Hoppa till huvudinnehåll

Filmrecension: Rough Night – kvinnlig partyfilm garanterar sommarens värsta baksmälla

Fem tuffa tjejer på stan i Sex & The City-anda.
Rough Night är lite om Sex & The City. Bara sämre. Hundra gånger sämre. Minst. Fem tuffa tjejer på stan i Sex & The City-anda. Bild: ©2017 CTMG, Inc.

Ta fem kvinnor, en möhippa, en död snygging och en fästman med blöja. Blanda i hink med sprit, skaka om väl och voilá – ut rinner Rough Night. En riktigt vidrig drink.

Upplägget i Lucia Aniellos film är ungefär detsamma som i Hangover (2009) – ett gäng sinsemellan olika vänner möts för att fira att en av dem skall gifta sig.

Man beger sig ut på en resa, dricker för mycket och sedan går allt åt skogen.

Skillnaden är att det denna gång är kvinnor som roar - och som förväntas bli roade.

Fem på mördande äventyr

Här är det politikerfröet Jess (Scarlett Johansson) som innan bröllopet med torrisen Peter (Paul W. Downs) åker till fuktiga Miami för att fira möhippa med bästisarna från studietiden.

I en lyxig villa sammanstrålar hon således med knubbiga dagistanten Alice (Jillian Bell), lesbiska världsförbättraren Frankie (Ilana Glazer), förmögna skönheten Blair (Zoë Kravitz) och utflippade hippien Pippa (Kate McKinnon).

Och denna glada lilla skara rusar rasande snabbt från att dricka sprit med penis-sugrör till att dra kokain och beställa strippare på nätet.

När snyggingen (Ryan Cooper) anländer lyckas de dessvärre få livet av honom och sedan är det inte särskilt livat längre.

Faktum är att hela filmen i det skedet lagt sig ner och självdött.

Av näringsbrist och akut tråk-chock.

Tjejerna försöker bära ut den döda stripparen.
Sexig - men död. Ungefär tre fjärdedelar av filmen ägnas åt dumpningsförsök av död snygging. Tjejerna försöker bära ut den döda stripparen. Bild: © 2016 CTMG, Inc.

Problem 1 - formen

Det första problemet är genreblandningen. Vad är det här egentligen? En actionkomedi? En grabbig komedi för brudar?

En tonårskilles våta dröm?

Situationskomiken är på högstadienivå - men våldet och drogerna höjer åldersgränsen till sexton. Spelet med sex kunde vara riktat till en åldrad Sex & The City-publik – men är inte tillräckligt smart för att tillfredsställa den.

Och ärligt talat – det funkar liksom inte att koka ihop en lättsam komedi av döda kroppar, gruppsex och ett svordomsregn som får vilken raplåt som helst att låta som Sås & Kopp.

Det blir bara konstigt. På fel sätt.

Problem 2 - persongalleriet

När man väl gett upp försöken att definiera genren kan man med fördel ägna sig åt det persongalleri som Aniello målar upp tillsammans med manusförfattaren Paul W. Downs - som för övrigt spelar en av de manliga huvudrollerna.

För om det är svårt att fastställa filmens ramar är det desto enklare att artbestämma karaktärerna. Samtliga är nämligen målade i så granna klichéfärger att man genast vet vad de står för.

Knubbiga Alice kunde fungera som reklampelare för det som går under rubriken ”fat shaming”. Hon är otymplig, klär sig fult, äter ständigt och har ett obefintligt sexliv.

De andra påpekar gärna att hon är alltför kåt för sitt eget bästa.

Lesbiska Frankie klär sig naturligtvis som en grungediggare och har aldrig hört talas om vare sig hårborste eller smink. Vilket är helt naturligt med tanke på att hon är en arbetslös världsförbättrare med vänstervridna åsikter.

Australiensaren Pippa representerar i sin tur det som är exotiskt udda. Hon har en rolig accent, ser ut att ha vuxit upp i ett hippiekollektiv och är allmänt knäpp. På ett charmigt sätt.

Och Jess – hon är förstås den blonda skönheten som dessutom är smart. Och på god väg att ”bli gift”.

Pippa och Alice äter pizza med händerna.
Min pizzabit är större än din. Pippa (Kate McKinnon) och Alice (Jillian Bell) lugnar nerverna med mat. Pippa och Alice äter pizza med händerna. Bild: © 2016 CTMG, Inc.

Problem 3 - överdrifterna

Ända sedan Bridesmaides blev en succé 2011 har filmmakare försökt överträffa varandra när det gäller att presentera lössläppta kvinnor som ”vågar vara roliga”.

Vilket alltför ofta innebär kvinnor som beter sig på samma sätt som män brukar göra i motsvarande filmer. Vilket innebär att det sups, svärs och kryddas med kiss & bajs.

För sådant är ju alltid roligt.

Personligen kommer jag aldrig riktigt underfund med varför Peter ser sig tvungen att köra iklädd blöja när han ger sig av mot Miami för att vinna tillbaka Jess?

För så himla roligt är det väl inte att se honom kissa sittande i förarsätet istället för att stiga ur bilen?

Och vem skrattar när Jess lägger ut texten om hur hon inte haft tid att vaxa sig mellan benen - samma skämt drogs i Sex & The City för tio år sedan – men med mera finess.

Problemlösning – stanna hemma

Det hade varit lätt att avfärda Rough Night med en ilsken fnysning och två korta meningar, men eftersom den antagligen kommer att nå en bred publik känns det viktigt att åtminstone försöka namnge problemen.

För det finns de facto ingen bördigare jordmån för fördomar och klichéer än de genrer man avfärdar som ”lättsam underhållning”.

Filmerna man förväntas skratta åt för att inte framstå som en humorlös surpuppa – för att visa att även kvinnor förstår sig på skämt.

Hur dåliga de än är.

Fyra kvinnor spärrar upp ögonen sittande i en bil.
Va?! Vi hade faktiskt ingen aning om att filmen skulle bli såhär dålig när vi läste manuset..! Fyra kvinnor spärrar upp ögonen sittande i en bil. Bild: © 2016 CTMG, Inc.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje