Hoppa till huvudinnehåll

Operahuset i Sydney: En opera ur verkliga livet

Operhuset i Sydney sett från havet om kvällen.
Operhuset i Sydney sett från havet om kvällen. Bild: Marcus Rosenlund Operahuset i Sydney,Sydney

Det var mycket nära att ett av världens allra kännspakaste landmärken aldrig hade blivit byggt.

”Ikonisk” är ett ord som ofta missbrukas och som det har gått otrolig inflation i, men i det här fallet må det vara hänt.

Operahuset i Sydney med sina enorma, vita svällande segel, eller snäckskal – vem vet inte omedelbart exakt i vilken stad man befinner sig då man ser det?

Inte att undra på att Sydneys operahus har kallats ”världens åttonde underverk”. Det har till och med skrivits en opera om byggandet av huset, med titeln ”The Eight Wonder”, det åttonde underverket.

Operahuset i Sydney en eftermiddag i april.
Operahuset i Sydney en eftermiddag i april. Bild: Marcus Rosenlund Operahuset i Sydney,Sydney

Men känner folk till storyn om hur på håret det var att huset aldrig blev byggt, åtminstone inte i sin nuvarande skepnad? Och att det finns en stark Finlandskoppling bakom det hela?

Utan en viss Eero Saarinen skulle huset nämligen knappast ha sett ut som det gör i dag.

Danmarks gåva till Australien

Men det är klart, ära den som äras bör: geniet bakom designen var ingen annan än en ung, lång och stilig dansk arkitekt vid namn Jørn Utzon, som knappt någon hade hört talas om 1956 då han vann arkitekttävlingen för det nya operahuset i Sydney.

Domarkåren lät sig till en början inte imponeras alls, de tyckte att Utzons design var på tok för överdådig och omöjlig att förverkliga i praktiken. Så de förpassade skissen till mappen för ratade förslag.

Detaljerna i det som sedan utspelade sig är lite luddiga, men legenden går hur som helst så här.

Arkitekten Eero Saarinen.
Arkitektlegenden Eero Saarinen. Arkitekten Eero Saarinen. Bild: Balthazar Korab Eero Saarinen (arkitekt),arkitektur

Eero Saarinen, den finskfödde, sedermera amerikaniserade arkitekten som satt med i juryn, men hade missat de inledande överläggningarna på grund av andra projekt, kom in och ögnade igenom förslagen som hade valts att gå vidare.

Saarinen var inte imponerad alls. Det ena förslaget tråkigare än det nästa.

"Genialiskt!"

Så Saarinen gick till mappen för förkastade ritningar, och fick syn på Utzons skisser, som i det här skedet på riktigt inte var mycket mer än grova skisser.

Och det Saarinen såg fick honom att kippa efter andan.

”Kom igen nu alltså grabbar, är ni inte kloka, det här är ju guld!” Eller på riktigt ska han ha sagt någonting i stil med att ”alltför många operahus ser ut som stövlar. Utzon har löst problemet.”

Vad Saarinen än sade, skruv tog det hur som helst och Utzons förslag utsågs till vinnare.

Och resten är, som de säger, historia.

Operahuset i Sydney en eftermiddag i april.
Operahuset i Sydney en eftermiddag i april. Bild: Marcus Rosenlund Operahuset i Sydney,Sydney

"Får jag den där ponnyn nu?"

Nyheten om att Utzons förslag hade vunnit nådde Utzon själv i ett vintrigt Danmark via hans tioåriga dotter Lin, som trampade på sin cykel genom snön och gav Utzon budet, varpå hon sade ”Nå, kan jag få den där ponnyn nu?”

Det här borde ha varit början på Utzons segertåg, men det var nu som allt började gå snett. Det som utspelade sig härnäst är någonting som får vanliga australiensare att skruva på sig obekvämt och vilja byta samtalsämne.

Jørn Utzons konflikt med staden Sydneys fäder 1966 som ledde till att den envise och principfaste Utzon brände propparna fullständigt och lämnade Sydney med smällande dörrar och lovade dyrt och heligt att aldrig sätta sin fot Down Under någonsin mer.
Eller inte i Sydney i alla fall.

"Sann-australiensarnas" hämnd

Det var den 1965 valda höger-delstatsregeringen under Robert Askin som hade valt att göra populistiskt valfläsk av det blivande nya operahuset och dess skenande kostnader som Utzon fick bära hundhuvudet för offentligt även om han inte var ansvarig för det ursprungliga, alltför optimistiska kostnadsförslaget.

Operahuset i Sydney en eftermiddag i april.
Operahuset i Sydney en eftermiddag i april. Bild: Marcus Rosenlund Operahuset i Sydney,Sydney

Det är en lång historia full av politiska intriger, mygel, fuffensmakeri och sårad stolthet – kort sagt, den perfekta operan.

Utzon hade inget tålamod för den här sortens opera, och hans humör blev knappast bättre av att Sydney vid det här laget (1966) var skyldig honom 100 000 australiska dollar, uteblivna pengar som innebar att Utzon inte kunde betala ut löner till sin personal.

Kalla handen vid hemkomsten

Det sista mötet med Robert Askin, det där Utzon sade upp sig, slutade med att Utzon lämnade Askins kontor bakvägen och klättrade över en mur för att slippa möta pressen.

Väl hemma i Danmark fick Utzon erfara att ingen är profet i sitt eget land.

Skattemyndigheterna försåg honom med en enorm kvarskatt och det danska arkitektförbundet svartlistade honom för livet och upplyste honom surt om att ”kunden alltid har rätt, man får aldrig lämna ett uppdrag på hälft”.

Svartlistningen av Utzon hävdes inte förrän 2013.

Hur som helst så blev det en annan arkitekt, Peter Hall, som fick ta över designen av byggnadens interiör. Slutresultatet, då byggnaden stod klar 1973, blev ett arkitektoniskt mischmasch med ett språk utvändigt och ett annat, betydligt mindre elegant, invändigt.

För att inte tala om att den nya interiördesignen spolierade Utzons noga planerade akustik fullständigt, bland annat för att man med våld klämde in tusen extrasäten i den stora konsertsalen som Utzon med avsikt hade begränsat till 2000 säten.

Utszons återkomst

Vid invigningsfestligheterna 1973 fortsatte de styrande i Sydney med sina barnsligheter: Jørn Utzons namn nämndes inte en enda gång i festtalen under ceremonin. Inte heller av självaste huvudtalaren, drottning Elizabeth II.

Utzon fick ju sedermera sin revansch i och med att han blev den andra levande människan i historien att få sin design, operahuset i Sydney, in på Unescos lista över världsarv. Det här skedde 2007.

Operahuset i Sydney en eftermiddag i april.
Operahuset i Sydney en eftermiddag i april. Bild: Marcus Rosenlund Operahuset i Sydney,Sydney

Som ytterligare plåster på såren fick Utzon 2003 ta emot ”arkitekturens Nobelpris”, Pritzker Architecture Prize för sin design av operahuset i Sydney.

Utzon själv sträckte sig till och med så långt som att gå med på att göra comeback i projektet 1999 tillsammans med sin son Jan, och designa vissa om- och tillbyggnader av interiören.

Men detta skedde på distans; till Sydney återvände Utzon aldrig. Som utlovat. Själv skyllde han på sitt höga blodtryck, han skulle aldrig överleva stressen, sade han i en intervju 1992.

Segel eller snäckor?

Kan ju ännu nämnas att byggnadens karakteristiska ”segel” eller snäckskal, vad man nu än vill kalla dem, är täckta med glaserade, vita klinkerplattor (inalles mer än en miljon stycken) brända av lera från Ekeby i Skåne.

Jørn Utzon själv förnekar i en intervju för Sydney Morning Herald från 1992 att han skulle ha låtit sig inspireras av svällande segel eller snäckskal för sin design. ”Det är snarare som apelsinskal. Om du skalar en apelsin så får du liknande segment med samma sorts skepnader”.

Den danske arkitekten Jörn Utzon.
Jörn Utzon: rubba inte mina cirklar. Den danske arkitekten Jörn Utzon. Bild: Sydney Opera House Jørn Utzon,Operahuset i Sydney

Om hur han utvecklade den vinnande designen säger Utzon att ”det var som en skulptur. Jag jobbade som en skulptör, jag gjorde miniatyrer snarare än ritningar. Det skulle vara omöjligt att skapa någonting av det här slaget på papper, det skulle inte vara levande.”

Och hur gick det sedan?

Jørn Utzon gick bort 2008 i nittio års ålder, förhoppningsvis väl tillfreds med hur saker och ting redde ut sig till slut. Tänk om han hade avlidit 1966 och aldrig fått uppleva vilken arkitektonisk legend han hade gett upphov till!

Man kan ju inte låta bli att småle åt hur Sydneys beslutsfattare i tiderna grät krokodiltårar och slet sitt hår teatraliskt över operahus-budgeten som hade spårat ur, med tanke på hur fullständigt synonymt huset senare kom att bli med staden Sydney, och till och med hela Australien.

Hur många gånger om har inte operahuset betalat tillbaka sig självt bara i form av turismintäkter? Och dess symbolvärde, PR-kapitalet som byggnaden har kammat in, är fullständigt omätbart.

Men framför allt så är det vackert, på ett tidlöst sätt som inte behöver förklaras.

Ögat vilar

Vilket är skönt då man anländer till Sydney, svårt jetlaggad efter den långa resan och står där och bara låter sina trötta ögon vila på de böljande vita skepnaderna som reflekteras från hamnens vatten.

Inga förklaringar behövs. Man behöver inte ens gilla opera. Man behöver bara stå där och njuta och nicka ett tyst godkännande genom tiden till Eero Saarinen som hade sinnesnärvaro nog att ge Jørn Utzons magnifika skapelse en andra chans.

Världen skulle vara bra mycket fattigare om han inte hade gjort det.

Operahuset i Sydney en eftermiddag i april.
Operahuset i Sydney en eftermiddag i april. Bild: Marcus Rosenlund Operahuset i Sydney,Sydney

Nyligen publicerat - Kulturhistoria