Hoppa till huvudinnehåll

Varför inte lära sig något nytt i sommar – som att orientera?

Tränaren Sabina Bäck visar orienteringskarta åt en grupp barn.
Förbundstränaren Sabina Bäck förklarar dagens träning för IK Falkens juniorer. Tränaren Sabina Bäck visar orienteringskarta åt en grupp barn. Bild: Yle orientering,Finlands Svenska Orienteringsförbund,ik falken

Frågar man aktiva orienterare hur stor de tror att andelen orienterare som vuxit upp i orienterarfamiljer är, brukar gissningen ligga kring åttio procent. Men visst kan man lära sig orientera även om man inte hängt med sina föräldrar på tävlingar sedan barnsben.

Första veckan i juni samlades 1300 orienterare i åldrarna 8-18 år till Finlands Orienteringsförbunds årliga Leimaus-läger i Kuortane. Bland deltagarna fanns även ett femtiotal unga orienterare från fem finlandssvenska föreningar och deras ledare. Med var också Sabina Bäck, som till vardags är förbundstränare i Finlands Svenska Orienteringsförbund.

– Oberoende om det handlar om barn eller vuxna börjar man med att försöka förstå att kartan är en avbild av verkligheten, förklarar Bäck. Det första man lär sig är de stora sakerna, som hus, vägar och stigar. Sen börjar man spjälka upp det i mindre bitar.

Jag tycker det är roligt att springa i skogen för där doftar så gott.― Gustav Forsell, 13 år, OK Botnia

– Oftast börjar man med att gå i grupp tillsammans med en ledare som visar och berättar hur något ser ut i verkligheten och hur det ser ut på kartan, hur man ska hålla kartan vänd, osv.

Det gäller för ledare och föräldrar att vara lyhörda för vad barnet vågar. Det är inte så lätt att ge sig ensam ut i skogen.

– Barns förmåga att förstå hur kartan och verkligheten hänger ihop har med mognad att göra, förklarar Sabina Bäck. Det som ett barn kan greppa som 10-åring kan ett annat ta till sig redan som 7-åring. Därför måste upplägget alltid vara individuellt.

Flera barn i närheten av en orienteringskontroll i skogen.
Kontrollen är vid en sten. Sprintträning i Kuortane under Leimaus-lägret. Flera barn i närheten av en orienteringskontroll i skogen. Bild: Yle orientering,Kuortane,orienteringsläger

De barn som deltar i storlägret är redan mer eller mindre erfarna orienterare. En vill bli bättre på att hålla fokus i skogen, en annan vill lära sig finska, medan en tredje vill bli bättre på läsa höjdkurvor.

– Man börjar uppfatta höjdkurvor i 12-årsåldern ungefär och börjar förstå dem på riktigt i högstadieåldern, berättar Bäck.

Då man lärt sig översätta kartans höjdkurvor till en bild av verkligheten är man redo för svårare uppgifter. Sabina Bäck minns just det skedet som det kanske svåraste som junior.

– När jag gick upp från 14-årsklassen till 16-årsklassen blev banorna fullsvåra. Då handlade det mycket om att läsa höjdkurvor, vilket man inte är så van vid ännu i den åldern. Speciellt om man är österbottning. Där finns inte så mycket kurvor att läsa.

På lägret använder man också träningskartor där man lämnat bort de tydligaste vägvisarna, så att bara höjdkurvorna och eventuellt stup och kärr blir kvar. Då man inte har något annat att stödja sig på blir man tvungen att lära sig läsa kurvorna.

Man får röra sig i olika terränger och får hela tiden nya utmaningar.― Tim Krook, 13 år, IK Falken

Orienteringsföreningarna arrangerar orienteringsskolor för barn och många har också nybörjarkurser för andra intresserade. Men visst kan man lära sig orientera också på egen hand.

– Det finns instruktionsvideor på Youtube som man kan titta på, men man lär sig nog snabbare om man har någon med sig i skogen som kan visa hur verkligheten ser ut på kartan och tvärtom.

Kompass, emit-bricka och något slags fodral för kontrollbeskrivningarna har länge hört till orienterarens standardutrustning. Idag har de flesta också en GPS-klocka på armen.

– Inom FSO använder vi GPS i alla träningsgrupper från och med Sisu-ålder, det vill säga 13-14-åringar, berättar förbundstränaren. Dom får jämföra var dom tror att dom har varit och var dom har varit på riktigt. Det lär man sig ganska mycket av. Har man rätt, bygger det på ens självsäkerhet och har man bommat, ser man var det gått fel och har kanske minnesbilder från skogen som man kan relatera till.

För tappa bort sig, det gör nog alla förr eller senare.

– Det har nog hänt ganska många gånger, skrattar klubbkompisarna Sandra Isoniemi, 15 och Venla Silvennoinen, 16 från OK Trian.

Orienterarna Venla och Sandra intervjuas i Kuortane.
Venla Silvennoinen och Sandra Isoniemi hoppas bli bättre på att hålla koncentrationen i skogen. Orienterarna Venla och Sandra intervjuas i Kuortane. Bild: Yle orientering,ok trian

– Man måste bara försöka hitta någon klar punkt i skogen att ta fasta på och sen lista ut var den ligger på kartan. Lyckas inte det, får man fråga någon, säger tjejerna.

I allmänhet tar sig medorienterarna nog tid att hjälpa den som tappat bort sig, men ibland får man nöja sig med ett hastigt tips.

– Nån kanske visar snabbt på sin egen karta var man är, men utan att man själv hinner uppfatta det på sin egen karta, konstaterar Venla.

– Eller så säger nån bara att vi är vid stupet, vilket inte hjälper så mycket om man inte har någon aning om var på kartan man är, säger Sandra, som i alla fall känner sig trygg så länge som hon ser andra orienterare i skogen.

Detalj av en orienteringskarta med kontrollpunkter.
Detalj ur kartan Jokikalliot där orienterarna löpte skogsdueller under Leimaus-lägret. Detalj av en orienteringskarta med kontrollpunkter. Bild: Yle orientering,orienteringsbana,orienteringskarta
I de yngsta tävlingsklasserna ligger kontrollerna i skogen längs en snitslad bana. Följer man plastbanden finns det ingen risk för att tappa bort sig, men rutten blir lite längre än om man vågar gena till kontrollerna.
Man får springa och det är fint i skogen.― Karolina Lindfors, 12 år, IK Falken

Trots att klubbarnas skärmträffar lockar en hel del motionärer ut i skogen, klagar många tävlingsarrangörer över att deltagarantalet i tävlingarna är på nedgång.

FSO-tränaren hoppas att den synlighet orienteringen idag får på TV och i sociala medier ska väcka ett vidare intresse för grenen och locka nya utövare.

– Det är svårt att få med nya familjer till orienteringen, men det finns nog exempel där barnen lockats med av någon kompis och så har också föräldrarna blivit intresserade och börjat orientera. Det är inte omöjligt att bli en orienterarfamilj.

Länkar till de finlandssvenska föreningarna hittar man på Finlands Svenska Orienteringsförbunds webbplats.

Sportmagasinet sänder ett reportage från Leimauslägret i Kuortane onsdag 14.6 kl. 19.00 i Yle Fem och Arenan.

Orienteringsinspiration kan man också få genom att följa det årliga storevenemanget Jukolakavlen, som arrangeras inkommande veckoslut i Joensuu och sänds i Yle TV2 och på Arenan.

Läs också

Nyligen publicerat - Sport