Hoppa till huvudinnehåll

Carolin Ahlvik-Harju: Vad är syftet med att ge en människa vård?

Porträtt av Carolin Ahlvik-Harju
Carolin Ahlvik-Harju Porträtt av Carolin Ahlvik-Harju Bild: Ville & Emilia Kavilo/privat carolin ahlvik-harju

Det har skrivits och debatterats, kritiserats och försvarats. Vårdreformen - finns det mer att säga eller är det dags att lägga lock på debatten? Teologen Carolin Ahlvik-Harju funderar i den här kolumnen på människosyn och valfrihet i vården.

Sent omsider har jag försökt sätta mig in i regeringens förslag om valfrihet i vården som presenterades i början av maj.

Läsningen har på grund av förslagets komplexitet inte gjort mig mycket klokare och därför väljer jag att helt enkelt lita på de inlägg som experter presenterat och kan konstatera att det är mera ris än ros.

Men det saknas något i debatten. Grundläggande för all diskussion om god vård borde vara att fundera på vårdens syfte och mål.

Avgörande för hur vård förverkligas är också vilken människosyn som finns inbäddad i ett konkret vårdprogram, men det är det inte många som talar om. Det finns alltså anledning att stanna upp en liten stund till.

Spelar det roll hur vi benämner saker?

Det mest centrala i reformen handlar om valfrihet. Ja, den är faktiskt så central att det krävs en del ansträngning för att man ska förstå att det faktiskt är fråga om just en vårdreform.

Valfriheten diskuteras nämligen inte i förhållande till något jag spontant skulle kombinera med vårdtänk. Ett exempel på detta är följande formulering (som regeringens förslag är rikt på):

”Syftet med större valfrihet är dels att ge kunderna flera möjligheter att påverka, dels att förbättra tillgången till tjänster, deras kvalitet och kostnadsnyttoeffekt. Kunden kan på ett mångsidigare sätt än förut välja tjänsteproducenter efter sin egen situation.”

Det är termer som kund, tjänster, service, producent, personlig budget, affärsverks verksamhetsställe som går som en röd tråd genom förslaget.

Valfrihet klingar kanske fint i sig själv, men då valfriheten kombineras med den här typen av ord riskerar vårdinrättningar och sjukhus uppfattas vara samma typs serviceproducenter som banker och försäkringsbolag.

Och det kan väl ändå inte vara vårdens syfte, eller?

Kanske rycker någon på axlarna och säger att det ju bara är språk och att huvudsaken är att servicen och vården är god.

Men jag tror att vi bedrar oss om vi tror att det inte spelar någon roll hur vi beskriver vårdens syfte och vårdpersonalens roll.

Vårt socialskydd och vår sjukvård har länge varit en hörnsten i välfärdssamhället, och jag tror att det spelar all roll i världen hur vi benämner dess syfte och aktörer.

Vård eller service?

Låt mig ge ett par exempel. Om vårdpersonal börjar beskriva sig själva som ”serviceproducenter” som arbetar på ett ”affärsverks verksamhetsställe” tror jag att något viktigt kommer att hända inte bara i hur vårdare ser på sig själva och sitt uppdrag, men att det kommer att påverka själva vården.

Serviceproducent passar bra in om tanken är att skapa distans mellan vårdare och patient. Det verkar lämpligt om syftet med vårdreformen enbart är att effektivera, men knappast om tanken är att förbättra vården.

Jag har själv arbetat som vårdare och mitt största hinder för att utföra den bästa möjliga vården var tid. Jag tror inte vi behöver mer distans utan utrymme att se den andre, mötas på riktigt och vara lyhörd för behov.

Man kan också se saken ur ett annat perspektiv. Om patienter börjar beskriva sig som kunder kommer det också potentiellt att ske en skiftning i hela idén om att uppsöka vård.

Kunden har ju alltid rätt, och kunden kan kräva det den vill ha. Får man inte det man kom för att ”köpa” går man någonstans var önskemålet förverkligas.. Här får man kanske också anta att vissa (rika, högutbildade, välformulerade) har bättre förutsättningar att kräva än andra, vilket knappast kommer att göra bra saker för ett jämlikt vårdsystem.

Valfrihet eller konsumtionsfrihet?

Det finns kanske skäl att granska själva valfriheten som begrepp. Vad är valfrihet egentligen och hur passar den in i vårdsammanhanget?

Valfriheten har kommit att bli ett av samhällets viktigaste värden. Var och en av oss utnyttjar ständigt vår rätt att välja vad vi ska äta, vad vi vill jobba med, var vi vill bo, vem vi vill leva med.

Denna frihet ses som en självklar rättighet som vi ogärna ger upp.

Valfriheten representerar min makt att styra över mitt eget liv, och därför framstår den säkerligen också så attraktiv just i vårdsammanhang..

Bara självaste begreppet skapar en illusion av att jag kan kontrollera mitt liv, vilket får mig att fundera: finns det något man vill dölja genom att framhålla just valfriheten i reformen?

Att bestämma själv

Inom vården, och i samhället i stort, finns det också med valfriheten nära besläktade begrepp, som är oerhört högt värderade och som därför kanske förklarar varför vi har så lätt att ta till oss valfriheten som ett positivt koncept.

Vi har till exempel autonomin eller självbestämmanderätten, som är en av de mest centrala etiska principerna i hälso- och sjukvården. Varje människa ska ha rätt att fatta beslut om sitt eget liv och sin egen kropp.

Sedan har vi informerat samtycke som hänger ihop med autonomin. För att en människa ska kunna fatta ett välgrundat beslut om vad som ska hända med den egna kroppen behöver vårdpersonalen ge all nödvändig information för att beslutet ska bygga på kunskap.

Ansvaret för vårdbeslut har alltså förts över från läkare och vårdpersonal till patienten själv, och innan vi höjer våra röster i ett ”hurra” behöver vi nog stanna upp och tänka efter lite till.

Precis som fullständig autonomi inte är möjlig på grund av social press, kulturella traditioner, personligt sammanhang etc. så är inte heller valfriheten riktigt vad den förefaller vara.

All frihet kommer med ansvar, och det ansvar som kommer med valfriheten i vården är ingen bagatell. Det handlar om att vara ytterst ansvarig för sitt liv i situationer då man är sjuk, rädd och ängslig.

Situationer då man mer än något bara behöver få lita till den medicinska kunskap som finns vid en vårdinrättning.

Vårdbeslut tas sällan av den som är frisk, utan det är när sjukdom gör sig påmind som sådant blir aktuellt. I den meningen är alla vårdbeslut alltid tvång – aldrig frihet.

Människosynen bakom det hela

Därtill finns det en märklig människosyn bakom hela idén om valfrihet som nog behöver lyftas fram.

Valfriheten som idé förutsätter att personen som utnyttjar denna valfrihet är en rationell, kapabel och verbal person. Ett system som bygger på valfrihet är alltså ett system för ”normala” vuxna.

Hur 15-åringar, äldre, personer med kognitiva och mentala funktionsnedsättningar ska kunna göra välinformerade beslut, det vet jag inte.

En cynisk jag skulle kunna dra slutsatsen att det nya vårdsystemet är till i första hand för vårdföretagen, i andra hand för de ganska friska, rika, självgående, storstadspersonerna som egentligen inte är i så stort behov av vård.

De som kan använda sin valfrihet till att konsumera lite mera identitet åt sig själva genom att välja ”rätt” serviceproducent. I sista hand kommer troligtvis de som verkligen behöver vård, de som kanske inte har förutsättningar att göra “rätt” val, och de som redan har ett krympt handlingsutrymme när det gäller vårdsituationen.

Om det är i den riktningen vi vill gå skulle jag i varje fall slå ett slag för att ändra begreppet valfrihet till konsumtionsfrihet eller konsumtionstvång.

Om hälsa primärt blivit en handelsvara är det naturligt att valfrihet inom vården handlar om konsumtionsfrihet i precis samma mening som all annan konsumtion.

Och konsumtion handlar om att någon annan än kunden ska gå på vinst.

Jämlikhetens ideal

Men jag tror ju inte att det är riktningen de flesta av oss vill gå i. Jag tror ju att merparten av oss längtar efter ett vårdsystem som behandlar alla människor lika.

Jag tror ju att vi alla drömmer om korta vårdköer, att alla som behöver vård ska få vård.

Jag tror att vi alla önskar att vårdpersonalen skulle ha mera resurser, både ekonomiska och tidsmässiga, för att kunna utföra sina jobb väl – med både hjärta och hjärna.

Jag tror inte att det var bättre förr, men jag längtar efter att hälsa skulle bli lite mindre av en handelsvara och lite mera av en integrerad del av livet – en del som vi sist och slutligen har ganska lite kontroll över.

Text: Carolin Ahlvik-Harju som är teolog och etiker.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje