Hoppa till huvudinnehåll

Filmrecension: Wonder Woman - Sexig amason som feministisk superhjälte

Diana jagar fram över slagfältet med svärd och sköld i högsta hugg.
Sexig, snabb och stark. Underkvinnan Diana (Gal Gadot) korsar slagfältet i försommarens största överraskning. Diana jagar fram över slagfältet med svärd och sköld i högsta hugg. Bild: © 2015 Warner Bros wonder woman, gal gadot

Efter en lång kavalkad av manliga superhjältar är det äntligen dags för en kvinnlig sådan. Gal Gadots supercoola Wonder Woman räddar världen samtidigt som hon slår den med häpnad.

Jag medger gärna att jag hör till dem som slagits med häpnad. Och att jag skäms över att jag så fördomsfullt lämnade mina förväntningar hängande på en galge i garderoben innan jag bänkade mig inför pressvisningen av Patty Jenkins Wonder Woman.

Men jag trodde faktiskt inte att det skulle vankas något annat än ännu en i raden av schematiska superhjältehistorier där det springs, skjuts och hoppas hit och dit på en jämntjock actionljudmatta.

Jenkins må ha regisserat Charlize Theron till en Oscar för rollen som massmördaren Aileen Wuonos i Monster (2003) – men hur skulle hon kunna göra något vettigt av en historia där vuxna människor kutar omkring iklädda maskeradkostymer och stoppar kulor med magiska krafter?

Och Gal Gadot må ha varit supercool i rollen som motorcykelbruden Gisele i ett par Fast & Furious-filmer (2013 & 2015) – men hur skulle hon kunna behålla ens ett uns av trovärdighet iklädd maskeradkostym? Även om det ju måste medges att hon faktiskt gjorde ett kort gästspel redan i Batman v Superman: Dawn of Justice (2016).

Nåväl, jag säger bara en sak: jag hade fel.

Patty Jenkins vet exakt vad hon gör och Gal Gadot måtte vara den enda kvinnan i världen som lyckas vara cool även iklädd ett slags höftskynke/brynja av ett slag som skulle få vilken metalldetektor som helst att gå i spinn.

Så det om det.

Diana poserar och tittar rakt in i kameran.
Gadot är snygg som Bardot. Diana poserar och tittar rakt in i kameran. Bild: © 2016 Warner Bros wonder woman, gal gadot

Lång story i korthet

Filmen tar sats på en ö i den grekiska arkipelagen befolkad av idel kvinnor. Men inte vilka kvinnor som helst – nej vackra, vilda krigarkvinnor som ständigt ligger i träning inför den kamp som en dag skall sätta punkt för alla krig.

Krigarguden Ares må nämligen ha slagits till marken av Zeus en gång i tiden, men det finns inget som talar för att han dött. Nu fruktar alla att han en dag skall återvända för att förgöra Hippolytes dotter - den gudomliga Diana (Gal Gadot) .

Men innan det blir aktuellt att ta itu med Ares störtar en amerikansk pilot i det korallskimrande havet och räddas av vår höftskynksklädda hjältinna. Charmige Steve (Chris Pine) meddelar beredvilligt att han a) agerar spion för britternas räkning i det fösta världskrig som härjar och b) att han som man nog kan anses vara "över genomsnittet".

Detta med tanke på att Diana aldrig tidigare sett en man i största allmänhet - än mindre en naken dylik med fylliga läppar och snygg kropp. Hon är dock betydligt mer intresserad av kriget än av sin skyddslings manlighetspoäng.

Och vad kunde väl vara ett bättre motgift mot tyskarnas gasexperiment än en tvättäkta amason med gudomliga krafter?

Diana och Steve håller upp en telefonlur.
Liv i luren blir det så snart Diana och Steve slår ihop sina vackra huvuden. Diana och Steve håller upp en telefonlur. Bild: © 2017 Warner Bros wonder woman, gal gadot, chris pine

Furiosas kusin

När man hunnit såhär långt in i storyn är det inte omöjligt att se kopplingar till Charlize Therons Furiosa i den senaste Mad Max-filmen (2015). Skillnaden är främst att Diana inte drivs av några inre demoner utan av en renodlad vilja att göra det som är rätt.

Detta trots att hon gång efter annan får höra att mänskligheten inte förtjänar hennes insats. Människan har förpestats av avundens tärande kraft och förmår inte komma förbi sin inneboende destruktivitet.

Men Diana - hon låter sig inte övertalas. Hon känner att hon måste älska människan för det goda som ändå finns någonstans där inuti. Hon måste tro på kärleken.

De religiösa hänvisningarna skär genom actionspektaklet med samma kraft som blixtarna under sammandrabbningarna. Mycket må vara övertydligt, men det hindrar inte resonemangen från att vara intressanta.

"Vi kan inte döda en ond ledare och inbilla oss att vi utrotat ondskan", konstaterar Diana i ett ögonblick av klarsyn - "ondskan finns i oss alla, vi är alla skyldiga".

Diana avväpnar en förvånad man.
Snuvad på konfekten. Diana kan överrumpla vem som helst. Diana avväpnar en förvånad man. Bild: © 2015 Warner Bros wonder woman, gal gadot

En stark kvinna - på riktigt

Det som kanske överraskar en mest är att Diana faktiskt är en kvinnlig superhjälte - inte en manlig superhjälte i kvinnlig kostym. Och relationen mellan Steve och henne blir aldrig en maktkamp - ibland leder hon, ibland han.

Allt detta fascinerande med tanke på att karaktären Wonder Woman faktiskt lanserades av DC Comics redan på 1940-talet.

I filmen kommer den feministiska aspekten automatiskt in tack vare tidsperioden. I bakgrunden pågår kampen för kvinnlig rösträtt och Diana sveper in som en fräsch fläkt utan att ha någon koll på vilka normer hon förväntas anpassa sig till.

Varför skulle inte hon få träda in i det brittiska underhusets heliga salar och begära ordet? Varför skulle inte hon få klä sig bekvämt och praktiskt? Varför skulle inte hon få en biljett till fronten?

Och ärligt talat - om jag varit en femtonårig högstadieelev hade det antagligen varit extremt tillfredsställande att få se denna tuffa tjej tränas av andra lika tuffa tjejer för att sedan "kick ass" i en mörk gränd där såväl den samlade kåren "bad guys" som "all american"-hjälten Steve in i det sista tror att de skall kunna rå över hennes öde.

Amasonkrigaren Hippolyte i närkamp med tysk soldat.
The Best of the Best. Robin Wright dyker upp som krigardrottningen Hippolyte. Amasonkrigaren Hippolyte i närkamp med tysk soldat. Bild: © 2015 Warner Bros wonder woman, robin wright

Slutet gott - men inte allting gott

Även om Wonder Woman utgör en positiv överraskning så innebär det inte att helheten är fläckfri. Man kunde ha gjort mer av personporträtten och karaktärernas inbördes relation. Man kunde ha fokuserat mer på det ondas väsen. Och man borde ha kapat längden med minst 20 minuter.

För med lite kortare "vi flyger genom luften och fångar varandra med eldlasson"-scener hade det blivit tid över för Dianas charmiga entourage som alla representerar någon form av utanförskap.

Den amerikanske indianen Chief (Eugene Brave Rock) som har förlorat hela sitt folk, marockanen Sameer (Saïd Taghmaoui) som inte kan förverkliga sina drömmar för att han har fel hudfärg och den försupne skotten (Ewan Bremner) vars psyke och kropp brutits ner av allt dödande.

Dem hade man gärna sett mera av. Mycket mer.

Dianas gäng samlat inför en fotografering.
Sista kvällen med gänget. Diana är lyckligt lottad när det gäller vänner. Dianas gäng samlat inför en fotografering. Bild: © 2015 Warner Bros. wonder woman,saïd taghmaoui, chris pine, gal gadot, eugene brave rock, ewan bremner

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje