Hoppa till huvudinnehåll

Lär vi oss sämre om vi slutar skriva för hand?

Silja Sahlgren-Fodstad skriver dagbok.
Kära dagbok. Idag har jag inte skrivit för hand. Inte ett enda ord - faktiskt. Vad betyder det? Silja Sahlgren-Fodstad skriver dagbok. Bild: Yle/Johanna Grönqvist silja sahlgren-fodstad

Hjärnforskare hävdar att vi lär oss lättare och minns bättre om vi skriver för hand, men samtidigt måste skolan anpassas till en allt mer digital verklighet. Låter det vettigt?

Det är juni 2017. Den intensiva grönskan utomhus ackompanjeras av ”Den blomstertid” inomhus. Ännu ett skolår är till ända och de flesta väljer att sätta punkt på samma sätt som alla andra år.

Traditionsenligt – med psalmsång, stipendieutdelning och rosor.

Just i den stunden är det kanske inte så många som tänker på att det gångna skolåret faktiskt inneburit att man satt punkt för en annan gammal tradition - den bundna handstilen, eller det vi ofta kallar "skrivstil". Den nya läroplan som trädde i kraft hösten 2016 innebar nämligen att man kunde vinka farväl till de skrivregler som varit normgivande i decennier.

Men det är inte bara skrivstilen som är på väg ut - faktum är att barnen överhuvudtaget skriver mindre för hand. Och i takt med att de vant sig vid att fota instruktioner istället för att skriva ner dem, använda elektroniska kalendrar och mejla in sina uppsatser har diskussionen om skolans resurser allt oftare kommit att handla om tekniska förutsättningar.

Media har av naturliga skäl hakat på genom att varva artiklar om tekniska behov och framsteg med texter som uttrycker en stigande oro över vilka de mer långsiktiga följderna kan tänkas bli.

Hur skall vi i framtiden kunna tyda äldre texter? Vilken effekt har det på hjärnan om vi slutar skriva för hand?

Bridget och jag

Mitt personliga intresse för frågan om handskriftens betydelse tog fart via helt privata iakttagelser. Först märkte jag att mina barn hade svårt att tyda min handstil – präglad av gedigen skrivstilsträning under det glada 1970-talet.

Sedan insåg jag att mitt trettio år långa, och mycket passionerade, förhållande till min dagbok plötsligt gått i stå för att slutligen lägga sig ner och självdö. Åtminstone nästan. Detta samtidigt som jag gladde mig åt att Bridget Jones fortsatte att plita på i samma anda som förut.

Slutligen tvingades jag krypa till korset och medge att jag allt oftare talar om det fina med kalligrafi och handskrivna brev – samtidigt som jag allt mera sällan åstadkommer något i den vägen.

Men om min personliga utveckling nu råkar vara i linje med rådande samhällstrender – varför känner jag mig då så bekymrad?

Vad är det egentligen som händer med våra händer i skolvärlden?

Bild ur Bridget Jones dagbok.
Är det bara Bridget Jones som håller handskrivandets konst vid liv idag? Bild ur Bridget Jones dagbok. Bild: Finnkino Oy bridget jones baby

En digital revolution

När man tog de första stegen mot regelrätt skolundervisning var målet inte att forma aktiva skribenter av alla elever.

Idag är situationen snudd på omvänd - alla förväntas förverkliga sig i skrift. Hela tiden.

- Vi lever mitt i en digital revolution, i ett samhälle där alla är sina egna producenter och kan publicera vad som helst. Det bloggas och till och med det tidigare så privata dagboksskrivandet är offentligt - besvikelsen är stor om ingen är intresserad av just din dagbok, ler Ria Heilä-Ylikallio som är professor i didaktik och som länge jobbat med att försöka anpassa skolvärlden till en förändrad verklighet.

Hon berättar att det finns en klar skiljelinje mellan generationerna.

- Enligt forskaren Patrik Hernwall har barn födda efter år 1990 en annan förhållning till textskapande än vi som är födda tidigare. Medan vi äldre levt i en alfabetisk kultur där man formar bokstäver på ett visst sätt och skriver från vänster till höger så är de unga vana vid en montagekultur där text och bild samsas på ett helt annat sätt.

- Ända fram till 1970-talet handlade mycket om reproduktiv kunskap där man skrev av färdiga modeller, men talar man om verklig skrivundervisning så gäller det att skilja på funktion och form, säger Heilä-Ylikallio.

Ria Heilä-Ylikallio vid sitt skrivbord.
Handskrivna anteckningar. Ria Heilä-Ylikallio jobbar med att anpassa skolan till en digtal verklighet. Ria Heilä-Ylikallio vid sitt skrivbord. Bild: YLE / Silja Sahlgren-Fodstad ria heilä-ylikallio

En fråga om demokrati

Utvecklingen går snabbt och Finland är ett av de första länderna i världen som bestämt sig för att slopa skrivstilen - vilket uppmärksammats även internationellt. Är det möjligt att vi förhastat oss och eliminerar ett kunnande som andra fortsätter med? Och finns det risk för att handskriften överlag försvinner?

- Idag eftersträvar vi ett skolsystem som bygger på att eleverna lär sig både alfabetisk och digital skrift. Men då vilar skrivandet på en vidgad syn på det här med skriftspråk - vi har våra 28 bokstäver, men bland annat poetiska former och layout ingår också i vårt sätt att kommunicera, säger Ria Heilä-Ylikallio som inte har mycket till övers för ett monotont, repetitivt sätt att plita ner samma bokstav i långa rader.

- För att kunna vara aktiva medborgare i ett demokratiskt samhälle måste vi behärska även tekniken, konstaterar professorn som tidigt var med om att sammanställa material om hur tekniken bäst kan användas i undervisningen.

Jag kan tycka att diskussionen om skolan idag rätt ofta handlar om tekniska förutsättningar, men Heilä-Ylikallio påpekar att det är viktigt att ge alla elever tillgång till samma teknik i skolan eftersom man inte kan förvänta sig att alla hem har likadan utrustning. Annars ställs vi inför ytterligare ett demokratiskt dilemma.

Datorer, telefoner, en padda och ett skrivhäfte ligger på ett bord.
Mellan pennan och paddan. Idag producerar vi text via mängder av olika maskiner. Datorer, telefoner, en padda och ett skrivhäfte ligger på ett bord. Bild: YLE / Johanna Grönqvist olika hjälpmedel för att skriva.

Har vi för bråttom?

En central fråga är ändå om vi inte haft lite väl bråttom med att bejaka det nya på bekostnad av det gamla? För krasst räknat har vi väl snart en ung generation som inte kan tyda sina föräldrars sista önskan om denna skrivits ner för hand - och en äldre generation som inte kan sköta sina egna ärenden eftersom de inte behärskar tekniken.

Och om språkets funktion länge fick stå och trycka i bläckhornets skugga kan man väl undra om dagens lärare hinner fila på formuleringskonsten när de samtidigt förväntas åstadkomma en lyckad installering av den senaste upplagan av word?

Så låt oss återvända till en av de frågor som ofta diskuteras - vilken är relationen mellan handen och hjärnan?

I begynnelsen var handen

I sin bok Handen och hjärnan – från Lucys tumme till den tankestyrda robothanden resonerar den svenska forskaren Göran Lundborg kring den betydelse handens fysiska utveckling haft för oss som art.

Redan det inledande kapitlet kittlar tankeverksamheten: ”Tillsammans med många andra faktorer blev handens förmåga och möjligheter en pådrivande faktor i hjärnans utveckling och därmed också i uppkomsten av medvetande, intelligens och kreativitet…”.

Det faktum att vår ökade användning av handen antas ha bidragit till att hjärnan växte och utvecklades får en lätt att tänka omvänt - finns det risk för att hjärnan förtvinar ju mindre vi använder de mångsidiga instrument som våra händer utgör?

Räcker det med ett monotont svepande över skärmen eller ett ilsket knackande på allt mindre tangenter?

Närbild av Göran Lundborgs Handen och hjärnan
Närbild av Göran Lundborgs Handen och hjärnan Bild: YLE / Silja Sahlgren-Fodstad bokpärm

Gärna hand för hjärnan

Hjärnforskaren Mona Moisala doktorerade i mars i år med en avhandling om unga och teknik. Frågor hon gärna ägnar sig åt handlar om hur spel inverkar på reaktionsförmåga, minne och inlärning samt vilka följderna blir av så kallad "multitasking" - förmågan att ägna sig åt många saker samtidigt.

Hon har också i flera sammanhang diskuterat handskriftens betydelse för inlärningen. Det har nämligen visat sig att man minns det man skrivit för hand bättre än det man skrivit på skärm eller tangent.

När jag söker upp henne vill jag förstås få svar på OM vi belastar hjärnan på fel sätt när vi skriver på skärm och OM det är farligt att sluta använda handen?

- Handen förmedlar hela tiden information till hjärnan och det har visat sig att barn lär sig skriva snabbare om de gör det för hand eftersom den information som förmedlas till hjärnan då är rikare än om man skriver digitalt.

- Det finns en rent motorisk aspekt av det hela - när vi skriver för hand så tolkar hjärnan hela tiden handens ställning och rörelser och den informationen uteblir när vi monotont knäpper på en skärm.

- När det gäller skrivandet så har det också visat sig att vi lär oss bättre när vi gör anteckningar för hand. Det är tyngre och mer tidskrävande - vilket gör att vi automatiskt sållar i den information vi skriver ner. Och därmed minns vi bättre det vi antecknat.

- Dessutom är det sannolikt att tankeprocessen nått längre innan man börjar skriva för hand än den gör vid datorn. I undersökningar där man jämfört handskrivna och digitala texter så har det visat sig att de handskrivna ofta är bättre rent kvalitativt.

Hjärnforskaren Mona Moisala med en modell av en hjärna i handen.
Handen på hjärnan. Mona Moisala intresserar sig för kopplingen mellan teknik och hjärna. Hjärnforskaren Mona Moisala med en modell av en hjärna i handen. Bild: Mona Moisala mona moisala

Vilka är farorna?

När jag undrar hur farligt det är om vi slutar använda händerna så ler Moisala lite och säger att "farligt" nog är ett lite väl starkt ordval.

- Jag tror inte att våra hjärnor skrumpnar ihop och gör oss inkapabla att fungera, säger hon men bekräftar samtidigt det jag läst om att det finns skillnader när det gäller hjärnan beroende på om man skriver för hand eller på skärm.

- Uppmärksamheten spjälks när vi skriver på skärm - en del av hjärnan fokuserar på tangenterna som skapar orden, en annan på texten som föds på skärmen. Och vi vet att det belastar hjärnan när den tvingas flytta uppmärksamhet från ett mål till ett annat, säger Moisala och beskriver hur fokus ligger på bara en punkt när vi skriver för hand.

Ganska snabbt inser jag att hon inte kan ge några entydiga svar om vilka följderna av vårt ändrade beteende kommer att ha på längre sikt - eftersom det är omöjligt i det här skedet. Men frågan intresserar Moisala - ur ett inlärningsperspektiv, men också annars:

- Hur förändrar det människosläktet i stort när allt digitaliseras? Hur inverkar det att vi hela tiden har mobilen inom räckhåll på vårt tänkande, vårt välbefinnande, vår stresshanteringsförmåga?

Silja skriver på mobilen framför datorn.
Silja skriver på mobilen framför datorn. Bild: Yle / Johanna Grönqvist silja sahlgren-fodstad

Vilken väg väljer vi?

Visst lever vi i en föränderlig värld och visst måste vi utrusta våra barn med den verktygsbox de behöver för att klara av arbetslivet och samhället så som det ser ut idag - men är det såhär vi vill att det skall se ut?

I Steinerskolan väljer man att gå en annan väg och håller fast vid handskriften i de lägre klasserna. Trots att det är motigare och mer tidkrävande. De första bokstäver lär man sig forma med vaxkritor och även när man flyttat över till penna undviker man att sudda.

- Poängen är att bli du med sina tillkortakommanden - kunna leva med att det blev fel, berättar läraren Ann-Charlotte Aminoff som beskriver ett skrivande som handlar om mer än bara ett textinnehåll.

- När man börjar skriva på de första klasserna handlar det om så mycket mer än bara bokstäver på ett papper, det handlar om självkänsla, självkännedom, att vara nöjd med sig själv och sitt arbete, säger Aminoff som ändå är noga med att påpeka att det utan tvekan är bra om elever med specialbehov får skriva på dator för att inte det praktiska skall komma i vägen för kreativiteten.

Ann-Charlotte Aminoff skriver sitt namn på svarta tavlan i klassrummet.
Handskriften och Steinerskolan. Ann-Charlotte Aminoff är inte beredd att avskriva skrivstilen. Ann-Charlotte Aminoff skriver sitt namn på svarta tavlan i klassrummet. Bild: YLE / Silja Sahlgren-Fodstad ann-charlotte aminoff

Handstilen och identiteten

Författaren Jolin Slotte har lång erfarenhet av att jobba i den traditionella skolvärlden och anser att man måste lära sig bemästra både pennan och tekniken. Men när det gäller det kreativita skrivandet börjar hon själv alltid med att skriva för hand.

Detta eftersom risken då är mindre att hon censurerar sig själv. På en dator börjar hon genast redigera.

Och utöver de rent innehållsmässiga aspekterna så tycker hon att en handskriven text förmedlar en massa annan information också.

- Jag kan se när jag haft flyt i skrivandet och när det varit motigt, när jag varit ledsen eller glad, säger hon och håller med om uttalandet om att något identitetsmässigt går förlorat om handstilen helt manövreras ut.

Hennes egna barn har lärt sig skriva i det norska skolsystemet där man ännu satsar på skrivstil och efter flytten tillbaka till Finland märkte de att deras klasskamrater hade svårt att tyda deras texter.

När jag hör det kan jag inte låta bli att i mitt stilla sinne undra om vi inte blir ännu mer likriktade när våra handstilar blir allt mer fyrkantiga?

Har starka minnen av hur jag som ung ägnade timmar åt att söka mig fram till en egen handstil - den skulle helst vara både snygg och cool, men framför allt personlig.

Men behövs det längre? I en tid när man kvitterar ut officiella handlingar med en klumpig elektronisk penna på en grötig skärm?

Kreativ för hand. Jolin Slotte skapar för hand, men använder i övrigt flitigt dator. Bild: Foto: Ida-Lina Nyholm jolin slotte

Vad tycker du?

Eftersom handstilen är nära förknippad med ens identitet och dessutom förmår reflektera känslotillstånd så är det kanske lite väl personligt att ställa denna fråga - men jag gör det ändå...

Kommer Du att sakna skrivstilen?

Och handen på hjärtan - eller hjärnan - när skrev du senast något för hand?

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje