Hoppa till huvudinnehåll

“Konstvärlden måste börja prata om klass”

Helen Korpak
Helen Korpak är konstkritiker för Hufvudstadbladet och verksam som fotograf. Helen Korpak Bild: Ylva Perera/Yle konst

Vi blir itutade att det är den som jobbar hårdast och är mest begåvad som når längst, men det mesta avgörs av bakgrund och tur, säger konstkritikern och fotografen Helen Korpak. Hon kritiserar också Helsingfors konstbubbla för att mest vara intresserad av sig själv.

"Ni vanliga människor gillar sådant här. För oss konstnärer är det inte så intressant."

Det fick Helen Korpak - konstkritiker på Hufvudstadsbladet och själv utbildad fotograf - höra på ett pressinfo för en utställning nyligen.

Repliken väckte tankar till liv som hon länge burit på, som utmynnade i en kolumn i söndagens Hbl).

- Jag har märkt hur min egen smak genom åren har utvecklats och präglats av privilegiet att jag har fått studera konst, och försökt tänka självkritiskt kring det. Att höra en konstnär sätta sig över “vanliga” människor väckte de här tankarna igen, och jag började fundera över varför konstvärlden vill skapa den här distinktionen mellan sig själv och andra människor, säger Korpak.

Konst om konst

Den här tankesättet formar också hurudan konst som görs, och vem som blir den mest attraktiva målgruppen.

- Det pratas inte så mycket om det, men det är helt klart att folk har olika inriktningar: vissa gör konst för rika människor, andra för någon slags allmänhet och i den här Helsingforsbubblan av halvunga konstnärer som jag lever i görs det mycket konst för konstvärlden. Mycket metakonst, alltså konst som handlar om konst, vilket jag själv börjar bli mer och mer allergisk mot, säger Korpak.

Tennispalatset i Kampen en solig sommardag
Helsingfors konstmuseum har också valt att lyfta upp ung metakonst. Tennispalatset i Kampen en solig sommardag Bild: YLE Finnkino,Tennispalatset,finnkino

Som exempel lyfter Korpak upp Kimmo Modigs utställning “Är det därför jag är papper” på Helsingfors konstmuseum tidigare i somras, som jobbade med att vara både ironisk och naivistisk.

- I sig är det ju inget problem att det finns olika sorters konst, var och en ska få ställa precis de frågor den vill. Jag har bara reagerat på att många konstnärer börjat se sig själva som måttstock för vad människor ska känna till och sedan se ner på folk som inte har samma referenser och bakgrundskunskap, säger Korpak.

Abstrakt och stort säljer

Gränsen mellan konst och kommersialism är ofta omdebatterad, och att styra sitt skapande enligt vad som ger pengar ses inte nödvändigtvis som något bra.

Ändå är konstnärer tvungna att försörja sig, och Helen Korpak har full förståelse för att folk försöker göra konst som säljer.

En läderbörs med olika eurosedlar.
Den som vill tjäna pengar på sin konst bör rikta in sig på en viss sorts arbeten. En läderbörs med olika eurosedlar. Bild: Yle/Arja Lento börs,ekonomi,euro,pengar,Sedel,finansiering

- Det är en skitbra deal att göra konst för rika människor, jag vet folk som lever gött tack vare att göra verk som konceptuellt lämpar sig för stora företag som köper konst till sina lobbyn.

Hur ser sådan konst ut just nu, inom fotovärlden?

- Inga porträtt, men gärna abstrakt eller abstraherande konst. Gärna i färg, med glansiga ytor, och i stora storlekar. Kollektivet Helsinki School, vars medlemmar plockas från Aalto-universitetets fotoavdelning, är ett exempel på det här, de har en jättebegåvad curator som verkligen är en business-man. Det är nästan det enda sättet att gå tillväga om man vill tjäna pengar på sin konst, och det är inget fel att hålla på med det, men jag tycker man måste kunna problematisera det utan att bli avvisad som gnällig.

Problemlyftande avfärdas som gnällighet

Enligt Helen Korpak är det en tendens både inom konstvärlden och i Finland generellt att man inte ska påpeka de problem som finns - om det så gäller kön eller klass - utan istället vara tacksam över att man överhuvudtaget får finnas här.

Samtidigt råder en stark tro på meritokrati, det vill säga att det är individens personliga ansträngningar som avgör hur bra det går för en, utan att ta hänsyn till att folk har väldigt olika utgångspunkter.

- Det är groteskt att peppa folk genom att säga att de måste kämpa hårdare, när största delen av världen kämpar på i sitt anletes svett som trälar för att producera det som skapar våra levnadsvillkor. Det är nonchalant också gentemot de klasskillnader som finns i Finland att upprätthålla myten om att man står på egna ben när man alltid står på någon annans axlar, säger Korpak.

Pengar och bakgrund begränsar

I Finland stoltserar man gärna med att vem som helst kan bli vad som helst, men tittar man på vilka människor som syns på konstutbildningarna menar Helen Korpak att det är långtifrån en blandad skara.

- Nej, det är extremt homogent - på Aalto där jag har gått är man både väldigt Finlandsinriktad när personalen rekryteras och dessutom ser man knappt en enda rasifierad student och nästan alla är medelklass. Att komma dit med annan bakgrund måste vara väldigt svårt och konstigt eftersom allting utgår från att folk har vissa förutsättningar.

Aalto-universitetet gör sig av med över 300 anställda.
Aalto-universitets konststudenter är en homogen skara, menar Helen Korpak. Aalto-universitetet gör sig av med över 300 anställda. Bild: Jyrki Lyytikkä /Yle Aalto-universitetet,Universitet och högskolor

Som exempel berättar Korpak att man som student kan få möjlighet att medverka i utställningar, men då förutsätts det att man har tillräckligt många verk att ställa ut, och att framställa verken kostar pengar.

- Att framställa ett inramat verk kan gå på 500-700 euro, så det krävs ofta att man ska skaffa fram pengar från ingenstans, och dessutom ha någonstans att förvara verken när de inte ställs ut. Då blir det tydligt att det förväntas att man ska ha en viss bakgrund att falla tillbaka på. Säger man att man inte har råd går chansen helt enkelt till någon annan. På så vis är ju skrivandet ljuvligt, eftersom det inte kräver dyr utrustning!

Skrivandet möjliggör kompromisslöshet

Utöver att skrivandet i sig är väldigt viktigt för Korpak har hon delvis valt att satsa på konstkritiken just för att ha något annat att stå på, vid sidan av konsten.

- Om jag inte vill kompromissa i mitt skapande är jag tvungen att ägna mig åt annat också. Utbildningen har en så tydlig idé om hurudan konst man ska göra, men nu försöker jag ta ett steg tillbaka och hitta tillbaka till glädjen som jag kände för fotograferandet innan jag började studera det.

kultursidan i tidnignen östnyland
Som kritiker har man ett ansvar både att underhålla och vidga perspektiven, säger Helen Korpak. kultursidan i tidnignen östnyland Bild: Yle/Stefan Härus Östnyland,KSF Media,tidningar,kultur

Som kritiker i dagspressen upplever Helen Korpak också att hon har ett ansvar att vidga tilltalet, så att texterna blir underhållande och intressanta också för läsare som inte är så insatta i konstvärlden.

Hon försöker gå i dialog med verken, snarare än bara bedöma dem.

- Sågningar kan vara roliga och intelligenta, men själv tycker jag faktiskt rätt sällan att konsten jag ser är riktigt dålig. Jag försöker välja utställningar som jag inte bara vill dissa eller beskriva, utan där jag kan problematisera och utforska tematiken. Samtidigt försöker jag hela tiden lära mig mer, för att kunna bemöta olika typer av utställningar, säger Korpak.

Den konceptuella rollen

När hon började studera konst fick Korpak höra att hennes stil var för romantisk, och att hon liksom de flesta andra borde bli mer konceptuell.

- Det gjorde att jag tränade upp min smak till att bli mer hård och dömande, men nu försöker jag bli mer självkritisk gentemot det. Jag tror att många konstnärer inte är medvetna om i vilken mån man blir påprackad den konceptuella rollen, vilket gör att man börjar se ner på folk som inte tycker lika. Det märks till exempel i attityderna gentemot konst som vill verka frigörande, och till exempel stärka unga tjejers självkänsla. Det bemöts med väldigt mycket förakt inom den etablerade konstvärlden.

Det finns ändå undantag: Korpak lyfter upp konstnären Minna Henriksson, som arbetar mycket med frågor kring makt och ras.

Henriksson är aktuell med ett verk om rasbiologi på historiska museet i Stockholm, men har tidigare bland annat gjort ett verk som är en skiss över hur människor inom Helsingfors konstvärld känner varandra: vem är gift med vem, vem äger vilket galleri, vem sitter i vilken styrelse.

Vy från havet mot Skatudden i Helsingfors.
Helsingfors konstvärld bär på många dolda makthierarkier, det har t.ex. konstnären Minna Henrikssons verk (ej bilden) visat. Vy från havet mot Skatudden i Helsingfors. Bild: Johannes Valkama / Alamy Helsingfors,Stadssiluett,Uspenskijkatedralen, Helsingfors,Skatudden, Helsingfors stad

Att på det här sättet försöka blotta konstvärldens osynliga villkor är viktigt om det ska kunna uppstå någon förändring.

- Problemen inom konstvärlden är de samma som i resten av samhället, men det finns en tendens att låtsas som att de inte skulle ha med varandra att göra. Under utbildningen blev jag ofta kritiserad om jag till exempel lyfte upp frågor om kön under någon lektion, det kunde råda rena 1800-talsstämningen.

Varför tror du det finns en ovilja att prata om de här sakerna?

- Dels för att det finns en stark traditionalism, som försvaras av de som just nu sitter på höga poster, och dels för att konstvärlden är så märklig - för att ta sig fram krävs en kombination av tur och “bästa broder”-nätverkande. Folk vågar inte kritisera andra av rädsla för att inte få arbete i framtiden. Jag tänker ofta själv på vilka broar jag bränner: nu har jag varit otacksam, nu har jag varit kvinna, nu har jag varit gnällig. Det känns tydligt att man inte borde få lyfta på locket, och på det viset censurerar konstvärlden sig själv.

Roomalainen patsas Helsingin yliopiston päärakennuksessa.
Konstvärlden må vara ute efter det nya och spännande, men maktförhållandena vill den gärna bevara som tidigare, säger Helen Korpak. Roomalainen patsas Helsingin yliopiston päärakennuksessa. Bild: Yle / Janne Lindroos staty,romersk mytologi,makt

De här komplexa maktförhållandena gör det svårt att veta hur situationen ska kunna motarbetas, och var problemet riktigt ligger.

För att få en brokigare konstvärld krävs brokigare konststudenter, men det förutsätter i sin tur att de uppmuntras att söka in.

Borde konstskolorna börja kvotera in studenter med mer varierande bakgrund?

- Det är snårigt med kvotering, folk blir så hysteriska när man börjar prata om det, men jag tycker verkligen att alla institutioner och konstskolor borde gå en kurs i makt och privilegier. Segregeringen är helt klart ett problem: folk säger gärna att de inte är rasister, men har ändå väldigt homogena vänskapskretsar. Det är svårt att peka ut ansvar här, eftersom orättvisorna inom konstvärlden speglar orättvisorna som finns i resten av samhället, men om vi inte pratar om det kommer ingen förändring att ske, säger Korpak.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje