Hoppa till huvudinnehåll

Jonas Jungar: Terror mot barn och unga får aldrig bli det nya normala

Jonas Jungar
Jonas Jungar Bild: Yle jonas

Nej, inte igen! Var det den kollektiva reaktionen då nyheterna om Manchester kablades ut? Eller har vi blivit så avtrubbade efter alla lastbilar, knivmän och självmordsbombare att vi uppfattar dådet som bara ett i raden? Yle Nyheters redaktionschef Jonas Jungar skriver om cynismen och rädslan som inte får ta över.

Klockan är 5:15. En snabbtitt på mobilen enligt det som antagligen har blivit en nästan reflexmässig handling för många av oss när man vaknar.

Någon ännu morgontidigare kollega än jag har delat en Facebooklänk till The Guardian.

Manchester. Popkonsert. Terror. Många döda.

Nyhetsmaskineriet hos oss på Svenska Yle har sparkat igång redan under efternatten med en rutin som är lika effektiv som den är skrämmande.

Vi kan nämligen det här redan. Alltför bra.

En snabbspolning 12 år tillbaka till en solig julidag i Luxemburg år 2005.

Jag jobbar då som Brysselkorrespondent och sitter på morgonen i en svettig bil på väg att intervjua någon minister på ett EU-möte.

Strax efter kl. 9 ringer chefen från redaktionen i Böle: ”Det har skett något slags terrorattack i London, kan du åka dit nu genast?”

Det var det som sedermera kom att kallas 7/7 för Storbritannien - ett brittiskt 9/11.

52 döda och över 700 skadade i en serie koordinerade självmordsattacker på tunnelbanan och på en buss.

Terrorattacken i Manchester i går är den dödligaste i Storbritannien sedan 7/7.

Det känns som 100 år mellan dessa två dåd.

En, som det nu känns, ändlös räcka av olika slags attacker vars alla vidriga detaljer fallit i något slags skoningsfull glömska.

För allt kan man ju inte ta in mera – Nice, Bryssel, Berlin, Paris, Stockholm...

Nu Manchester.

Vi kan nämligen det här redan. Alltför bra.

Men också denna attack kommer ganska snabbt att ge vika för andra nyhetshändelser och samtalsämnen.

Visst ska det ännu analyseras. Visst ska vi ännu läsa gripande berättelser om de fasansfulla stunder som ivriga och glada konsertbesökare upplevt, om traumatiserade barn och förtvivlade föräldrar.

Och visst skall många trösterika ord yttras om hopp och framåtanda i chocken efter ett vansinne som tog så många liv.

Men ändå. Manchester blir med tiden ett i raden av många terrordåd.

Vi förskjuter så småningom det som hände för att orka vidare.

Jag försöker tänka på det, inte som ett uttryck för kollektiv cynism eller nonchalans. Inte som en resignerad suck inför något vi inte förmår hindra.

Utan som ett uttryck för det lugn som behövs för att vi ska lyckas bemästra rädslan.

Vi förskjuter så småningom det som hände för att orka vidare.

Keep calm and carry on, ta det lugnt och fortsätt ditt liv, stod det på de i dag ikoniska krigstida affischerna i Storbritannien för att ingjuta mod och hopp i befolkningen.

Vi blir aldrig kvitt den ondska som manifesterade sig i Manchester i går kväll.

Men vi kan försöka hantera rädslan.

Är vi rädda så har de vunnit.

Läs också