Hoppa till huvudinnehåll

Jonas Jungar: Skapar medierna mera terror genom att rapportera om den? - här är dilemmat

Jonas Jungar
Jonas Jungar Bild: Yle jonas

Ju mera publicitet om terrordåd, desto flera blir de. Den slutsatsen dras i en studie om medierapportering och terrorism. Men hur berätta om det som skett utan att gå terroristernas ärenden, det är dilemmat, skriver Yle Nyheters redaktionschef Jonas Jungar.

Publiciteten är det syre som terrorismen lever på. Publiciteten är nödvändig för att de ska lyckas kommunicera sitt hatfyllda budskap.

Och en studie visar att publiciteten till och med i sig kan skapa mer terrorism. FN varnar i en färsk rapport för att det hela i värsta fall kan bli "ett perverst symbiotiskt förhållande".

Det är via publiciteten som terroristerna ändrar opinioner och attityder. Det är via den som de lyckas påverka så många utöver de som direkt och konkret faller offer för deras dåd.

Ett terrordåd som inte uppmärksammas är ur terroristernas synvinkel ett värdelöst terrordåd.

Det här dilemmat är inte på något sätt nytt, även om det förstås fått helt annorlunda proportioner i dagens medievärld. Det var i själva verket tidigare brittiska premiärministern Margaret Thatcher som redan år 1985 myntade begreppet om publiciteten som syre, the oxygen of publicity.

Ett terrordåd som inte uppmärksammas är ur terroristernas synvinkel ett värdelöst terrordåd.

Terroristerna borde svältas ihjäl, menade Thatcher i ett ofta citerat tal, och efterlyste något slags förhållningsregler för journalisterna. Borde inte journalisterna komma överens om att inte publicera sådant som hjälper terroristerna, dundrade den legendariska Järnladyn.

Kring det finns mycket att sägas, och det första är rätt uppenbart: En terrorattack mitt i en europeisk huvudstad är en självklar, stor nyhet och ska återges därefter. Det uppfyller alla klassiska nyhetskriterier. Inget resonemang ändrar på den saken.

HUR det sedan görs är frågan, och även om det inte finns några optimala lösningar på dilemmat, så finns vissa poänger som tål att lyftas fram:

Vad visar vi och hur

Hur attacken ifråga porträtteras i bild och layout har självklart en stor betydelse. Tapetserar vi hela webbsidan med det som hänt i nattsvarta löp med dramatiska, känslomässiga bilder? Eller försöker vi istället - efter det initiala, mest akuta skedet - hitta en balans som ger det skedda det utrymme det kräver, men inte heller mera än så?

Ett ändlöst flöde av skakiga mobiltelefonvideor och gruvliga detaljer som kablas ut hjälper sällan heller när det handlar om att förstå vad som skett. Framförallt berättar de sällan något väsentligt nytt.

Dessutom kan man bra skapa sig en bild också på basis av bara text. Vi kan bra föreställa oss det fasansfulla som skett utan bilder.

Proportioner och sammanhang

Det är fortfarande oerhört osannolikt att man skulle falla offer för just ett terrordåd. I USA är till och med blixtnedslag eller en hajattack en mer sannolik dödsorsak (för att inte tala om sjukdomar eller trafikolyckor där risken är tiotusentals gånger större).

Det finns en rad intressanta psykologiska förklaringar till varför vi inte förhåller oss rationellt till sådana jämförelser, men rent matematiskt är risken att dö i en terrorattack försvinnande liten.

Att konstatera det är inte detsamma som att förringa det skedda. Och självklart är en terrorattack en mer spektakulär och oförutsedd händelse än en trafikolycka.

Slumpmässigheten är ju det skrämmande - att vem som helst, hur oskyldig hen än må vara, kan drabbas.

Det är fortfarande oerhört osannolikt att man skulle falla offer för just ett terrordåd

Men i den kollektiva rädsla och panik som lätt griper omkring sig genast efter en terrorattack, är det ändå viktigt med sans och proportioner.

Slutsatsen kan alltså aldrig vara att inte rapportera stort om det som sker, men däremot nog att - också i detta fall - lägga nyheten i ett begripligt sammanhang. Att inte skapa mer rädsla än vad fakta ger anledning till.

Men det är dessvärre inte det som sker. Data-analysföretaget Pricenomics gjorde till exempel redan år 2015 en analys av New York Times nyhetsrapportering och kom fram till att dödsfall på grund av terrordåd fick överlägset mest spaltutrymme av alla dödsorsaker.

If it bleeds, it leads, så lyder en gammal cynisk tidningsdevis, det vill säga innehåller nyheten blod/våld, då lägger man den högst på löpsidan. Tyvärr styr den principen fortfarande mycket av rapporteringen.

Hur det påverkar ovannämnda proportioner, och därigenom hur vi uppfattar omvärlden, är uppenbart.

Det händer fortfarande mycket annat

Något som tangerar frågan om proportioner är det faktum att livet ju har sin gilla gång alldeles oberoende av det som skett. I den verkligheten finns massvis med nyheter och samtalsämnen som också måste få plats.

Men om dådet sväljer allt syre i det offentliga rummet bidrar det till att piska upp en panik och rädsla, alltså exakt det som är terroristernas avsikt.

Livet har sin gilla gång alldeles oberoende av det som skett.

Att låta andra nyheter fylla sändningstid- och utrymme är således inte bara en korrekt återgivning av verkligheten, det är också en åtgärd som motverkar terroristernas syfte.

Offren i fokus, inte terroristerna

Frågan om att inte ge terroristerna publicitet genom t.ex. personporträtt och bilder, hör till det som diskuterats mycket. Franska Le Monde beslöt t.ex. efter attacken i Nice att inte publicera bilder på dem som utfört dåden.

Vi vill inte postumt glorifiera våldsverkarna, skrev tidningen i en ledare där man resonerade kring strategier för att motverka hatet.

Vad kan man då berätta om istället för att vända ut och in på våldsverkarnas bakgrund (vilket ju snarare bidrar till terroristernas agenda)? Det är en svår fråga.

En möjlighet är att lyfta fram alla de fina uttryck för solidaritet och medkänsla med offren som alltid följer på dåd av det här slaget. Folk manifesterar sitt stöd för de som drabbats och samtidigt sin beslutsamhet över att de tänker fortsätta sina liv som förr och inte tänker låta sig förlamas av rädsla.

Så kommer att ske också efter det som nu hänt i London.

Ondskan hos ett fåtal tar fram det bästa i så många andra. och budskapet är tydligt: ni som sår hat och splittring kommer inte att vinna.

Det är det som i slutändan borde överrösta allt annat

Läs också

Nyligen publicerat - Inrikes