Hoppa till huvudinnehåll

Bärtils bokklubb: Minna Lindeberg berättar om världen via djur

minna lindeberg med kattungar
Minna Lindeberg med kattungar minna lindeberg med kattungar Bild: Yle/Anna Dönsberg minna lindeberg

Minna Lindeberg är en av våra mest originella barnboksförfattare. I hennes, ibland absurda, bilderböcker förekommer både påhittade och verkliga djur.

När jag besöker henne på Pickala gård möter jag också kaniner, flera sorters fåglar, chinchillor, fiskar och två katter. Efter mitt besök har familjen dessutom skaffat en hund.

När Minna Lindeberg ska beskriva hur idén till en ny bok uppstår tar hon också till djur:

– Jag läste en gång en artikel om en kvinna som hade en insekt i hjärnan när hon kom från en resa till Indien. Det känns lite som om jag också hade en insekt där och så känner jag av benen när den börjar krypa omkring. Det är en nästan fysisk känsla, en dragning till någonting. Det kan börja mitt i allt och sen fortsätter det nästa dag, klättrar lite mera och växer.

– Sen kommer det skedet då jag öppnar det här och ser att där är fullt, fullt med djur som kryper och då är det bara att ta emot och skriva, skriva, skriva.

Jag har lärt mig av Sofi Oksanen att när det kommer mycket text, ska man hålla en dags paus innan man tittar på materialet igen. Då har det lagt sig. Annars är det svårt att förflytta sig till nästa skede i processen när man ska börja gestalta och se vad det är som har fötts.

Djur som metaforer och verkliga

Alltsedan Pappa född lejon (2006) har Minna Lindeberg förhållit sig till djuret i oss. Där gestaltas en småbarnsfamiljs liv med både syskongräl och föräldrars längtan efter eget vuxenliv. De mjuka och vänliga illustrationerna är gjorda av Liisa Kallio.

pärmen till Pappa född lejon
pärmen till Pappa född lejon Bild: Schildts minna lindeberg

I Pappa född lejon är berättelsen den att alla mänskor från början har varit djur och att det tar tid att förvandlas till mänska. I den här familjen är det minsta barnet räv, en liten pojke som ännu går i blöjor. Han jagar sin storasyster som är bara lite äldre. Hon är en hare. Könsrollerna är inte så viktiga som det att hon är vek och han stark och framfusig. Och för att pojken är en räv så behandlar den övriga familjen honom ganska strängt.

– Det finns en risk att man faller in i det förenklade och klichéaktiga när man använder sig av slitna djurbilder. Som att räven är slug och haren dum. Men om man går emot det så blir det mycket intressantare. Det är roligare att inte ta det snabbaste och enklaste spåret.

pärmen till Mina lindebergs och Linda Bondestams I en grop i Kalahari
pärmen till Mina lindebergs och Linda Bondestams I en grop i Kalahari Bild: Söderströms minna lindeberg

I en grop i Kalahari (2007) introducerar du fantasidjuren grisslingar som möter honungsgrävlingar. Jag fick lov att googla fram att just det djuret är ett av de mest blodtörstiga när det gäller att ta livet av sitt byte. De ryggar inte ens för betydligt större djur?

– Jo dom är lite som minkar – skrupellösa.

Men grisslingarna?

– Det var ett försök att hitta på ett riktigt nördigt djur. De blev ett mellanting mellan mänskor och djur, om det skulle finnas ett sådant. Lite som svampar – är det växter eller djur? Det närmaste djuret är väl kaninen som ju bara är ett bytesdjur. Grisslingarna är superkloka, välanpassade, städade, präktiga och kanske därför lite störande.

– När jag skrev den så tyckte jag nog mera om honungsgrävlingen Burahs morsa, som är rojsig och fräck. Hon har mina sympatier mer än grisslingarna.

Minna lindebergs fåglar
Minna Lindeberg och fåglarna Minna lindebergs fåglar Bild: Yle/Anna Dönsberg minna lindeberg

Från det yttre till det inre

Förhållandet mellan barn och djur utvecklas i böckerna från den yttre gestalten till ett slags inre totemdjur. Djurgestaltningen har förändrats gradvis från att ha varit klart skönjbara yttre drag, till ett sätt att skildra olika karaktärsdrag som i Lo Fridlyst (2009). Där är Lo en pojke, eller ett rovdjur, som utmanar sina kamrater och som de mindre barnen är rädda för.

pärmen till Lo Fridlyst
pärmen till Lo Fridlyst Bild: Söderströms Linda Bondestam,linda bondestam

I Vildare, värre Smilodon (2016)har djuret blivit ett sätt att förhålla sig till sin omgivning, ett inre totemdjur. Tänk om jag var lika stark och farlig som urtidsdjuret Smilodon! Då skulle ni få se!

I flera av dina böcker står ett barn som hamnar på kant med sitt dagis i centrum. Som Lo i Lo Fridlyst och Annok Sarri i Vildare, värre Smilodon. Båda är missförstådda och begåvade barn som har svårt att anpassa sig till mer eller mindre obegripliga regler. Många barn känner säkert igen sig i en önskan om att ha kraften hos ett djur som är mycket större och starkare?

– Jo många barn blir ju helt besatta av dinosaurier. Det finns nästan en dinosaurie-ålder. Det är ett sätt att ta sig själv i besittning, ett slags revolt och ett sätt at närma sig sin potential.

När Minna Lindeberg skrev Vildare, värre Smilodon hade hon sett många filmer om dinosaurier och bland dem den sabeltandade katten Smilodon. Hon fascinerades av vilka enorma bestar de var. Smilodon såg ut som en blandning mellan en björn och en lo, vägde 500 kilo, och dog ut för tio tusen år sen. Den var en klumpig best med fruktansvärd råstyrka men den var dålig på att jaga. De imponerande sabeltänderna gick lätt av och då var det kört.

pärmen till vildare, värre smilodon
pärmen till vildare, värre smilodon Bild: Förlaget jenny lucander

– Jag har lärt mig av Linda Bondestam att den senaste boken alltid är den bästa . Men nog var det ett slags lust att solidarisera sig med det där barnet som har så mycket mera resurser, kraft och potential och så sitter det inne på de där dagisarna som oftast är jätte undermånliga – tyvärr. De är mest förvaringsplatser.

Det är ju också fråga om en grupp mänskor som kommer från väldigt olika bakgrunder och hem där uppfostran kan se väldigt olika ut?

– Jo jag läste just en artikel om vad allt som kan vara förbjudet i småbarnsfamiljer. Där fanns sådant som att om du blandar kakao så får skeden inte röra glaset så att det uppstår ett klingande ljud, och så får man inte stiga på trösklar och inte rådda med mattfransarna som ska hållas i ordning. Så det kommer då barn från hem som har alldeles otroliga förhållningsregler och de blandas med barn från familjer där det inte finns andra regler än att man inte får gå över järnvägsspåret på fel plats.

liggande katt
liggande katt Bild: Yle/Anna Dönsberg minna lindeberg

—Det är ju en jätteutmaning för personalen. Barn är väldigt formbara och lätta att påverka. Dom är som lera, tyvärr. Jag kan förstå att det är svårt. Jag har själv jobbat på ett dagis och det är ett jättestort ansvar.

Det begåvade barnets förbannelse

– I Vildare, värre Smilodon är Annok Sarri lite för smart för sin dagisgrupp. Hon hör till de barnen som av naturen är brytare av normer och utmanar. Men det strandar ju alltid på det att de inte har en chans eftersom barn är små och de vuxna stora.

bild ur Boggan och Kyösti Kekkonen
Boggans och Kyöstis föräldrar dyker äntligen upp. bild ur Boggan och Kyösti Kekkonen Bild: Linda Bondestam boggan och kyösti kekkonen

I Boggan och Kyösti Kekkonen (2015) lämnas barnen i en familj för sig själva och blir så vilda att tanterna och farbröderna i byn vill att de ska flytta bort. Men då träder föräldrarna in och åstadkommer försoning igen. Här är djurtemat inte framträdande, men syskonen lever ute i naturen under sommaren som en sorts vilda djur medan deras föräldrar fågelskådar.

akvarie
akvariet akvarie Bild: Yle/Anna Dönsberg minna lindeberg

I boken om Allan och Udo (2011) lämnade du den här diskussionen och koncentrerade dig mera på farbröder?

– Jo det var de tiderna när Päivi Räsänen höll på och härjade. Jag hörde ett radioprogram där hon talade om sin man och berättade hur underbart det är att vakna med en annan mänska vid sin sida. I samma veva fördömde hon då kärlek som inte ser ut så som hon tycker att den ska se ut. Då drabbas man ju av ett sådant här uttalande för det är så konstigt att en mänska kan vara på samma gång så insíktsfull och så blind. Då bestämde jag att den här boken handlar om två män som lever tillsammans och älskar varandra.

Udo, viskar Allan och rör vid Udos hand. Tag mig med till drömmarnas land. Jag tror att vår balkong är en hemlig perrong. Jag har sett duvor lyfta och försvinna.

Allan och Udo är ett strävsamt gammalt par. Udo som varit militärflygare drabbas av förtvivlan en melankolisk julafton och önskar att han var ung och fantastisk och lysande. I drömmen vill han dumpa lampförsäljaren Allan för den lockande Sirap al Saffran. Då måste Allan bli en drömmens hjälte och ingripa för att rädda deras kärlek. I Linda Bondestams läckra bilder finns en värld av tårtor och bakverk.

pärmen till Allan och Udo
pärmen till Allan och Udo Bild: Schildts & Söderströms Linda Bondestam,minna lindeberg

Morfar och morfars man

– Det är den boken som har fått mest olika reaktioner. Recensionerna var ”laidasta laitaan”. Mycket ilska väckte den också. Det var en bibliotekarie som berättade om en tant som hade gått bärsärkagång på bibban och frågat varför det inte kan handla om en mormor och en morfar. Och då hade den smarta bibliotekarien svarat att det kan det säkert, men då kan det också lika bra handla om två män.

– Allan och Udo fanns redan i hörspelet Tilltagande vind och sen levde de vidare i boken och en av dem har också flyttat in i den roman som jag har skrivit på redan i sju år. Många karaktärer är besläktade, som Lo med Annok Sarri och Allan med Karin Bergström, Annoks vän.

minna lindeberg med kanin
Minna med en av kaninerna minna lindeberg med kanin Bild: Yle/Anna Dönsberg minna lindeberg

– Jag skriver om det som gör sig påmint, tar sig ton, vill bli skrivet. Det är en lång process. Jag skriver alltid mycket, mycket mer än vad som kommer med i boken om karaktärerna och deras historia. Jag brukar tänka på det som att vaska guld. Jag vaskar och vaskar, slänger, silar, slänger och silar för att få fram guldkornen och sen när jag har dem så börjar jag lägga en mosaik och det är lika mycket jobb. Det är lite som poesi.

I vilket skede kommer bilderna med?

– Jag har mina egna bilder i huvudet när jag skriver och när vi börjar montera ihop texten så berättar jag om hela den där världen för illustratören. Men det betyder inte att illustratören ska avbilda den där samma världen utan hon ska berätta samma historia på sitt eget sätt. Vi träffas många gånger.

Minna Lindeberg har jobbat med Liisa Kallio, Linda Bondestam och Jenny Lucander.

chinchillor
chinchillorna chinchillor Bild: Yle/Anna Dönsberg minna lindeberg

Helheten ska vara som en cykel, väl fastskruvad

Den nya boken som kommer till hösten, Snön över Azharia är nu i det skedet att Jenny Lucander gör bilderna och sen när hon är färdig med sina första förslag får Minna Lindeberg se dem utprintade på stora uppslag.

– Då börjar jag skruva fast texten på nytt. Jag funderar på hur den ser ut i förhållande till texten, vad måste jag stryka och vad ska jag skriva om? Hur ser bilderna och texten ut i förhållande till varandra?

– Och sen när jag har gjort det så fortsätter hon med bilderna och så går det några varv på samma sätt. Det är ju meningen att den ska komma ut i höst så texten är ju i princip klar, men den ska sitta fast i texten. Lite som en cykel, om den inte är fastskruvad så faller allt i bitar. När man öppnar ett uppslag så måste det vara helt. Det måste finnas en rytm mellan bild och text som är så hel att det blir ett slags sug att vända sida. Jag läser oftast högt när jag läser igenom och har jag inte orsak att vända sida så gör jag det inte utan då måste jag hitta det där felet, för någonstans finns det, i bilden eller i texten.

Då är det bara att skruva vidare.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje