Hoppa till huvudinnehåll

Bärtils bokklubb: Sanna Tahvanainen skriver om skörhet och besatthet

Författaren Sanna Tahnavainen.
Sanna Tahvanainen har skrivit tre bilderböcker för barn. Författaren Sanna Tahnavainen. Bild: Cata Portin Sanna Tahvanainen,bärtils bokklubb

Sköra mammor, starka flickor och en ekorre som blir besatt och beroende av popcorn. I sina böcker för barn vill Sanna Tahvanainen inte väja för de svåra frågorna.

Nitton år gammal debuterade Sanna Tahvanainen som poet med diktsamlingen foster år 1994.

Efter några diktsamlingar började Sanna också skriva prosa och år 2011 utkom den första bilderboken som Sanna skrivit texten till, Silva och teservisen som fick fötter.

Under årens lopp har Sanna växlat mellan de olika genrerna och i vår är hon aktuell med sin tredje bok för barn, Kurre Snobb och popcornen.

Men det var en ren och skär slump som gjorde att hon gav sig in i bilderboksvärlden:

- Man kan säga att det var en lycklig olyckshändelse. Jag hade skrivit färdigt manuset till diktsamlingen Allting är amerikanskt som börjar med en mening som upprepas tre gånger ”Det går aldrig att hitta oss, det går aldrig att hitta oss, det går aldrig att hitta oss”. När min förläggare Mari Koli först bläddrade förstrött i manuset trodde hon att det var ett manus till en bilderbok. Då föddes tanken på att jag kanske skulle kunna försöka mig på att skriva en bok för barn – det var något i tonen som hon tyckte att skulle kunna fungera bra i en barnbok.

- Den första versionen av bilderboksmanuset till Silva och teservisen som fick fötter var mer eller mindre en direkt översättning av mitt lyrikmanus till en barnbok och det fungerade inte alls. Sedan insåg jag att jag måste ha en berättelse för att det skall fungera. Det var som att lära sig ett helt nytt hanverk, som att skriva en roman på 30 sidor. Samtidigt måste man komma ihåg att det också ska finnas en bildberättelse som komplement till texten.

Om att styrketräna för att bli en bra berättare

Det som visade sig vara svårast för Sanna Tahvanainen var att bemästra en berättelse:

- Jag är inte någon berättare, det är inte min styrka som författare. När man skriver för barn måste det finnas en klar berättelse som anger vad historien handlar om, vad det är som händer, hur det hela börjar och hur det slutar. Idag ser jag på mitt bilderboksskrivande som ett slags styrketräning där jag går på gym för att bli en bättre romanförfattare, för att blir en bättre berättare också för vuxenpubliken.

sanna tahvanainen
Sanna Tahvanainen. sanna tahvanainen Bild: Yle sanna tahvanainen

För Sanna Tahvanainen är det viktigt att det finns olika nivåer i en barnbokstext:

- När jag väl kommit igång med hantverket är det viktigt för mig att det finns minst tre nivåer i bilderbokstexten: en nivå för barnet som kanske läser själv trots att det kanske inte förstår allt. Vi ska minnas att det finns barn som inte får högläsningen med sig hemifrån, jag var själv ett sådant barn. Den andra nivån finns till för barn som får boken högläst för sig och den tredje nivån för den vuxna läsaren som kanske läser för sitt eget höga nöjes skull och som kan njuta av dolda budskap i både text och bild.

”Så här går det till när mamma försvinner:
1. Hon sitter på glasverandan och dricker cappuccino.
2. Hon tittar in i tapeten som finns på väggarna.
3. Och så börjar hon försvinna. Hon sitter kvar, men hon är ändå borta. Det är som om tapeten äter upp henne.”
― – ur ”Silva och teservisen som fick fötter” (2011)

Svåra teman som tröst och spegel

I Sanna Tahvanainens två första bilderböcker, Silva och teservisen som fick fötter och Dröm om drakar (utkom år 2015 och var nominerad till Nordiska rådets barn- och ungdomslitteraturpris) finns en tematik som förbinder böckerna med varandra: i båda böckerna är relationen mellan mor och dotter central.

Pärmbild till "Silva och teservisen som fick fötter" av Sanna Tahvanainen och Sari Airola.
Pärmbild till "Silva och teservisen som fick fötter" av Sanna Tahvanainen och Sari Airola. Bild: Schildts förlag Sanna Tahvanainen,sari airola

I Silva och teservisen som fick fötter får Silva ta hand om en mor som ofta har migrän och som beskrivs som skör som en tekopp, och i Dröm om drakar är Bella orolig över sin överarbetade och stressade mamma som inte kan sova eftersom hon ständigt jobbar. Både Silva och Bella tvingas alltför tidigt axla en vuxenroll för att klara av vardagen.

- Böckerna handlar om sköra mödrar och starka flickor. Jag har egna erfarenheter av detta, och jag tycker att det är viktigt att lyfta fram mentala problem och att visa att det finns vuxna som inte orkar vara vuxna eller föräldrar. Det finns många barn med liknande erfarenheter av vuxna som sviker och vuxna vars krafter inte räcker till, och det är viktigt att dessa barn får se att det här finns och att det till och med är vanligt. Att de kan gå in i en berättelse och titta på de svåra sakerna på avstånd via en bok.

- Jag vill inte skriva om lyckliga små trädgårdspromenader, det kan andra göra bättre. Jag vill skriva om svåra och såriga saker. Det gör jag i mina vuxenböcker, så varför skulle jag göra det lättare för mig när jag skriver för barn, snarare tvärtom. Själv känner jag en otrolig tacksamhet över att det fanns böcker på biblioteket, böcker där jag kunde få tröst och spegla mig eftersom vi inte hade böcker hemma.

”Bella hör hur mamman räknar. Miljonerbiljonertriljoner. Bella säger bestämt att mamman ska räkna får. Då kommer sömnen. Men mamman vill inte. Hon säger att det sticker i halsen när hon tänker på får. Istället vill mamman räkna saker som börjar på B. Budgetunderskott. Balansräkning. Bostadsamortering. Bristsjukdom. Beredskapsövning. Bronkit.”― – ur ”Dröm om drakar” (2015)

Ett ljus i mörkret

Även om man skriver om svåra och mörka teman är det viktigt att inge barnet någon form av hopp och förtröstan, säger Sanna Tahvanainen:

- Man måste alltid erbjuda barnet en dörr ut i slutet, eller åtminstone en öppning och ett hopp även om slutet inte kanske alltid är helt lyckligt. Man kan inte lämna ett barn ensamt i mörker och desperation. Som författare har jag ett ansvar att avsluta mörka böcker med ljus.

Pärmbild till Sanna Tahvanainens och Jenny Lucanders barnbok "Dröm om drakar"
Pärmbild till Sanna Tahvanainens och Jenny Lucanders barnbok "Dröm om drakar" Bild: Sets förlag jenny lucander

Tidskrävande arbetsprocess

I våras gav Sanna Tahvanainen ut bilderboken Kurre Snobb och popcornen med illustrationer av Lena Frölander-Ulf.

Kurre Snobb är en sprättig och fåfäng ekorre som bor i Holland Park. Kurre Snobb älskar kläder som han enligt den avundsjuka grävlingen köper ”lika ofta som det regnar i London”.

En dag får Kurre Snobb syn på en rödvitrandig låda under en parkbänk – en låda full med små vita moln som doftar smör. Kurre Snobb drabbas av plötslig passion för popcorn.

För flera år sedan fick Sanna Tahvanainen syn på en ekorre i Holland Park i London som fick stå som förebild för Kurre Snobb:

- Jag var i London för att göra research för min roman om drottning Victoria och satt i Holland Park utanför Kensington Palace när det prasslade till bakom bänken och där satt den gulligaste ekorre och åt popcorn ur en röd och vitrandig kartong. Jag blev alldeles trollbunden av denna ekorre och visste redan då att jag en dag skulle göra något med denna ekorre.

När Sanna Tahvanainen en tid senare lärde känna illustratören Lena Frölande-Ulf funderade de på om de skulle kunna göra en bilderbok ihop och valet föll på att göra en bok med ett djur i huvudrollen – en kaxig ekorre.

Pärmbild till "Kurre Snobb och popcornen" av Lena Frlnader-Ulf och Sanna Tahvanainen.
Pärmbild till "Kurre Snobb och popcornen" av Lena Frlnader-Ulf och Sanna Tahvanainen. Bild: Schildts & Söderströms förlag Lena Frölander-Ulf (författare),Sanna Tahvanainen,kurre snobb och popcornen

Lena Frölander-Ulf arbetar med tidskrävande skrapteknik på kartong och arbetsprocessen från idé till färdigt resultat har tagit tre år.

Om besatthet och osunt beroende

Kurre Snobb blir totalt besatt av de smördoftande vita molnen, och så småningom tvingas han sälja sina guldknappar från västen, sina fräcka stövlar och sin ärvda guldklocka för att kunna köpa mer popcorn.

I texten liksom i bilderna finns flera olika nivåer som fungerar på lite olika sätt för en barnpublik och en vuxenpublik.

Sanna Tahvanainen säger att hon inte vill komma med pekpinnar även om hon känner igen sig i Kurre Snobb:

- Det är en lustig djurfabel med mycket allvar i undertonerna. Jag har skrivit ett slags ”case study” där jag beskriver vad som händer om man går ner sig i ett osunt beroende. Själv frossar jag i choklad och har personliga erfarenheter av hur illa det kan gå.

”Kurre Snobb smakar på ännu ett popcorn och så ännu ett. De är mycket godare än nötter. Det gör ingenting att det svider runt nosen. När lådan är tom vänder han upp och ner på den. Det regnar salt och hårda korn.”― – ur ”Kurre Snobb och popcornen” (2017)

Historien om Kurre Snobb slutar väl i och med att Kurre blir räddad av sin bästa kompis Råttan som lyckas rycka loss honom från begärets ekorrhjul.

- Råttan för Kurre Snobb till en damm eller en liten sjö där Kurre får se sin egen spegelbild. Då får han se hur illa det står till: för Kurre har det yttre alltid varit det allra viktigaste med fin hållning, snygga kläder och välborstad svans. När han får se hur eländig han ser ut som en följd av allt frosseri blir han ledsen, men han gaskar upp sig och det blir början på en vändning i hans liv och han hittar tillbaka till ett lite måttligare liv.

Illustration ur boken "Kurre Snobb och popcornen" av Lena Frölander-Ulf och Sanna Tahvanainen.
Bilduppslag ur "Kurre Snobb och popcornen". Illustration ur boken "Kurre Snobb och popcornen" av Lena Frölander-Ulf och Sanna Tahvanainen. Bild: Lena Frölander-Ulf Lena Frölander-Ulf (författare),kurre snobb och popcornen

Tre böcker och tre olika illustratörer

De tre bilderböckerna som Sanna Tahvanainen hittills skrivit texterna till har alla haft olika illustratörer – Silva och teservisen som fick fötter illustrerades av Sari Airola, Dröm om drakar fick en bildvärld skapad av Jenny Lucander och Lena Frölandr-Ulf står för illustrationerna i Kurre Snobb och popcornen.

Sanna Tahvanainen har medvetet valt att arbeta med olika konstnärer i de olika bokprojekten:

-Sari Airola parades jag ihop med. Jag hade en färdig text som hon gjorde bilder till medan hon bodde i Istanbul, så vi träffades bara ett par gånger under processen. Av en händelse råkade jag sedan lära känna ett gäng illustratörer som jag umgicks med, och då lärde jag också känna Jenny Lucander. Jag tycker mycket om hennes
poetiska stil som är skör och stark på samma gång. Jag hade en text som var rätt färdig så jag tog mod till mig och ”frågade chans” på henne. Jag unnar mig att ”ligga runt” med olika illustratörer eftersom jag är så monogam normalt.

– I Dröm om drakar jobbade jag snabbt och Jenny långsamt men slutresultatet blev fantastiskt fint. Med Kurre Snobb och popcornen har det varit mer av en pingismatch där jag t.ex. har fått beställa en musfamilj eftersom jag är så svag för gnagare, och Lena har kunnat be mig stryka en överflödig replik. Lena har hållit i bildvärlden och jag i textvärlden men samarbetet har varit gränsöverskridande och intensivt – ibland dränerande men roligt.

Illustratören och författaren Lena Frölander-Ulf.
Lena Frölander-Ulf har gjort illustrationerna till "Kurre Snobb och popcornen". Illustratören och författaren Lena Frölander-Ulf. Bild: Cata Portin Lena Frölander-Ulf (författare)

Lena Frölander-Ulfs illustrationer i Kurre Snobb och popcornen följer Sanna Tahvanainens berättelse, men på samma gång har de en egen integritet – bilderna förtydligar och de bär på en alldeles egen undertext som kan anspela på andra litterära eller bildliga barnboksklassiker som t.ex. Alice i Underlandet.

Hur ser Sanna Tahvanainen på symbiosen mellan bilden och texten í en bilderbok?

- I dagens bilderböcker finns det en trend att bilderna skall berätta något helt annat än texten. Men jag är lite gammaldags på det sättet att jag tycker att det är förvirrande om text och bild skiljer sig åt alltför mycket det är viktigt att det finns en överenskommelse. Visst kan det finnas olika skeenden i bildvärlden och i textvärlden, det kan t.ex. ligga en cigarettfimp på marken i bilden utan att jag behöver kommentera det i texten. Illustratören kan också beskriva Kurre Snobbs illamående i en bild utan att jag behöver beskriva exakt hur illa han mår. Ibland låter jag illustratören måla ut och ibland håller jag mig på min kant.

Enligt Sanna Tahvanainen finns det idag en rädsla för längre texter i bilderböckerna:

- Det finns en trend idag att vilja stryka i texten eftersom man tror att folk inte orkar med så mycket text. Men jag tror inte att man skall vara så rädd och krympa texten alltför mycket. Jag är nog rätt konservativ i det fallet också.

Vad tycker du bäst om att läsa för ditt barn? Har ni favoritförfattare och -illustratörer som ni återkommer till? Vill barnet läsa samma bok om och om igen? Dela gärna med dig av era bästa boktips till #bärtilsbokklubb!

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje