Hoppa till huvudinnehåll

Sana i SKAM - tuff brud i muslimsk förpackning

Skam-Sana
Iman Meskini spelar rollen som Sana i den norska succéserien SKAM. Skam-Sana Bild: NRK sana

Den fjärde säsongen av SKAM fokuserar på Sana och väcker många frågor. Hur skildras muslimer vanligen på film och på vilket sätt bryter Sana mot mönstret? Eller gör hon det?

I samma ögonblick som det stod klart att Sana (Iman Meskini) skulle spela huvudrollen i den fjärde säsongen av SKAM satte spekulationerna igång om vilken riktning serieskaparna nu tänkte välja.

I mitt huvud haglade frågetecknen tätt. Vilken typ av problematik skulle det kunna tänkas handla om? För klart att det måste bli problem - Sana är ju ändå muslim och dessutom den enda i gänget som…

Ok. Dags att stoppa bandet. Just precis här.

Hur kommer det sig att jag genast målade upp en specifik bild av hur jag föreställde mig presentationen av Sana och vad jag tänkte mig att hennes liv skulle representera?

Har det möjligen att göra med att nordisk film ännu trampar på i barnaskorna när det gäller skildringar av muslimer? Att de placeras in i speciella typer av filmer och gestaltas på ett visst sätt?

Från scifi till SKAM

Sofia Sjö är doktor i teologi och proffs på att dechiffrera film mot en religiös/samhällelig bakgrund. Hon skrev sin avhandling om Messiasmyter inom sciencefictiongenren och har sedan dess fortsatt med att studera hur muslimer skildras i nordisk film.

Hon har följt SKAM sedan början och jag undrar förstås vad hon såg framför sig när det var dags för Sana att inta rampljuset?

- Eftersom alla säsonger hittills handlat om relationer och kärlek så var jag nyfiken på om de skulle tillåta Sana att vara religiös och ändå få in kärlek i bilden utan att det börjar handla om arrangerade äktenskap.

- Men framför allt hoppades jag få lära känna henne bättre - hon har ju varit en intressant karaktär från början, men man har inte fått veta så mycket om hennes bakgrund, vad hon kämpar med, vilka hennes drömmar och förhoppningar är.

- Skamskaparna har gjort ett så fantastiskt jobb med de andra karaktärerna att man inte kunde vara annat än nyfiken.

Sofia Sjö poserar framför en bokhylla
Sofia Sjö forskar i religionsvetenskap vid Åbo Akademi. Sofia Sjö poserar framför en bokhylla Bild: Sofia Sjö sofia sjö

Tiden före Sana

Sjö är imponerad av porträttet av Sana och förankrar henne i en filmmässig utveckling som tar sats kring millennieskiftet. Då dök det upp flera nordiska filmskapare med invandrarbakgrund. En av de första var Reza Bagher med Vingar av glas (2000) och sedan var bollen satt rullning.

Senare namn som Sjö nämner är Khalid Hussain med Import/Export (2005) och Gabriela Pichler med Äta, sova, dö (2013).

- Många av dessa regissörer håller sig visserligen ganska tydligt till ett klassiskt genretänk, men berättelserna i sig blir i vissa fall annorlunda. Många handlar om mötet mellan olika kulturer, hur det är att som invandrare växa upp i det nordiska samhället.

- Man brukar tala om en indelning i "migrantfilm" och "diasporafilm" där förstnämnda handlar om filmer skapade av personer som själva varit med om den konkreta flyttrörelsen, medan sistnämnda står för andra och tredje generationens invandrare.

"Äta, sova dö" blev en stor kritikerframgång 2012. Bild: Zoltan Sari eat slee die

Pop i världen - Finland ännu utanför

- Det här är ett populärt forskningsområde just nu och det används massor med olika begrepp. Man talar också om "etnisk vändning" i film - vilket innebär att det blir fokus på etnicitet och identitet. Och också på konflikt, men där fungerar filmen ofta som ett sätt att ta sig an den konflikten, berättar Sjö.

Finland är ännu något av ett oskrivet blad i dessa sammanhang, men också då det gäller det övriga Norden kan man konstatera att skillnaden är stor när man jämför med till exempel Storbritannien.

Där är det här med etnicitet något som bara "finns där" som ett naturligt element, medan vi ännu har ett behov att lyfta fram det som ett eget tema. Men Sjö värjer sig ändå när jag använder ett begrepp som "släpar efter".

- Nja, det handlar mera om att filmerna ser olika ut och att vi är inne i en annan fas. Där har man har inte längre ett behov av att göra en grej av det på samma sätt som vi nu uppenbarligen har.

Muslimer på film

Europa i stort är alltså inne i en fas, Norden i en annan och frågan är var Hollywood befinner sig?

I en av sina vetenskapliga artiklar påvisar Sjö att händelserna den 11 september 2001 fungerat som en slags vattendelare när det gäller att uppmärksamma vilken typ av bilder Hollywood projicerat och cementerat när det gäller muslimer.

Decennier av filmer där muslimer representerar "det andra", det skrämmande, det hotfulla. Enligt vissa analysmodeller kan man tala om sex olika undegrupper där rubriker som "skurkar", "sheiker" och "palestinier" genast sticker ut.

Men hur är det med den muslimska tonåringen eller den unga vuxna - hur ser hen ut på film?

- Det finns vissa skillnader när det gäller genusperspektivet. Det finns många filmer om den unga muslimska mannen som har problem, som dras in i kriminella gäng.

- Visst finns det filmer som har en positiv ton, men mycket blir det just den här kopplingen till våld och kriminalitet. Via det får man i och för sig ofta också in en samhällskritisk aspekt i berättelserna, skildringar av destruktiva kretslopp - hur de inte fått en chans att komma in i samhället.

- När det gäller unga kvinnor är det annorlunda historier som gäller. Där handlar det mer om det undertryckta, om att tampas med familjens krav och förväntningar.

- Men även här dyker det upp flickor som i likhet med Sana tar kampen och vill förverkliga sig själva och hitta sin plats. Ett tidigt sådant exempel är huvudpersonen i Reza Baghers film Vingar av glas som kom 2000.

Sana och hennes tro

Sana söker i likhet med Nazli i Baghers film sin plats i ett nordiskt sammanhang, men det finns en påtaglig skillnad mellan flickorna. Där Nazlis muslimska härkomst närmast fungerar som en bakgrund, något som bara kommenteras i en flyktig replik så är Sanas tro framträdande, tydlig, uttalad.

Hela tiden.

Detta fokus på Sanas aktiva religiositet intresserar Sjö och jag kan inte låta bli att undra om det här med religionen automatiskt leder in på en problemcentrering?

- Narrativt - alltså rent berättarmässigt - är religionen med som ett problem som skall lösas i själva filmen. Men ganska ofta är det onekligen så att religionen blir konstruerad som något problematiskt som skapar konflikter mellan karaktärer - speciellt mellan generationer.

- Samtidigt kan man se filmerna som ett sätt att sätta fingret på problemet för att sedan skapa öppningar, lösningar och dialog. Men som sagt, om man ser till religionens funktion när den kommer med på film så handlar det ofta om konflikt. Även om den förstås ibland kan fungera som något karaktärerna söker stöd i.

Halimo Ahmed och Sofia Sjö poserar efter Arena-diskussion om Sana.
Tillsammans med Halimo Ahmed deltog Sofia Sjö nyligen i en diskussion om Sana. Halimo Ahmed och Sofia Sjö poserar efter Arena-diskussion om Sana. Bild: YLE / Kia Svaetichin halimo ahmed, sofia sjö

Kristna har det inte heller så lätt

Om skildringen av muslimer är enkelspårig så har inte heller de kristna det så lätt på film. Tvärtom framställs tron i deras fall ofta som minst lika problematisk - men helt utan fläkt av det spännande och exotiska.

Tillsammans med Andreas Häger har Sofia Sjö studerat hur laestadianismen skildrats i nordisk film och kommit fram till att den ofta - i likhet med mediebilden överlag - är uttalat negativ.

- Dome Karukoskis Kielletty hedelmä försöker visserligen hitta en förståelse, visa på att det rör sig om ett val vissa gör, men många filmer är väldigt kritiska.

- Populärmusik från Vittula och Pahat pojat visar till exempel bägge upp väldigt obehagliga pappor som kopplas till laestadinismen. Och där finns vissa likheter med skildringar av muslimska pappor som väldigt patriarkala fäder som vill styra över sina barn och deras öden.

- Hos oss i Norden kopplas stark religiositet överhuvudtaget lätt till det patriarkala – eller till att man inte lever upp till sina ideal. Det verkar finnas en osäkerhet när det gäller personer som väljer ett religiöst liv.

dvd-fodralet till filmen Kielletty hedelmä
dvd-fodralet till filmen Kielletty hedelmä Bild: YLE / Silja Sahlgren-Fodstad kielletty hedelmä

Är religionen det sista tabut?

Vi har inte längre några problem med att visa och diskutera det mesta på film - kan det vara så att religionen är vårt sista tabu?

- Åtminstone har vi en tendens att se det som gestaltas som extrema former av religion som något problematiskt. Det reflekterar vårt samhälle som är ganska sekulärt och betraktar den här typen av val med en viss misstänksamhet.

- Här kan ju populärkulturen öppna upp för en förståelse och diskussion om att det finns olika val och att människor gör olika val av olika orsaker. Det finns en tendens att infantilisera religiösa människor – som om de inte medvetet gjort sina val och det känns inte heller helt rättvist.

- Kanske kan karaktärer som Sana öppna upp för en insikt om att man kanske har förutfattade meningar, att det faktiskt kan handla om personliga val som kan vara väldigt genomtänkta, säger Sofia Sjö som flera gånger understryker betydelsen av förståelse och respekt.

Viktigt med mångsidiga bilder

Eftersom vi lever i turbulenta tider där tudelning och hatprat lurar bakom varje hörn är det lätt att känna att det är extra viktigt att det levereras något annat också. Fyller SKAM en funktion där, undrar jag. Spelar populärkulturen någon roll?

- Populärkulturen kan förstås också öppna för missförstånd, men just därför blir det så jätte viktigt med varierande karaktärer - framförallt komplexa karaktärer.

- Att det finns en möjlighet till förståelse vare sig det handlar om en bad guy eller good guy - att det ges en bakgrund så att vi kommer bort från det ytliga. Så att det inte blir en som förväntas representera en hel grupp, konstaterar Sjö.

Jag kan inte låta bli att tänka på hur skickligt manusförfattarna skildrat den inre frustration Sana tampas med. Hur den övergått i en ilska som fått henne att agera på ett sätt som egentligen går stick i stäv med hennes logiska och analytiska image.

- Alla kan känna igen sig i utsattheten. Vi kanske inte vet hur det känns att vara muslim i Norden, men många har känt sig utanför och vet hur ologiskt man kan reagera i sådana situationer. Man skulle vilja vara mera förståndig, men kan inte.

- Det är skönt att Sana blir en mera mänsklig karaktär, att hon tillåts göra misstag. Att hon inte alltid är den som vet bäst och gör de klokaste besluten. Det är jätteviktigt med tanke på komplexiteten.

Sana tittar på Isak i tv-serien Skam.
Isak (Tarjei Sandvik Moe) och Sana (Iman Meskini)i SKAM har gjort mycket för att bredda bilden av ungdomar.. Sana tittar på Isak i tv-serien Skam. Bild: NRK/Yle Screenshot Skam (tv-serie),sana

Slutet gott - allting gott?

I det här skedet inväntar Sofia Sjö, jag och miljontals andra SKAM-fans finalen i det som kommit att bli en av de största nordiska seriefenomenen genom tiderna.

Kommer det att bli något mellan Sana och Yousef (Cengiz Al)? Eller väljer hon en annan väg?

Hur det än går så kan vi räkna med att hon som rollkaraktär gjort mycket för att vidga bilden av den muslimska unga kvinnan, försett henne med perspektiv och djup.

Kan man begära mer?

Kommentarer

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje