Hoppa till huvudinnehåll

De kom, de radikaliserades, de normaliserades - är populisterna Nordens nya socialdemokrater?

Illustration som föreställer Jimmie Åkesson, Kristian Thulesen Dahl, Siv Jensen och Timo Soini.
Illustration som föreställer Jimmie Åkesson, Kristian Thulesen Dahl, Siv Jensen och Timo Soini. Bild: Sebastian Dahlström / Agenda Timo Soini,Jimmie Åkesson,Agenda,Siv Jensen,kristian thulesen dahl

Populismen i Norden är här för att stanna, trots motgångar, splittringar och identitetskris. Inte ens de senaste turerna kring Sannfinländarna ändrar på det här. Radikaliseringen av partiet skedde inte över en helg.

Den bedömningen gör populistforskaren Ann-Cathrine Jungar, docent i statsvetenskap vid Södertörns högskola, som har skrivit tankesmedjan Agendas nyaste rapport: Populism i Norden - från marginalen mot den politiska mittfåran.

En rapport som plötsligt blev mer aktuell än vad författaren och beställaren hade kunnat förutspå.

Populistforskaren Ann-Cathrine Jungar
Ann-Cathrine Jungar har forskat i populism i Norden. Populistforskaren Ann-Cathrine Jungar Bild: Johannes Tabermann/Yle

Sannfinländarna kapades inte över en helg

Sannfinländarnas framgångsrecept har hittills varit att radikaliseras, vilket har skiljt dem tydligt från de andra nordiska högerpopulistiska partierna, som under de senaste 40 åren sakta men säkert har nått allt större framgång genom att göra sig mera rumsrena.

Radikaliseringen av Sannfinländarna har skett under en tio års period.

Strategin ledde nästan ända fram. Partiet fick en regeringssits och flera tunga ministerposter. Men sedan vände radikaliseringen sig plötsligt emot partiet, med intern maktkamp, splittring och regeringskris som påföljd.

Splittring ingår i populisternas politiska manuskript...

Att populistiska partier splittras i olika ideologiska fraktioner ingår i deras politiska manuskript.

Det redogör Ann-Cathrine Jungar också tydligt för i sin historisk tillbakablick på (höger)populismens frammarsch i Norden, som hon beskriver som en målmedveten resa från marginalen in mot mittfåran, ända in i det politiska finrummet.

Det här beskriver också Sannfinländarnas politiska resa, ända fram till den 10 juni 2017, då Jussi Halla-aho tog över makten i partiet, partiet splittrades, förpassades ut i kylan för en kort stund, för att sedan i en kappvändning tas in i regeringsvärmen i igen, men nu i ny skepnad.

...scenariot var ändå överraskande

Hur splittringen skedde, kom ändå som en stor överraskning också för Ann-Cathrine Jungar, som redan i många år forskat kring Sannfinländarna och deras nordiska gelikar.

Det som nu har skett i Finland är rätt unikt, och kan inte sägas vara så illustrerande för den nordiska högerpopulismens frammarsch.

- Att välja ny partiledare är alltid ett kritiskt skede för ett parti. I synnerhet för ett parti som i 20 år har haft en så tongivande och dominerande partiledare som Timo Soini. Ur det perspektivet var en intern kris inte helt oväntad. Men att partiet skulle splittras och att det är den gamla partiledaren som lämnar sitt get parti, hade jag nog inte räknat med, säger Jungar.

Hon påpekar att när högerpopulistiska partier splittrats, har det nästan alltid varit partiledningen som har gjort sig av med en radikaliserad eller besvärlig del av partiet, som har blivit en för stor belastning. Det här för att skapa större sammanhållning och för att bli mera rumsrena.

- Det som nu har skett i Finland är rätt unikt, och kan inte sägas vara så illustrerande för den nordiska högerpopulismen.

Delvis kan det här förklaras med den enorma personkulten kring Timo Soini, som inte har sitt motstycke i något annat parti i Norden, konstaterar Jungar.

Bildcollage som visar Juha Sipilä, Petteri Orpo och Sampo Terho som ler, och Jussi Halla-aho som ser ledsen ut.
Bildcollage som visar Juha Sipilä, Petteri Orpo och Sampo Terho som ler, och Jussi Halla-aho som ser ledsen ut. Bild: Bildcollage: Sebastian Dahlström Jussi Halla-aho,Sampo Terho,Juha Sipilä,Petteri Orpo

"Blå framtid går en deppig framtid till mötes"

Vad är då resultatet av regeringskrisen och den politiska rockaden?

Har regeringen nu tagit högerpopulisterna som sin gisslan och avväpnat dem?

Eller finns det risk för ett omvänt politiskt Stockholmsyndrom, där den sannfinländska utbrytargruppen binder resten av regeringen vid sin egen politiska agenda?

Kan det uppstå en "win-win" situation för högerpopulismen i Finland, nu när det parallellt finns nygamla sannfinländare både i oppositionen och i regeringen?

Det är svårt att se hur Blå framtid nu ska kunna gå till val, man måste ha en helt ny agenda.

Nej, det tror inte Ann-Cathrine Jungar, som snarare förutspår en svår framtid för de splittrade högerpopulisterna.

- "Enade vi stå, söndrade vi falla", är nog det sannolika scenariot. Det nya partiet som ska bildas saknar ekonomiska resurser för en valkampanj, det har ingen ordentlig partiorganisation, och saknar kandidater. Dessutom tvingas Blå framtid att stå till svars för regeringens politik, som inte har varit populär bland de egna anhängarna och som har krävt mycket kompromisser av partiet, säger Jungar.

Hon påpekar också att Sannfinländarna inte heller uppstod ur tomma intet, utan i tiderna byggdes upp ur ruinerna av det gamla Landsbygdspartiet och kunde utnyttja det partilösa fält som lämnades utan eget parti.

- Det är svårt att se hur man nu ska kunna gå till val, man måste ha en helt ny agenda.

Jussi Halla-aho och Matti Putkonen går förbi varandra.
Jussi Halla-aho och Matti Putkonen går förbi varandra. Bild: Lehtikuva Jussi Halla-aho,Sannfinländarna,populism,matti putkonen

"Halla-aho förpassas ut i marginalen"

En ofrivillig urvattning är alltså att vänta av Soinis falang, om de ska fortsätta sitta vid regeringsmakten. De nu radikaliserade Sannfinländarna med Halla-aho vid rodret, förpassar Jungar i sin tur raka vägen ut i marginalen.

- Det som finns kvar av Sannfinländarna kommer att framstå som ett ännu radikalare parti än förut, vilket kan vara avskräckande för många väljare. Sannolikt har det därför blivit svårare för båda de nya högerpopulistiska partierna att skörda framgångar.

Ann-Cathrine Jungars tes är att regeringsansvar i regel är dåligt för populistpartier. Vilket den senaste tidens dramatiska händelser inom finländsk politik också bekräftar.

populistforskaren Ann-Cathrine Jungar
Populistforskaren Ann-Cathrine Jungar diskuterade populism i Norden under Agendas seminarium. populistforskaren Ann-Cathrine Jungar Bild: Johannes Tabermann/Yle

Också Sverigedemokraterna bekräftar det här. De har fortsättningsvis portförbud till svenska regeringen, men har i oppositionen lyckats växa sig större än någonsin - SD är näst största parti enligt senaste partimätning.

Jag har svårt att förstå att värdegrundsfrågan blev så avgörande, de radikala åsikterna har funnits inom Sannfinländarna redan länge, och blev inte en tröskelfråga då de ursprungligen togs med i regeringen.

Den första partimätningen efter regeringskrisen och splittringen av Sannfinländarna, antyder ändå att en sits både i oppositionen och i regeringen, kan visa sig bli ett nytt finländskt framgångsrecept för högerpopulismen. Det är ändå för tidigt att dra längre slutsatser - tiden får utvisa.

...men den högerpopulistiska ideologin segrade

Oberoende av om det nya Blå framtid och de radikaliserade Sannfinländarna, går en deppig framtid till mötes eller inte, kan förra veckans regeringskris ses som en seger för den högerpopulistiska ideologin.

Den sittande regeringen visade att man är redo att sätta sin trovärdighet och legitimitet på spel, för att hålla kvar högerpopulisterna. Allt prat om värderingar ser forskaren Ann-Cathrine Jungar mest som politisk kosmetik, i syfte att inte tappa ansiktet.

- Det var några väldigt konstiga dagar som utspelades framför oss. Jag har svårt att förstå att värdegrundsfrågan blev så avgörande, eftersom de här radikala åsikterna har funnits inom Sannfinländarna redan länge.

- Det här var inte heller någon tröskelfråga då Sannfinländarna ursprungligen togs med i regeringen år 2015. Då var det snarast EU-frågan som upplevdes som problematisk. Men nu plötsligt bara på grund av valet av Halla-aho, gör resten av regeringen en väldigt märklig retorisk rockad, säger Jungar.

När blir populister fascister?

En frågan av lite mera filosofisk karaktär är om de radikaliserade Sannfinländarna längre kan kallas för populister?

Partiets fader Timo Soini var populist ut i fingerspetsarna. Jussi Halla-ahos ideologi ligger däremot närmare fascism än populism, hans retorik och habitus är långt ifrån folklig, och han saknar Soinis bevingade och förenklade uttalanden. Halla-aho är inte heller villig att sälja sina politiska ideal för att nå politisk framgång.

I Ann-Cathrine Jungars rapport görs inte någon djupare analys av begreppet populism i sig och dess innebörd. Här är populism mer eller mindre synonymt med högerpopulism. När ett högerpopulistiskt parti blir högerradikalt, eller högerextremistiskt framgår inte heller, även om Jungar konsekvent använder de här epiteten för att beskriva både sannfinländare och sverigedemokrater.

De nordiska populisterna är inte identiska

Gemensamt för de nordiska populistpartierna är att de alla har börjat som protest- eller missnöjespartier, med en eller två politiska frågor på sin agenda. De har också representerat det "vanliga bortglömda folket" och ställt sig emot "de andra" - eliten, invandrare.

Den gemensamma strategin har varit att bli mindre radikala för att kunna växa sig större, här utgör som sagt Sannfinländarna det stora undantaget.

På den politiska axeln skiljer sig de högerpopulistiska partierna från mera traditionella höger- och vänsterpartier.

Deras konservativa värdegrund placerar dem långt högerut, medan deras ekonomiska politik placerar dem i mitten, vilket beskrivs redigt i Agendas rapport.

Gemensamt för de högerpopulistiska partierna i Norden är att de har påverkat det politiska systemet och den politiska debatten fundamentalt, oberoende av vilken strategi de har valt.

En populistisk splittring spirar fram i Norden

Att det i Norden pågår en splittring av populiströrelsen, med nya uppstickare som danska Nye Borgerlige, faller däremot lite i skymundan.

Också det faktum att en regeringssits inte per automatik är dåligt för ett högerpopulistiskt parti, bara det lyckas forma om sin politiska agenda och sluta vara ett ensaksparti.

Det påpekar den svenska journalisten och författaren Bengt Lindroth, som själv också skrivit om nordisk populism.

Han lyfter fram det högerpopulistiska Fremskrittspartiet i Norge som ett bra exempel.

En leende Sylvi Listhaug som blev Norges nya invandrings- och integrationsminister. Listhaug representerar det högerpopulistiska Fremskrittspartiet. Till höger justitieminister  Anders Anundsen.
Norska Fremskrittspartiet har lyckats med att bredda sina politiska palett. En leende Sylvi Listhaug som blev Norges nya invandrings- och integrationsminister. Listhaug representerar det högerpopulistiska Fremskrittspartiet. Till höger justitieminister Anders Anundsen. Bild: EPA/HAAKON MOSVOLD LARSEN sylvi listhaug

- Fremskrittspartiet har lyckats bra genom att bredda sin politik till att handla också om annat än invandringskritik. Där har man framgångsrikt blivit bland annat bilisternas parti, och utformat en trovärdig trafik- och miljöpolitik, påpekar Lindroth.

I Danmark i sin tur splittrades Fremskridtspartiet redan för över 20 år sedan. Utbrytargruppen skapade det mera rumsrena Dansk folkeparti, som idag är landets näst största parti, och som redan länge varit ett troget stödparti till den borgerliga regeringen.

Valaffischer och tilltugg på Dansk folkepartis kansli.
Dansk folkeparti lyckas bli störst i Europaparlamentsvalet 2014. Valaffischer och tilltugg på Dansk folkepartis kansli. Bild: EPA/NILS MEILVANG eu-valet 2014

I Danmark har alltså den splittring som Sannfinländarna nu genomgår varit väldigt framgångsrik för högerpopulisterna.

Sverigedemokraterna skiljer sig från mängden, genom att ha en mera hårdbarkad nationalistisk bakgrund än de andra.

De har också lyckats bli näst största parti utan stöd av någon regering, genom att sparka ut alla radikaliserade medlemmar och införa en så kallad nolltolerans-linje. Hittills har inget svenskt parti velat samarbeta med dem, och en regeringsplats har varit utesluten. Men frågan är hur länge till.

Sverigedemokraternas ordförande Jimmie Åkesson 14.9.2014
Sverigedemokraterna har lyckats etablera sig, trots portförbud till regeringen. Sverigedemokraternas ordförande Jimmie Åkesson 14.9.2014 Bild: EPA/ANDERS WIKLUND jimmie åkesson

Farligt att nu räkna ut populisterna

Tillbaka till Finland. Populistforskaren Ann-Cathrine Jungars bedömning är alltså att Blå framtid går en deppig framtid till mötes.

Populisterna har ändå lyckats överraska experter också förut. Det finns det många exempel på.

Med tillräcklig finansiering, rätt politiker och om man lyckas bredda sin politik, är allt möjligt, tror journalisten Bengt Lindroth.

- Blå framtid skulle kunna ta till samma strategi som norska Fremskrittspartiet, det gäller bara att hitta rätt politiker, och ett nytt fungerande politiskt spår.

Debattklimatet här i Finland kan ändå vara ett hinder, menar Lindroth.

- Samhällsdebatten är mindre aktiv här än i övriga Norden, vilket gör det svårare att slå sig fram som skickligt retoriker.

Timo Soini lyckades ändå med det omöjliga, mycket tack vare sin retoriska förmåga och med lite hjälp av det radikaliserade missnöjet som låg och pyrde ute bland många väljare.

Bengt Lindroth
Journalisten Bengt Lindroth har skriver om nordisk populism i sin bok Väljarnas hämnd. Bengt Lindroth Bild: Yle/ Bengt Östling bengt lindroth

"Populism är inte per definition dåligt"

I rapporten Populism i Norden ligger fokus enbart på högerpopulismen.

Viktigt att minnas är att populism inte är synonymt med högerpopulism, även om just den formen av populism varit mest framträdande här de senaste ca 20-30 åren.

I sin bok Väljarnas hämnd, påpekar journalisten Bengt Lindroth att den nordiska populismens rötter sträcker sig ända till 1800-talet, då de agrara nordiska samhällena industrialiserades och grunden för den nordiska socialdemokratin lades.

Efter det kom en våg av vänsterpopulism som dominerade i Norden, börjandes med vänsterrörelsen på 1960-talet, påpekar han.

Det här utmynnade i dagens nordiska socialdemokrati, som också använde sig av populism för att nå ut, innan den etablerade sig och blev mera urvattnad.

Bengt Lindroth vill också problematisera begreppet och fenomenet populism, och påpekar att populism inte behöver vara negativt, och att det inte enbart är vänster- eller högerextremism.

Anarkisternas förstamajmarsch i Helsingfors 2015.
Etableringen av högerpopulismen skapar en grogrund för en ny våg av vänsterpopulism. Anarkisternas förstamajmarsch i Helsingfors 2015. Bild: Yle / Dan Granqvist anarkister

Ny våg av vänsterpopulism?

Populism är ett sätt att nå ut till och mobilisera missnöjda och arga medborgare. Populismen är därför här för att stanna. Antagligen är den mera långlivad än något enskilt parti. Regeringar komma och gå, men missnöjet kommer att bestå.

Så länge invandringsfrågor är viktiga, och så länge det finns ett missnöje med det politiska etablissemanget, finns det också en beställning på populism.

Det samma kan inte sägas om de socialdemokratiska partierna.

Socialdemokratin, som länge var det nordiska folkhemmets ideologiska stenfot, har nu levt ut sin guldålder, konstaterar både forskaren Ann-Cathrine Jungar och journalisten Bengt Lindroth. Sannolikheten att de socialdemokratiska partierna försvinner är därför större, tror båda.

Så länge invandringsfrågor är viktiga, och det finns ett missnöje med det politiska etablissemanget, kommer det att finnas populistiska partier. Sannolikheten att de socialdemokratiska partierna försvinner är nog större.

Nu är det de patriotiska och värdekonservativa högerpopulisterna som agerar det nordiska folkhemmets och välfärdssamhällets portvakter.

Men populismen kan alltid skifta färg och form - det ingår i dess natur.

Den dag högerpopulismen definitivt blir en del av etablissemanget, när den har lyckats normalisera sitt urvattnade budskap, och sitter bekvämt på sina höga hästar, då ser vi kanske en ny våg av vänsterpopulism.

Läs också

Nyligen publicerat - Inrikes