Hoppa till huvudinnehåll

Peter Lüttge: En polsk präst i kalsongfylla, gränsunderskridande karnevalståg och Goebbels som klyver en stad itu

Vattentornet i Mönchengladbach
Vattentornet som vakar över de katolska delarna av Mönchengladbach Vattentornet i Mönchengladbach Bild: YLE/Peter Lüttge Borussia Mönchengladbach,vattentorn

Min hemstad Mönchengladbach är en delad stad. Du ser det inte när du besöker staden.

Det finns inga murar som i Belfast som skiljer stadsdelarna åt. Ändå är staden delad i en katolsk och en protestantisk del. Sedan 500 år tillbaka.

Den katolska delen

Jag har vuxit upp i stadsdelen Windberg. Windberg ligger i den katolska delen av staden. Den katolska kyrkan St. Anna står på kvarterets mest synliga plats. Här döptes jag. Här gifte sig mina föräldrar och här gifte jag mig.

På Marktfeldstraße byggde min morfarsfar huset som familjen fortfarande äger och i vilket min mor Irmgard föddes. Och mina syskon. Och mina mostrar och morbröder. Och många av mina kusiner. Och morfar Anton, såklart. Alla är de katoliker.

Hus i Mönchengladbach
Huset min morfarsfar lät bygga Hus i Mönchengladbach Bild: Yle/Peter Lüttge Mönchengladbach

Stadsdelen bebos i det stora hela av katoliker. Sedan 1000 år tillbaka. Förutom en liten enklav i utkanten av kvarteret, den så kallade Siedlung. Siedlung betyder rätt och slätt bosättning.

Den protestantiska enklaven

Siedlung kom till efter kriget. Den ser ut som ett frontmannakvarter och är det också. De små husen byggdes för att inhysa tyska flyktingar från öst som fördrevs från sina gamla bosättningar efter andra världskriget. Finländare vet bra vad jag talar om.

Här i Siedlung finns den enda lutherska kyrkan i den västra delen av staden. Det beror på att många som flyttade hit efter kriget var lutheraner. Min far Hans-Peter föddes här. Min far är lutheran.

Också alla mina fars syskon är födda i Siedlung. I det lilla och trånga huset på Anton-Heinen-Straße. Anton Heinen var en känd katolsk präst och pedagog från Mönchengladbach. Lutheranerna skulle minsann känna av att de flyttade till den katolska delen av staden.

Det fanns mycket bråk när min far var ung. Det har han berättat för mig. Bråk mellan de protestantiska ungdomarna från Siedlung och de katolska från Windberg. De katolska barnen gick i den anrika katolska Annaskolan och de protestantiska i den inte så anrika grundskolan Windberg.

Grundskolan Windberg är en kommunal skola som grundades efter kriget, eftersom de nyinflyttade protestantiska barnen inte fick gå i den katolska Annaskolan. De var ju inga katoliker.

Lutheran bland katolikerna

Min far berättade för mig att det hade varit bättre om hans familj efter kriget skulle ha flyttat till några av de södra eller östra delarna av Mönchengladbach. Till Rheydt, Wickrath, Giesen- eller Odenkirchen. De protestantiska delarna av staden.

Om familjen hade fått välja. Men det fick de inte. De placerades i Siedlung. I den ärkekatolska delen av staden. Karelare vet vad jag talar om.

Min far var ganska ung när han gifte sig med min mor. Mina morföräldrar tyckte om honom. De tyckte han var trevlig, social, flitig och tillmötesgående. Men det fanns ett smolk i bägaren. Smolket stavades e-v-a-n-g-e-l-i-s-c-h.

Min far var Evangele. Det är ordet man använder i Mönchengladbach när man pratar om protestanter. Evangele låter fortfarande lätt nedsättande i mina öron. Jag är för övrigt Kathole.

Peter Lüttge och fadern
Lika som bär. Min far och jag. Men den ena är katolik och den andra lutheran. Peter Lüttge och fadern Bild: Yle/Peter Lüttge peter lüttge

Nå, min far som var så snäll fick gifta sig med min mor. Men på ett villkor. Bröllopet skulle ske i den katolska kyrkan enligt katolsk rit. Och barnen skulle döpas och uppfostras katolskt.

Sagt och gjort. Irmgard och Hans-Peter gifte sig i St. Anna kyrkan. Min far behövde inte konvertera, men han måste skriva under ett papper där han samtyckte att barnen uppfostrades katolskt. 30 år senare skulle min hustru underteckna samma papper.

Dagis

Mina föräldrar flyttade in under min morfars och mormors tak och fick i rask takt fyra barn. De fyra barnen gick först i den katolska barnträdgården St. Aloysius på Rudolfstraße. Den fanns mitt emot textilfabriken som min morfar arbetade på under hela sitt liv.

Dagis St. Aloysius i Mönchengladbach
Nunnedagiset St. Aloysius i Mönchengladbach Dagis St. Aloysius i Mönchengladbach Bild: YLE/Peter Lüttge Mönchengladbach

Varje dag förde han personligen sina barnbarn till barnträdgården, och hämtade dem på eftermiddagen. I flera år tre på en gång: tripp, trapp, trull. Anton var stolz wie Oskar som man säger på tyska.

I barnträdgården togs vi emot av nunnorna som drev den. Min barnträdgårdslärare hette Schwester Fides.

Lågstadiet

Efter barnträdgårdstiden skulle vi gå i skolan. Den katolska Annaskolan bredvid kyrkan. Kruxet var bara att den låg ganska långt borta eftersom vi bodde i utkanten av upptagningsområdet. Skolvägen löpte dessutom längs hårt trafikerade vägar och över farliga korsningar utan trafikljus.

Stadens grundskola låg däremot bara en Katzensprung bort. På samma gata som vi bodde på. Min katolska mor och min protestantiska far tyckte att det var säkrare för barnen att besöka den skola. Det var som att svära i kyrkan.

Mina morföräldrar tyckte särdeles illa om idén. Så min syster Sabine som är ett år äldre än jag fick börja i Annaskolan. Och min mor fick föra henne dit och hämta henne.

Undervisningen skedde bara på förmiddagarna, också lördagar, och det blev ett hiskeligt springande mellan hemmets sysslor och skolan. Något sådant som eftis fanns inte.

Den katolska Annaskolan i Mönchengladbach
Den katolska Annaskolan Den katolska Annaskolan i Mönchengladbach Mönchengladbach

När jag skulle börja skolan hade min mor fått nog. I hemlighet anmälde hon mig till den kommunala skola. Samtidigt skrev hon också in min syster. Det var en skandal. Men min mor, understödd av min far, ändrade sig inte. Irmgard kan vara nog så rebellisk.

Jag började alltså på en protestantisk skola. Märktes det? Vad tror ni? Klart det märktes. Jag var det enda katolska barnet i en klass med 44 (!) elever. Det var under den värsta babyboomer-tiden.

Religionsundervisningen 1

Jag var som ett ufo. Exotismen drevs till sin spets när jag hade ämnet religion. Katolsk religion. Ämnet fanns egentligen inte i skolan. Där fanns ju förut inte heller några katoliker. Men nu fanns jag. Och min syster.

I stället för skolorna är de olika samfunden ansvariga för religionsundervisningen i Tyskland. Min syster och jag fick alltså en egen religionslärare som kom till vår skola ett par gånger i veckan. Läraren var fransiskanermunk och hette Pater Paulus.

De protestantiska barnen stod med förvåningens finger i häpnadens mun på skolgården när han kom springandes över skolgården i sin fladdrande munkmundering för att undervisa oss i den rätta tron. När han gick därifrån fick jag stryk av de protestantiska barnen. Finlandssvenskarna vet vad jag talar om.

Att jag fick stryk var förstås lite komiskt eftersom jag ju befann mig på katolsk mark. Windberg var ju egentligen katolikernas hemmaplan. Det var sådana som min far som skulle få stryk. Lutheranerna.

Å andra sidan var det kanske en utjämnande rättvisa. Läget i skolan blev bättre efter hand eftersom flera katolska familjer tog efter min mor. Isen hade brutits.

Goebbels som vattendelare

Jag nämnde tidigare att min far tyckte att det hade varit bättre att växa upp i de protestantiska delarna av staden. Så det är kanske dags att lämna mikroplanet och flytta ett plan högre upp.

Som jag skrev är Mönchengladbach en delad stad. Den består av en katolsk del, det gamla Mönchengladbach, och en protestantisk del som fram till 1975 var en självständig stad som hette Rheydt.

Joseph Goebbels vid talarstolen
Mannen som gav upphov till ett nytt verb i Mönchengladbach: ausgoebbeln Joseph Goebbels vid talarstolen Bild: Stiftung Deutsches Historisches Museum Joseph Goebbels,talkaraoke

Städerna hade vuxit ihop redan i början av 1900-talet och fusionerades för första gången år 1929 under namnet Gladbach-Rheydt. Fusionen upphävdes år 1933 av ingen mindre än propagandaministern Joseph Goebbels som var född och uppvuxen i Rheydt.

I Mönchengladbach använder man fortfarande verbet ausgegoebbelt (utgoebblat) när man talar om den förnyade delningen.

Rheydt är en stadsdel i staden Mönchengladbach. Fram till 1929, samt mellan 1933 och 1975, var Rheydt en egen stad. De tyska nationalsocialisternas propagandaminister Joseph Goebbels föddes och växte upp här. Det var också Goebbels som ordnade så att Rheydt 1933 åter blev en egen stad.― Wikipedia

Först 45 år senare gjorde man ett nytt försök. Som håller. Än så länge. De två städerna är nämligen som två såta bröder. De står inte ut med varandra. Och det beror först och främst på de olika religionstillhörigheterna.

Det katolska Mönchengladbach

Men hur blev det egentligen så här? För att kunna förklara det måste jag gå tillbaka 1000 år i tiden. Till år 976 för att vara exakt. Det var då staden Mönchengladbach grundades.

Staty framför den gamla klosterkyrkan i Mönchengladbach
Staty framför den gamla klosterkyrkan i Mönchengladbach Staty framför den gamla klosterkyrkan i Mönchengladbach Bild: YLE/Peter Lüttge Mönchengladbach

Mönchen-Gladbach. Munkarna vid den lugna bäcken. Det var benediktinermunkar som byggde ett kloster och en kyrka på den lilla kullen i det annars så platta rhenlandet. Kullen är fortfarande stadens centrum och heter Abteiberg, vilket betyder klosterberg.

Klostret och kyrkan finns än i dag. Kyrkan är fortfarande en kyrka och klostret fungerar som stadens rådhus.

Mönchengladbach var en så kallad fri riksstad och hörde organisatoriskt till Erzbistum Köln. Ärkestiftet Köln var fram till början av 1800-talet både ett katolskt stift, men också ett självständigt land i det lapptäcke av stater som utgjorde Tyskland fram till 1870-talet.

Det protestantiska Rheydt

Grannstaden hette Rheydt. Den hörde inte till staten Köln utan till hertigdömet Jülich som var ett eget land. Jülich reformerades på 1550-talet och blev ett protestantiskt land.

Den protestantiska huvudkyrkan i Mönchengladbach-Rheydt
Den protestantiska huvudkyrkan i Rheydt. Jag äger inte ett enda fotografi från Rheydt så jag var tvungen att hitta bilder från andra ställen. Den protestantiska huvudkyrkan i Mönchengladbach-Rheydt Mönchengladbach,Rheydt

1555 undertecknades Fredsfördraget i Augsburg som gjorde slut på kriget mellan de katolska och de protestantiska länderna i det Tysk-romerska riket. En viktig del av fördraget var principen Cuius regio, eius religio.

Den latinska frasen betyder Den vars land det är, hans religion skall råda. Med det här avses att en statsledares religion blir folkets religion. Samma princip användes också av Gustav Wasa som bestämde att alla svenskar (och finnar) skulle bli protestanter.

I och med det här blev staden Mönchengladbach en katolsk enklav i det lilla landet Jülich. En rätt så mäktig enklav. Benediktinerklostret i Mönchengladbach var ett av de största norr om Alperna och dess bibliotek vida berömt.

Enklaven Mönchengladbach
På den här kartan ser man tydligt Mönchengladbachs (MG) position som enklav inom landet Jülich. Enklaven Mönchengladbach Mönchengladbach

Napoleon blandar sig i leken

Så här såg maktförhållanden ut fram till slutet av 1700-talet. En riktig gräns, med tullbommar och allt, skiljde det katolska Mönchengladbach från den protestantiska grannen Rheydt. Tills Napoleon kom och gjorde slut på det så kallade småstateriet i Tyskland.

Den 3 oktober 1794 erövrade han Jülich och dagen därpå Mönchengladbach. År 1801 blev både Mönchengladbach och Rheydt en del av Frankrike. Klostret i Mönchengladbach stängdes och det berömda biblioteket finns i dag i Louvre i Paris.

Från och med den dagen gällde inte längre principen Cuius regio, eius religio. I teorien. I praktiken fortsatte det fram till våra dagar. Folk i allmänhet är ganska konservativa och religionsförhållanden i olika regioner därför rätt så stabila.

Cuius regio, eius religio. (Den vars land det är, hans religion skall råda.)

I dag finns det ingen synlig gräns längre mellan Mönchengladbach och Rheydt, men desto fler osynliga. När man ritar upp invånarnas religionstillhörighet på en karta ser man fortfarande den forna gränsen mellan de två städerna.

Den osynliga gränsen

Ibland märks de osynliga gränserna helt konkret. Under karnevalstiden till exempel. I det katolska Mönchengladbach är det stim och stoj i en hel vecka. Ingen jobbar, alla är ute och festar och på fastlagstisdagen ringlar sig en 5 kilometer lång karnevalståg genom den katolska delen av staden.

Motto för karnevalsfirandet i Mönchengladbach år 2017/18
Mottot för nästa års karnevalståg i Mönchengladbach är väl valt: Immer zu zweit - Alltid på tu man hand. Beakta också att det finns två slagord: I Mönchengladbach ropar man Halt Pohl (Håll stången) och i Rheydt ropar man All Rheydt (All right, men också Allt för Rheydt). Motto för karnevalsfirandet i Mönchengladbach år 2017/18 Bild: MKV/Nik Ebert Karneval,Mönchengladbach

I Rheydt däremot finns det inget tåg. Och inget stim och stoj. Där jobbar man. I god protestantisk anda. Man kan gå från gata till gata och avgöra om den är katolsk eller protestantisk.

De katolska gatorna är utsmyckade och människorna där utklädda. Ibland går den gamla gränsen tvärs över en av dagens gator och då byter gatan skepnad mitt i.

Halt Pohl!― Slagordet man ropar under karnevalstiden i de katolska delarna av Mönchengladbach.

Och så de där gränserna i människors hjärnor. I Wikipedia skriver man så här om Mönchengladbach: Das Zusammenhörigkeitsgefühl der Stadtteile gilt als wenig ausgeprägt (Känslan av samhörighet mellan stadsdelarna är obefintlig).

Allt finns gånger två

När städerna slogs ihop 1975 kunde man inte för allt i världen enas om var centralstationen skulle vara belägen.

Centralstationen i Mönchengladbach
Centralstationen i Mönchengladbach Centralstationen i Mönchengladbach Mönchengladbach,Mönchengladbach Hauptbahnhof

Därför finns det fortfarande två centralstationer i staden: Hauptbahnhof Mönchengladbach och Hauptbahnhof Rheydt. Det här skapar både förvirring för dem som kommer till staden med tåg men också en årlig spalt i Guiness Rekordbok som den enda staden i världen som ståtar med två centralstationer.

Också allt annat dubblerades: två rådhus, två innerstäder, två teatrar, två stadion och så vidare. Partiet Freies Rheydt (Fritt Rheydt) brukar ha några medlemmar i stadens parlament.

After merging with Mönchengladbach, the central station, Rheydt Hauptbahnhof, kept its original name, making Mönchengladbach the only city in Germany to have two stations called Hauptbahnhof.― Wikipedia

Själv har jag bott i 19 år i Mönchengladbach och har under den här tiden varit 10 gånger över på den protestantiska sidan, typ. När jag hade ett ärende dit, var jag tvungen att använda karta.

Jag hade en vän som flyttade från den katolska till den protestantiska sidan i slutet av 1970-talet. Frustrerad flyttade han tillbaka efter blott ett år. Jag kunde lika väl ha flyttat till Honolulu, var hans ord när han kom hem med mjölktåget. Det var inte en kotte som kom på besök. Inte jag heller.

Från en enklav till den nästa

När jag äntligen flyttade bort från den tudelade staden trodde jag att jag slapp den där uppdelningen, men tji fick jag. Jag studerade på det gamla universitetet i Tübingen som är … protestantiskt. Mycket protestantiskt. Ett pietistiskt vattenhål i Tyskland.

Stakbåt på Neckarfloden i Tübingen
Tübingen är bland annat känd för sina stakbåtar som trafikerar Neckarfloden. Stakbåt på Neckarfloden i Tübingen Bild: YLE/Peter Lüttge Tübingen

Men Tübingen är också en, ni gissar det säkert redan, protestantisk enklav i ett katolskt område. Grannstaden Rottenburg som ligger bara några kilometer bort är ett katolskt biskopssäte. Tübingen hörde till lilla Württemberg som först var hertigdöme, sedan kurfurstendöme och från 1803 framåt till och med kungarike, Europas minsta.

1534 blev Württemberg protestantiskt. Universitetet i Tübingen som hade grundats 1477 blev ett av de mest kända protestantiska lärosätena i världen. Bland annat Martin Luthers strateg Philipp Melanchthon var verksam här.

Omgivningen var däremot en del av det stora österrikisk-ungerska Habsburgerriket och därmed ärkekatolsk. Också här var länderna små och splittrade. Och precis som Mönchengladbach består av en katolsk och en protestantisk del, så består Tübingens omgivning av antingen katolska eller protestantiska byar. Om du vill veta vart de tillhör kan du göra karnevalstestet.

Tübingen
Den protestantiska Stiftskyrkan i Tübingen. I den rosafärgade byggnaden till vänster föreläste Philipp Melanchthon. Tübingen Bild: YLE/Peter Lüttge Tübingen

Universitetet har för övrigt två teologiska fakulteter: en katolsk och en protestantisk. Du kan inte studera teologi så där i största allmänhet i Tyskland. I så fall måste du välja ämnet jämförande religionsvetenskap.

Att har två teologiska fakulteter hör till ovanligheterna. De flesta universitet i Tyskland har antingen en katolsk eller en protestantisk avdelning. Genom att titta på den teologiska fakultetens inriktning kan du med andra ord lista ut om du befinner dig i ett katolskt eller protestantiskt område.

Den katolska studentnationen

I Tübingen blev jag medlem i en studentnation. Den heter Akademische Verbindung Guestfalia och du måste vara katolik för att bli medlem där. Den grundades år 1859 under en tid som går under benämningen Kulturkampf. Med kulturernas kamp syfter man på kampen mellan protestantiska och katolska värderingar.

Den katolska studentnationen AV Guestfalias hus i Tübingen
AV Guestfalias pampiga nationshus i Tübingen. Man skulle minsann visa för protestanterna att man fanns. Den katolska studentnationen AV Guestfalias hus i Tübingen Bild: YLE/Peter Lüttge Tübingen,studentnationer

Katolikerna uppfattades som icke lojala gentemot den tyska (läs: preussiska) staten som höll på att växa fram eftersom de var anhängare av påven som ju befann sig i ett annat land. Finlandssvenskarna vet vad jag talar om.

De katolska studenterna nekades då tillträde till många studentnationer i det protestantiska Tübingen och grundade därför egna. Hela fyra stycken finns kvar ännu i dag.

Som katolik i Finland

Från universitetet i Tübingen åkte jag 1990 som utbytesstuderande till Åbo Akademi. Dagligen gick jag förbi den fantastiska domkyrkan som i tiderna byggdes för den katolska biskopen i Finland. Och som numera är ett protestantiskt ärkebiskopssäte.

Jag hade flyttat till ett av de mest protestantiska länderna i världen. Med den allra minsta katolska diasporan. Det finns inte ett annat land i Europa som hyser så få katoliker jämfört med den övriga befolkningsmängden än Finland.

Bara 0,1 procent av finländare är katoliker. Nästminsta diasporan finns på Färöarna, men där utgör de redan hela 0,6 procent. Allt som allt är vi cirka 12 000 katoliker i Finland. Vi är betydligt färre än Jehovas vittnen i det här landet. Och det märks.

Efter att ha vuxit upp i en helt katolsk omgivning hade jag nu flyttat till ett samhälle där jag uppfattades av många som representant för en i det närmaste mystisk sekt. Och vad gjorde jag i det där protestantiska landet i det bortersta hörnet av Europa? Jag förälskade mig i en lutheransk flicka.

Historien började upprepa sig. Jag var katolik och troende. Hon var lutheran så som de finländska lutheranerna brukar vara: kyrkan fanns till för dop, konfirmation, bröllop och begravning. Däremellan intet.

St. Annakyrkan i Mönchengladbach
St. Annakyrkan i Mönchengladbach St. Annakyrkan i Mönchengladbach Bild: YLE/Peter Lüttge Mönchengladbach

När vi skulle gifta oss frågade jag min blivande hustru om det var okej för henne om vi gjorde det i en katolsk kyrka. Och det var det. Så vi gifte oss i min gamla kyrka, St. Anna kyrkan i Mönchengladbach. Och hon undertecknade samma papper som min far en gång i tiden gjort.

Att leva som katolik i Finland var betydligt svårare än jag trodde. Det gick någorlunda så länge vi bodde i Åbo och Helsingforstrakten, där det fanns katolska kyrkor. Låt vara att jag måste ringa ut den polska prästen när min yngsta son skulle döpas.

Församlingen var redo men ingen präst dök upp. Jag letade efter honom och fann honom endast iförd kalsonger i hans lägenhet nära kyrkan. Han hade ”försovit” sig. Hans andedräkt avslöjade varför.

När han äntligen skulle döpa min son kom han inte ihåg namnet. Sådant händer. Tydligen.

Dörrklockan vid Sankta Maria kyrkan i Helsingfors
Här ringde jag på och ut kom en polsk präst i en präktig kalsongfylla. Dörrklockan vid Sankta Maria kyrkan i Helsingfors Bild: Yle/Peter Lüttge Helsingfors,Dörrklocka,prästgårdar

År 2000 flyttade vi till Vasa. Då blev katoliktillvaron knepigare. Hemkyrkan fanns i Tammerfors. 240 kilometer bort. Jag har aldrig varit där.

Religionsundervisning 2

Inget av mina tre barn har någonsin fått katolsk religionsundervisning. Även om lagen stipulerar att religionsundervisning skall ges när minst tre barn med samma tro går i skolan i samma distrikt. Men vad skall skolan göra när det inte finns lärare att tillgå?

Vasa övningsskola som mina barn gick i kom med följande förslag: jag skulle köra en gång i månaden på en lördag med mina barn till Tammerfors. Där kunde församlingen ordna med katolsk religionsundervisning. Praktiskt, eller hur?

Det hela föll inte bara på sin egen orimlighet utan också på att läraren i Tammerfors inte talade ett enda ord svenska. Det hade skolan inte kollat.

Efter det här tyckte skolan att de hade gjort tillräckligt. När jag ibland förde frågan på tal fick jag bara besvärade blickar som svar.

Vasa övningsskolas gymnasium.
På Vasa övningsskola tyckte man att jag var en besvärlig katolsk bråkstake. Vasa övningsskolas gymnasium. Bild: YLE/Rolf Granqvist vasa övningsskolas gymnasium

En konservativ kyrka

Jag har förresten aldrig känt mig hemma i den katolska kyrkan i Finland. Den är så annorlunda än den kyrka jag var van med hemifrån. Jag kommer från ett väldigt liberalt katolskt område i Tyskland. Ja, sådana finns!

Jag har fått den katolska religionen med modersmjölken. Den är en naturlig del av mitt liv.

Den katolska kyrkan i Finland är däremot väldigt konservativ. Den är mera katolsk än påven, som man säger i mina hemtrakter. I och med den nya påven Franciskus ligger det dessutom en stor del sanning i ordspråket.

I den katolska kyrkan i Finland finns förutom en salig blandning av allsköns invandrare som jag, väldigt många konvertiter. De tävlar sinsemellan om titeln Vem är den bästa katoliken?

Många av dem har lämnat den lutherska kyrkan eller olika frikyrkor eftersom de tyckt att dessa varit för liberala. Jag har hört både homofobi och chauvinism i katolska predikningar i Finland.

Sankta Maria kyrka i Helsingfors
Sankta Maria kyrkan i Helsingfors. Min nuvarande hemkyrka som jag aldrig känt mig hemma i. Sankta Maria kyrka i Helsingfors Bild: Yle/Peter Lüttge Helsingfors,sankta maria kyrka

Inga enkla val

Nu undrar ni kanske varför jag berättade allt det här? Jag har gjort det för att visa hur ett liv kan se ut, ett liv där man hela tiden levt i skärningspunkten mellan det protestantiska och det katolska. Något som är vardag i Tyskland, där religionsgrupperna är lika stora.

Ett sådant liv är ett liv där man hela tiden måste välja vilken sida man själv vill tillhöra. Och när man skall kliva över gränsen till den andra sidan. Och om man vill göra det i form av ett besök eller för gott.

Man kan kanske jämföra det med ett liv i Finland där en svenskspråkig gifter sig med en finskspråkig. Också i en sådan konstellation måste man göra många val. I det här fallet mellan det svensk- och det finskspråkiga. Och det här gäller säkert inte bara frågan om dagis eller skolan.

Numera är jag frånskild från min protestantiska finländska fru och särbo med en tysk kvinna som bor i det protestantiska Berlin, men är till utbildningen katolsk teolog. Livet fortsätter i sin kända skärningspunkt.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje