Hoppa till huvudinnehåll

Nästa gång jag ser mig är det inte jag: TWIN PEAKS – det händer igen

Twin Peaks
Twin Peaks Twin Peaks Bild: Creative Commons, Skärmdump från kultserien Twin Peaks intro. kultserie

Det kunde ha varit en österbottnisk by. Uppstoppade hjorthuvuden, samlingsrum med träpaneler, pensionerade generaler och aparta original, nyfikna blickar på bensinstationens bar och blåsiga mörka skogar. Författaren Hannele Mikaela Taivassalo skriver/drömmer om kultserien som är aktuell med en tredje säsong ungefär 25 år senare:

När jag vaknar ser rummet ut som ett annat. Det är som upplyst, som om det växte, som om jag såg det från ett avstånd trots att jag är där, i min säng – eller så är det bara jag som vaknar upp som någon annan.

Jag blinkar några gånger, känner mig främmande, i mitt eget rum.
Jag har lämnat en dröm, jag är tillbaka i världen. Det tar en stund.

Det är någonting med just den nyväckta blicken: att se på verkligheten liksom ur drömmen. Genom en förskjutning.

Det är kanske då, när vi lyfter blicken ur en dröm eller ur en bok eller från en filmduk eller från en annan människa eller genom en annan människa, och ser allt med en förskjutning, ser allt falla på plats eller rasa samman – kanske det är då vi plötsligt ser allt det där vi blivit blinda för, och ser det mycket tydligt?

Körsbärspajer och svart hett kaffe, hon var insvept i plast, takfläkten snurrade långsamt, ljuden var fel, eller tystnaden.

Han kom över soffan, mot oss; mitt i vardagsrummet, vardagen, klev han över soffan, kom mot oss, ett fruktansvärt leende.

Vardagsrummet inne i teven, teven i vardagsrummet. Teveserien var ett sådant kalejdoskop. Twin Peaks. Du föll ned i ett mörker, kanske var det ditt eget, mötte en dröm, vaknade upp till sluttexterna och en sista elektrisk stöt; alla sinnen skärpta.

Det har talats mycket om Twin Peaks som det lilla, slutna samhället, den sortens miljö som skapar både närhet och bråddjupa, tystade hemligheter. Den främmande vardagen, det okända bekanta. Den är kanske märkligt drömlik, miljön, men märkligt bekant.

Det kunde ha varit en österbottnisk by. Uppstoppade hjorthuvuden, samlingsrum med träpaneler, pensionerade generaler och aparta original, nyfikna blickar på bensinstationens bar och blåsiga mörka skogar.

Vad var det du såg på, var det dig själv?

Hannele Mikaela Taivassalo.
Hannele Mikaela Taivassalo Hannele Mikaela Taivassalo. Bild: Niklas Sandström Hannele Mikaela Taivassalo

Och jag tänker på att jag har hört så många tala om spegelskräck i samband med att serien återuppstått. Så slutade serien, för över tjugofem år sedan, med att FBI-agenten Dale Cooper, efter att leende ha tömt hela tandkrämstuben på sitt innehåll i handfatet, ser på sig själv i spegeln, i oskuldsblå pyjamas men med en galnings blick, och ser – inte sig själv, utan: BOB.

MördarBOB. Ondskan, den leende. De slår sina huvuden hårt mot varandra, leende, spegelglaset mellan dem spricker, leenden, det rinner blod över bådas ansikten, leenden.

Den där rädslan att stå framför badrumsspegeln, borsta tänderna, skölja ansiktet, se upp mot spegeln och inte veta vilket ansikte som egentligen kommer att möta min blick.

Den blicken säger att det är jag som är Twin Peaks, småstaden. Jag är mig mycket nära och bekant, men jag är också hemliga rum och tystade hemligheter, ett svårdechiffrerbart mörker. Jag minns: att ingen egentligen vet var BOB är nu.

Vad var det jag såg, var det mig själv?

Ugglor är inte vad du tror att ugglor är. Inte ens din mamma är.

Fjälluggla
Uggla eller inte? Fjälluggla Bild: Alexander Granholm fjälluggla

Jag cyklar genom Centralparken i Helsingfors. Den är en skog som växer och förfaller samtidigt, så som skogar gör, och du och jag. På ett visst ställe som jag alltid vill passera: Bland snår och träd lyser en gatlampa upp en perfekt cirkel av ljus. I utkanten av ljuset är det som om någonting rörde sig. Skuggorna, träden. Någonting annat. Jag vet inte.

Någon dag ska jag stanna och försöka lyssna. Det kan hända att jag hör ett brus. Kanske stiger jag in.

Vad händer med oss när det börjar hända igen?

Det är de här skuggorna och det oförklarliga. En underliggande oro, under allt det vackra, goda. Det var någonting av det viktiga: att det inte fanns en förklaring, ett svar, en egentlig berättelse.

Livet är inte en ordnad berättelse, det finns inga svar, det var som att plötsligt titta på en sanning. En suddig och skum. Både vacker och illavarslande. Tänk om det jag fick då, det som gavs till mig i skuggorna, i hemliga rum, tänk om det förändras nu när jag möter Twin Peaks/dig/mig igen?

Tänk om jag kommer tillbaka igen om tjugofem år, och ser någonting annat, och om detta andra inte är jag, utan om min blick möter någonting annat, någon annan? Kanske tomhet? Eller ett svar jag inte vill ha.

Att vänta på en ny början är som att vänta på slutet.

Som att vänta på slutet, än en gång.

Den vaga oron som surrar någonstans i medvetandets mörka korridorer är högst passande för just den här serien. Allt vacklar, allt är osäkert. Man väntar och ser fram emot någonting vackert, men i skuggorna rör sig tvivlet, en vetskap om att allt kan krossas, falla sönder.

Tre munkar med vit glasyr och strössel väntar på utförsåkare i Hirvensalo skidcenters kafé.
På polisstationen i Twin Peaks mumsade man munkar och löste onda mord. Tre munkar med vit glasyr och strössel väntar på utförsåkare i Hirvensalo skidcenters kafé. Bild: Yle/Linus Hoffman munkar (bakverk),donitsar,skidcentra,Slalombacken,hirvensalo slalombacke

Jag köper munkar, som alla andra, jag lånar en teve, öppnar ett HBO Nordic-abonnemang, det är som att möta en viktig älskare från det förflutna, se allt på nytt, men genom någonting annat, genom år och avstånd. Det kan vara farligt: Någonting kan återuppstå. Någonting kan dö.

En kväll satt jag i en bar. Vi satt vid olika bord, i olika sällskap. Det var musik i luften. Våra ögon möttes, min blick vandrade vidare längs med bardisken, och jag log först när jag såg ner i mitt glas. Sedan såg jag på någon annan.

Vi kände varandra, vi kände av varandra, vi satt vid olika bord. Ett samtal pågick bredvid mig, jag pågick inne i samtalet, gick på inne i samtalet, ja, jag var så alldeles närvarande, nästan för mycket närvarande i detta samtal och höll ut en lång stund.

Sedan trillade min blick bort från samtalet, ramlade ut ur sammanhanget, sökte sig vidare. Möttes genast av din, men fortsatte vidare. Som om inte så mycket som hände hade hänt. Ingen såg det här, ingen visste. Men det fanns. Trots att det var som om det inte fanns, fanns det.

Jag tänkte: Skulle Coop ha varit här hade han vetat. Jag tänkte också: Jag undrar vad det är jag inte ser, märker, runt omkring mig.

Jag undrar vad allt som pågår här i rummet som jag inte kan se. Jag undrar vad det är för hemligheter som dränks av den här musiken, eller av tystnaden. Allt vad som inte sägs, men sägs ändå.

Jag tänker mig så gärna att jag ser mer. Jag är inte säker. Jag känner din blick på mig. Musiken är drömlik. Jag hör inte vad människorna säger, det är som om någonting annat strömmar genom mig.

Olika saker pågår under ytan, i skuggorna, också i det här rummet. Det viktiga är inte vad som händer, det är hur det känns. Det viktiga är inte att förstå det, eller förklara det. Det viktiga är att låta det fortgå, lyfta blicken, som ur en dröm, och verkligen se. Också det oförklarliga, irrationella. Kanske i synnerhet det.

Jag känner din blick, möter den. Det är svårt att veta vad som håller på att hända, men
det händer igen.

Text: Hannele Mikaela Taivassalo

Den tredje säsongen av Twin Peaks kan ses i Finland från och med den 22 maj.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje