull musik och tacksamhet i livet.

    Kaj Kunnas, tidigare sportjournalist, jobbade hela 27 år på Yle. Men efter att han drabbades av en hjärninfarkt lämnade han bolaget i mars 2017. Kaj berättar hur tacksam han är över livet efter sjukdomsanfallet och vilken musik som är betydelsefull för honom, både med koppling till privatlivet och det tidigare arbetslivet.

  • Dick Idman: Små grytor har också öron

    Om barn och hur de tolkar vuxenvärlden.

    Skådespelaren Dick Idman sommarpratar om smått och gott som hörts ur barns munnar. Exemplen är hämtade ur hans egen barndom, hans egna barns och andra barns barndom.

  • Förisvängom tar andan ur både dansare och publik

    Mer än 6 000 folkdansare och spelmän underhåller i Åbo.

    Mössorna guppar, tofsarna gungar och kjolarna svänger vida omkring då mer än 6 000 folkdansare och spelmän nu har invaderat Åbo. Och publiken njuter.

  • Jolanta – det här är operan presidenterna Putin och Niinistö ska se

    Putin får se en rysk opera i Nyslott

    - Rysslands president besöker Finland för att se ett ryskt gästspel, det är ju lite intressant. Det säger musikredaktören och operakännaren Jan Granberg, som berättar vad det är för en opera Rysslands president Vladimir Putin och president Sauli Niinistö ska se tillsammans i Nyslott ikväll.

  • Hur väljs musiken till Yle Vega och Yle X3M?

    Amie Borgar berättar om musiken på Yle Vega och Yle X3M.

    Hur kommer det sig att en viss låt spelas en viss tid på radion och hur väljs det egentligen vilken musik som ska spelas? Det svarar Amie Borgar på. Hon är nytillträdd musikchef på Svenska Yle och ansvarar för musiken som spelas på Yle Vega och Yle X3M.

  • Röda kvinnor höjer sina röster

    Sommarteater kan föra fram både arbetarkamp och feminism.

    Med pjäserna om lumpänglarna vid Oravais fabrik har Annika Åman låtit feminism och arbetarkamp ta plats på sommarteaterscenen. De fabriksarbetande kvinnorna från 1900-talets första hälft har mycket att säga också dagens jämställdshetsarbete.

  • Lina Teir: We see you

    Lina Teir startade "we see you"-kampanjen i augusti 2016.

    Dagens sommarpratare Lina Teir startade "We see you"-kampanjen i augusti 2016. En sång, en demonstration och ett fotografi blev en hel kampanj i protest mot regeringens snäva flyktingpolitik.

  • Per Gessle var kommunalt anställd trubadur och väckte folk ur koma

    Per Gessles är den enda som haft tre karriärer samtidigt.

    Han är en musiknarkoman. Han har levt och andats musik sedan han var barn. Per Gessle är dessutom den enda artisten som har klarat av att hålla tre olika karriärer på gång samtidigt och han har lyckats med dem alla. I synnerhet om man ser på skivförsäljningen. Han startade med Gyllene Tider och då de gör sina comeback konserter så fyller de stora stadionarenor i bästa Springsteen stil.