Hoppa till huvudinnehåll

Reggae-legenden Lee "Scratch" Perry - 81 år fyllda och galnare än någonsin

Lee Perry hälsar publiken på Korjaamo
Lee Perry hälsar publiken på Korjaamo Bild: Jyrki Häyrinen/Yle Lee Perry,reggae,dub,musikrecensioner

Det går en tunn linje mellan geni och galenskap, har det sagts. Inom konst och musik finns det en räcka talande exempel på det här, i synnerhet i sådana fall där dessa genrer möts och överlappar varandra – där musiken kan förlikas vid konst.

En av reggae- och dubmusikens verkliga pionjärer och legender, Lee Perry, som uppträdde igår på ett hyfsat välfyllt Korjaamo i Helsingfors, är en artist som definitivt gör skäl för benämningen ”galet geni”.

Och här måste jag flika in att stället ju inte är överhövan stort, så allt annat välfyllt hade varit genant och underkänt för Helsingfors musikpublik. Också efter ett veckoslut med Sideways-festival och Rock Fest med Rammstein i trakterna.

Men 81 år fyllde ”Scratch” Perry i våras, och om inte så fullt vital och sprudlande energisk där han tassar fram på scen, så visar han ändå knappast några tendenser på att med åldern tona ner sin galenskap och excentricitet, snarare tvärtom. Till konsertintrycken får jag lov att återkomma efter att först lite rett ut kring det här med geni kontra galenskap, en på många plan helt central aspekt i mannens artistskap.

Jag är en galning

Den låt som jag också osökt väljer att ta avstamp i, för den här texten, är faktiskt inte någon av alla de odödliga, visionära riddims, som han skapade under sina mest lysande glansdagar kring mitten av 1970-talet i den legendariska Black Ark-studion, utan en lite mera udda hit från 1985 med titeln I am a Madman. En självbiografisk låt där han rent av tycks bekräfta vad som sagts om hans mentala status. (Klicka på bilden nedan.)

Omslaget till Lee Perry-biografin, People Funny Boy
Omslaget till Lee Perry-biografin, People Funny Boy Omslaget till Lee Perry-biografin, People Funny Boy Bild: Ralf Sandell Lee Perry,biografier,reggae,Jamaica,bokpärm

Enligt en intervju som jag råkade hitta i David Katz rigorösa biografi, People Funny Boy, har han kommenterat kring det här, att det han egentligen menar är inte att han är galen, utan att han upprepar vad andra har sagt om honom. Liksom att:
det är inte jag som säger att ”jag är galen”, utan andra har sagt att jag är galen (när jag gör så och så) och då säger jag att "yes, I am a madman".― Lee Perry

På det viset. Men i vilken mån ska det här egentligen vara ämnat att klargöra frågan om mannens galenskap?

Nå, till saken hör ju att Lee Perry gärna själv är med och bygger på i mytbildningen kring honom genom att komma med sådana här kryptiska och mångtydiga kommentarer. Lite enligt devisen att all publicitet är god publicitet, lyckas han alltså späda på och ytterligare bygga upp sin status som galet geni.

lee perry, reggae, musik
lee perry, reggae, musik Bild: heroicjams.com lee perry

Så har han också sagt om vissa uppenbart felaktiga och osanna rykten som till exempel musikerkolleger har kommit med, att:
well, riktigt så där kanske det inte gick till, men å andra sidan är det en så pass rolig historia att vi låter folk ha det på det viset.― Lee Perry

Så suddas gränsen mellan sanningen och de obekräftade ryktena ut, för att i sin tur ge underlag för en allt mer sagolik mytbildning.

Biografiska fakta

Det som vi i all fall vet om Lee Perry är att han föddes den 20 mars 1936 på Jamaica och fyllde alltså 81 år på våren. Musikkarriären kom igång under 1960-talet först under ska-eran och senare inom rock steady, vilket sedan utvecklades till det som vi känner till som reggae.

Bandet han jobbade med hette The Upsetters, vilket härleder sig från ett av hans egna smeknamn. En tidig signaturmelodi i stil med I am a Madman är för övrigt I am The Upsetter från 1967.

Vid de här tiderna kom Lee Perry i kontakt med och samarbetade med de flesta stora namnen på Jamaikas musikscen. Han spelar också en stor roll som en av de producenter och låtskrivare, som i början av 1970-talet tog sig an Bob Marley och hjälpte att lyfta fram honom till Jamaicas största stjärna genom tiderna.

Bob Marley, reggaekung
Bob Marley, reggaekung Bob Marley, reggaekung Bild: creative commons Bob Marley,reggae,Jamaica,singer-songwriters,musiker

Hans experimenterande med att skapa det musikaliska fenomenet dub, inföll också vid dessa tider då han i sin… ja, mytomspunna (för att inte upprepa det sammanhanget slitna ordet legendariska) studio Black Ark, kom att utveckla hela det kännspaka sound som hans berömmelse och rykte som visionär bygger på.

Faktaruta om dub och Black Ark-studion

Dub är en typisk jamaikansk specialitet, som bygger på reggae. I grunden och i all korthet, handlar det om att man på b-sidan av en hitsingel presenterade en s.k. dubversion där sången mixades bort och i stället accentuerade man trummorna och basen. Sedan lade man till studioeffekter, som eko och fördröjning och diverse extra ljudeffekter i varierande grad.

Om vissa andra dub-pionjärer som King Tubby, gick mera in för att så att säga klä av rytmen tills bara det mest essentiella (trumma och bas) kvarstår, så var Lee Perrys specialitet snarare just att lägga på de allra mest utflippade och galnaste effekterna.

Olika slags sirener, skrik, ljudet av krossat glas, varierande ljud man får till stånd med munnen och läpparna och t.o.m. kossors råmanden hör till de effekter som dyker upp i Lee Perrys ljudvärld.

Det är emellertid en ganska liten del av hans Black Ark-produktioner som kan sägas representera renodlad dub. Listan på fantastiska enskilda singlar och albumspår är i vilket fall som helst oändligt lång.

Men som den mest fulländade albumhelheten från Black Ark-studion skulle jag lyfta fram sånggruppen The Congos, Heart of The Congos. Vid sidan om Max Romeos War ina Babylon och Junior Murvins Police & Thieves bland de som han gjorde åt andra artister.

Lee Perrys album Super Ape
Lee Perrys album Super Ape Lee Perrys album Super Ape Bild: Ralf Sandell Lee Perry,Super Ape,skivomslag,reggae,dub

Det egna mästerverket framom andra är Super Ape, som följdes av den ställvis lika briljanta, men något ojämna Return of Super Ape.

Mytbildningen får sin början

En viktig roll i mytbildningen kring Lee ”Madman” Perry, i själva verket ett slags utgångspunkt för det hela, utgör sedan det sorgliga händelseförloppet som ledde till att ”Scratch” år 1979 i vad som närmast kan beskrivas som ett psykotiskt delirium, själv förstörde den unika studion.

Vad som egentligen hände är svårt att exakt reda ut – olika rykten frodas vilt, som man lätt kan ana – men en kombination av utmatning efter många år av sanslöst ihärdigt skapande, frustrationer och besvikelser både vad gäller den artistiska karriären och i personliga förhållanden – också erotiska - till människor i närheten samt ett idogt inmundigande av diverse sinnesutvidgande substanser, är vad det bottnar sig i.

Lee Perry i Black Ark-studion
Lee Perry i Black Ark-studion Lee Perry i Black Ark-studion Bild: creative commons Lee Perry,inspelningsstudior,reggae,Jamaica,Mixerbord

Efter det här flyttade Lee Perry till Europa och här han inte längre stått i den absoluta frontlinjen vad gäller artistiskt skapande och visionärt musikerskap, även om han ständigt och flitigt fortsatt bygga på sin omfattande diskografi. Hans senaste album Must Be Free kom ut 2016, 80-årsdagen till ära och fortsätter av allt att döma i samma goda stil.

Tillbaka till konserten och mera galenskaper

Vilket för oss tillbaka till gårdagens konsert. För också hans spelningar verkar numera handla om att publiken i första hand kommer för att se en levande legendar i aktion och mannen själv nöjer sig långt med att spela den vid det här laget invanda rollen som excentriker.

Det är honom för all del förunnat, och det ska sägas, att han gör det bra, i sin iögonenfallande udda utstyrsel där en obeskrivlig spegelkeps på huvudet bara är ett attribut som drar till sig uppmärksamhet.

Ganska snabbt i början av konserten häller han också vatten på min kvarn och ger mig rätt i min tes om aspekten geni/galenskap som ett centralt tema i hans artistskap:
- ”Yes, I am crazy, säger han, som det verkar á propos ingenting. Eller är det någon i publiken som frågar?
- ”But I am not lazy”, tillägger han sedan lite trotsigt självmedvetet.

Lee Perry och Mad Professor på Korjaamo
Lee Perry och Mad Professor på Korjaamo Lee Perry och Mad Professor på Korjaamo Bild: Jyrki Häyrinen/Yle Lee Perry,Mad Professor,konserter,reggae,dub

En annan faktor som spelar in här i mitt resonemang är ju också att partnern på scen, som stod för soundet och mixandet den här gången, bär smeknamnet Mad Professor. Men han gav i jämförelse ett ytterst sansat intryck och fann sig nöjd i rollen av att spela andra fiol. Vilket han gjorde med den äran.

Bekanta rytmer

Konceptet i korthet handlade om att Professorn lade ut mestadels bekanta rytmer och spår från 1970-talets gyllene år – tack för det! – och ytterligare mixade och live-dubbade dem i modernare skepnad, tidvis till oigenkännlighet. Men ett bekant intro med sång, som man kände igen av Bob Marley eller Max Romeo, men även Lee Perry-hittar, avslöjade ursprunget också efter att soundet bearbetats.

Över dem lade sedan Scratch ut texten: mässade och skrek, muttrade och babblade på mera än han sjöng.
Någon sångare är han inte längre, om det nu någonsin har varit han starka sida. Inledningsvis lät det faktiskt riktigt illa när han tog några toner.

Men så småningom, efter att ha tassat några rundor av och an, fram och tillbaka längs scenen och - kanske ännu viktigare – stärkt sig med några puffar ganja, kom han igång allt säkrare och rösten började öppna sig.

Den oundvikliga ganjan

”Cigarette is death/ganja is life”, mässade han i en lång harang om (cigarett)rökandets fördärv i motsats till det välsignade ganjapuffandet. Ett oundvikligt programnummer på reggae-konserter som alltid väcker förtjusning hos publiken och fansen.

Lee Perry drar ett bloss på scen
Lee Perry drar ett bloss på scen Lee Perry drar ett bloss på scen Bild: Jyrki Häyrinen/Yle Lee Perry,Mad Professor,konserter,Korjaamo Culture Factory,reggae,cannabis

Onekligen hör ganjan, liksom rastafari-ideologin, till som en integrerad del av reggae-kulturen.
Men för mig har de här fenomenen varit svåra att till fullo förstå, och ett visst romantiserande, som förekommer bland sekulariserade och välmående västerländska reggae-fans, känns med risk för att jag generaliserar, lite fånigt och naivt.

Fast utan ganjan skulle nog inte Lee Perry heller vara den han är, så man får väl ta vad man får, och i det här fallet överväger det positiva. Jag kan knappast tänka mig allt för många andra artister som skulle komma undan med en så här pass förbryllande output och få det att vara underhållande.

Vad är det som gör det bra?

En spelning utan egentlig sång och med få höjdpunkter, där inte heller artistens budskap är det väsentliga. För man uppfattar bara en bråkdel, det kanske låter som en flopp.

Till exempel ett favoritparti då han över en blytung, stenhård rytm upprepade frasen, ”Thank you my elf”, hur ska man tolka det? Jag vet inte, jag bara ler fånigt och blir glad.

För den här mannen är en schaman och en predikant, en profet och en obegripligt lallande gammal farbror i samma person. För att inte tala om att han är en levande legend; det är det som är charmen med en Lee Perry-spelning i dagens läge.