Hoppa till huvudinnehåll

Teaterrecension: Sju stökiga bröder intar Sveaborg

Bild från Ryhmäteatteris Sju bröder.
Sju bröder lär sig läsa. Fr.v. Tommi Rantamäki, Eino Heiskanen, Eero Ojala, Mikko Virtanen, Miro Lopperi och Elias Keränen. Bild från Ryhmäteatteris Sju bröder. Bild: Tanja Ahola Ryhmäteatteri,Sju bröder

Decibelvarning, decibelvarning: Jukolabröderna är här igen! Ryhmäteatteri uppmärksammar Finlands 100-årsjubileum med en uppsättning av Kivis Sju bröder på Sveaborgs sommarteater - men hur gjuter man nytt liv i en flitigt spelad klassiker?

Det har Ryhmäteatteris regissör Kari Heiskanen av allt att döma inte grubblat alltför länge över. Han spelar frejdigt ut hela packen av beprövade sommarteaterkort.

Det är slagsmål, kiv och fylleslag på ljudlig nivå.

Höbalar, skrindor och spotska grannflickor.

Spektakulära effekter, sångnummer och smågalna anakronismer.

Och speciellt de sistnämnda förfelar ju aldrig sin verkan. När brödraskarans smartskalle, minstingen Eero, överraskar klockaren med sin läsfärdighet kröner han uppvisningen med ett triumferande ”LOL” varefter han näsvist uttyder uttrycket för den oförstående stofilen.

”Laughing Out Loud!”

Och publiken skrattar lika högt och fattar samtidigt att varje brott mot tidsramen också fungerar som en länk mellan då och nu.

Vem tror på oss?

Det här är killar som inte tror på något för att ingen tycks tro på dem. Killar som hellre ställer sig utanför systemet än inordnar sig i något som känns meningslöst. Killar med en revoltanda som när som helst kan slå in på ett destruktivt spår.

Men också killar med potential. Killar som fostrar varandra, växer till sig och förtjänar att bli sedda.

Tommi Rantamäki och Eino Heiskanen som Tuomas och Aapo i Sju bröder.
Tommi Rantamäki och Eino Heiskanen som Tuomas och Aapo. Tommi Rantamäki och Eino Heiskanen som Tuomas och Aapo i Sju bröder. Bild: Tanja Ahola Sju bröder,Ryhmäteatteri,sveaborgs sommarteater

Det räcker med att vi ser det och upptäcker parallellen. Någon mer genomgripande uppdatering behövs i och för sig inte.

Men samtidigt finns det ju heller ingen anledning att frossa i Sju bröder-traditionens mest slitna klichéer.

Öronbedövande övermod

I Ryhmäteatteris version går hela första hälften av föreställningen på frenetiskt högvarv.

Det är övermod och gapighet för hela slanten och när det spotska Toukolagänget dessutom drar in med en glättig svensktoppslåt (!) i bagaget skjuter ungtupparnas testosteronnivå upp till rent hälsovådliga höjder.

Satir är ingen bristvara här och den slår åt olika håll. Inte minst åt brödernas eget, men det hade onekligen suttit bra med lite volymkontroll också.

Den får vi vänta ett bra tag på.

Uppsättningen går, precis som brödernas socialiseringsprocess, långsamt från kaos till balans. Och visst ligger det en viss logik i det, men en ganska utmattande sådan.

Men det är inte bara upproriskheten och slagsmålen som tar plats.

När bröderna uppför sitt rökpörte i Impivaara går det snabbare än bastubygget i Strömsö och när oxarna från Viertola jagar dem stångar den övriga ensemblen in med upp-och-nedvända pallar som horn.

Tillsammans med uppsättningens visuella team lyckas Heiskanen ofta gestalta de dramatiska höjdpunkterna med förhållandevis enkla medel. Men när allt är överstort försvinner en del av effekten.

Dynamik är inte synonymt med oavbrutet ös.

Se skådespelaren!

Därför dröjer det också ett tag innan den här tröga åskådaren får upp ögonen för finesserna.

Närmare bestämt till det ögonblick då hon bestämmer sig för att följa varje gestalt i den här böljande brödraskaran skilt för sig.

Jukolabröderna representerar ju ett helt folk i koncentrat. Alla karaktärsdrag är representerade.

Somliga är hetlevrade, andra eftersinnande. Somliga trögtänkta, andra vesslesnabba. Och somliga vurmare, andra jordnära.

I Ryhmäteatteris uppsättning agerar de ofta som ett rasande kollektiv där bara de starkaste rösterna kan urskiljas.

Santtu Karvonen, Tommi Rantamäki och Mikko Virtanen som Juhani, Tuomas och Timo i Ryhmäteatteris Sju bröder.
Äldst men inte mognast. Santtu Karvonen som Juhani, i bakgrunden Tommi Rantamäki och Mikko Virtanen som bröderna Tuomas och Timo. Santtu Karvonen, Tommi Rantamäki och Mikko Virtanen som Juhani, Tuomas och Timo i Ryhmäteatteris Sju bröder. Bild: Tanja Ahola Santtu Karvonen,Ryhmäteatteri,Sju bröder,Mikko Virtanen,sveaborgs sommarteater

Santtu Karvonen har en dominerande roll som den äldsta men inte mognaste i skaran. Hans eldfängda Juhani påminner en hel del om Karvonens förra storroll på Ryhmäteatteri, den som Peer Gynt.

Juhani är också en trotsig storskrävlare, ett evigt barn som mest av allt trängtar efter uppmärksamhet och bekräftelse.

Tuomas och Aapo är hans raka motsatser, förnuftiga och sansade, och de får i den här uppsättningen också stor plats med Tommi Rantamäki och Eino Heiskanen i rollerna.

Detsamma gäller yngstingen Eero. I Elias Keränens tolkning är han en fascinerande blandning av rörligt intellekt och barnsligt oförstånd.

Från resan till Tavastehus kommer den här ynglingen hem med raskt uppsnappad stadsslang och två tvivelaktiga fruntimmer i bagaget.

Kunskap ger makt men inte nödvändigtvis förstånd ...

De övriga i skaran får också konturer efterhand men ofta helt ordlöst, med betydligt diskretare markörer.

Mikko Virtanen och Miro Lopperi gestaltar tvillingarna Timo och Lauri och Eero Ojala Simeoni.

Alla fångar sina gestalter på kornet men det är nog Simeonis rödkantade ögon jag kommer att minnas bäst när glömskans damm lagt sig över resten av uppsättningen.

Ett samhälle med plats för alla

I Simeoni ryms nämligen allt vad mänskligt är av såväl stort som smått. Han har upplevt väckelsen men den är inte stark nog att släcka hans törst.

Uppsättningen ger inte gestalten stor plats men Eero Ojala lyckas ändå lyfta fram den i relief.

Foto från Ryhmäteatteris uppsättning av Sju bröder på Sveaborgs sommarteater.
En skymt av Lucifer. I mitten Eero Ojala som Simeoni. Foto från Ryhmäteatteris uppsättning av Sju bröder på Sveaborgs sommarteater. Bild: Tanja Ahola Ryhmäteatteri,Sju bröder,sveaborgs sommarteater

I hans tolkning framstår Simeoni som en luggsliten, lite strykrädd figur, ansatt av inre demoner men med pluntan vilande närmast hjärtat.

Inte sticka ut, inte märkas, inte fördömas.

Den figuren har många bröder i dagens samhälle. Men den här uppsättningen är noga med att understryka både inkludering, mångfald och samhällsfred.

Ingen ställs utanför.

När ensemblen i finalen samlas för ett flerstämmigt framförande av Sydämeni laulu drar ett lätt stråk av patos över uppsättningen.

Men innebörden ligger samtidigt ljusår från alla finsk-nationella brösttoner.

I den här kören får nämligen alla sjunga med: från Jukolabrödernas brokiga skara till traktens myndighetspersoner, grannbyns svensktoppstrallare och de romska gårdfarihandlarna från Rajamäki.

  • Äldre man drunknade i Ekenäs

    Räddningsverket lyckades inte rädda mannen.

    En äldre man drunknade i Ekenäs i morse. Mannen slintade på en simstege och slog sitt huvud.

  • Olga Ahtinen klar för dansk storklubb

    Lämnar PK-35 för danska Bröndby.

    Den 20-åriga mittfältaren Olga Ahtinen blev inte gammal i Vandaklubben PK-35. Efter en första halva av ligasäsongen hos de regerande mästarna flyttar landslagsspelaren till danska Bröndby.

  • Fortsatta misstankar om matchfixning i Finland

    Forskningschef Jouko Ikonen har koll på läget.

    Matchfixning är ett globalt problem som på senare år också varit rejält på tapeten i Finland. Även i år har det förekommit misstankar om fixade matcher i Finland.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje

  • Bokrecension: Om att gräva där man står

    Michel Ekman skriver om sin familj och sin uppväxt i ny bok.

    I Självbiografiskt lexikon skriver Michel Ekman en rapport från det ständigt pågående, osäkra och ofrånkomliga arbetet med att förstå vem han är och varför han blivit den han är. Om hur familj och sjukdom sätter spår för livet.

  • Varför är musikskolan främst inriktad på klassisk musik?

    Varför är musikskolan främst inriktad på klassisk musik?

    Tidigare var det endast klassisk musik som gällde i musikskolorna. Nuförtiden har en del musikskolor en pop- och rocklinje men varför är det fortfarande den klassiska musiken som dominerar? Mika Westerlund drar pop- och rocklinjen på Musik- och kulturskolan Sandels och tror att populärmusiken småningom kommer att få en starkare roll.

  • Barbora Xu vill ena Åboborna på stor konsert

    Hon sjöng och samlade folk på torget efter terrordådet.

    Det var hon som satt och spelade och sjöng invid gravljusen och blommorna på Salutorget på fredagkväll. Bilder av henne fanns i stora internationella medier som The Guardian. Barbora Xu är Åbobo med tjeckiska rötter. Hon spelade på ett kinesiskt stränginstrument som påminner om finsk kantele. Hon sjöng på finska och kinesiska. Nu vill hon samla alla Åbobor till gemensam konsert.

  • Bokrecension: Tre bröder i tragglande kamp med kärleken och konsten

    Joakim Groths roman är en tidsskildring och generationsroman

    Joakim Groth, som är känd för sina lysande regiarbeten och pjäser för Teater Mars och Svenska Teatern, är nu aktuell med romanen Tre bröder. Det har hunnit gå drygt 35 år sedan den förra som hette Världen enligt Edi.

  • Prillan plingar på: Noux

    Kommer Prillan att överleva?

    Pernilla "Prillan" Karlsson har varit på sommarturné runt om i Svenskfinland! I det fjärde avsnittet besöker hon Noux.

  • Teaterrecension: Med rivningskulan genom Tjechovs förstlingsverk

    Dead Centre har gästat Finland med ”Chekhov’s First Play”.

    I Chekhov’s First Play tar den irländsk-brittiska teatergruppen Dead Centre avstamp i Tjechovs första pjäsförsök och kapar det för sin egen betraktelse över glappet mellan illusion och verklighet, både i livet och teatern.

  • Föredragsmaraton: Soffgruppens utveckling - från sällskapskultur till tv

    Soffgruppens intåg - det mjuka 70-talet.

    Föredragsmaraton är ett unikt samarbete mellan SLS och Svenska Yle och ingår i det officiella programmet för Finland 100. Maratonet ordnas på Svenska Teatern i Helsingfors den 8–9 september 2017. En av de experter som kommer att prata under föredragsdygnet är Minna Sarantola-Weiss som är expert på soffgruppens roll i välfärdssamhället.

  • Bokrecension: Tecken på fuskbygge i annars imponerande villa-thriller

    Blå Villan placerar mysmysteriet i bloggar och skogar.

    Övergrepp, bloggtroll och biljakter skakar om småstadsidyllen i Eva Frantz senaste deckare Blå Villan. Men trots den skickliga blandningen av mys och mysterium känns romanen inte helgjuten, skriver frilanskritikern Adrian Perera.