Hoppa till huvudinnehåll

Teaterrecension: Kärleksskoj stapplar på stereotypier

Frida Lassus och Sam Sihvonen som Sofia och Lasse.
Frida Lassus som grannen Sofia och Sam Sihvonen som bonden Lasse. Frida Lassus och Sam Sihvonen som Sofia och Lasse. Bild: Henrik Zoom © 2017 vem tar vem

Årets sommarpjäs på Teaterboulage i Pargas är en hejvild kärlekskamp i dansbandstakt. Den komiska tajmingen sitter, men tyvärr fastnar skrattet i halsgropen hos Yles recensent.

Daniela Franzell, till vardags skådespelare vid Åbo svenska teater och ett välbekant ansikte i Teaterboulages produktioner sedan 1990-talet, debuterar i år som pjäsförfattare med komedin “Vem tar vem?”.

Här får vi träffa bonden Lasse (Sam Sihvonen), som blivit övertalad att gå med i tv-programmet “Vem tar vem?” för att finna kärleken. Producenten (Ida Ridberg) stormar in med sitt team och sitt dansband, och snart anländer också de tre kvinnor som ska tävla om Lasses gunst.

Anton Mattsson (Kameramannen), Riddo Ridberg (Leiffo), Sam Sihvonen (Lasse) och Erja Lindell (Smink-Sirpa).
Anton Mattsson (Kameramannen), Riddo Ridberg (Leiffo), Sam Sihvonen (Lasse) och Erja Lindell (Smink-Sirpa). Anton Mattsson (Kameramannen), Riddo Ridberg (Leiffo), Sam Sihvonen (Lasse) och Erja Lindell (Smink-Sirpa). Bild: Henrik Zoom © 2017 Erja Lindell

Reality tv är en tacksam miljö för komik, och i sina bästa stunder lyckas föreställningen på ett fiffigt sätt driva med det absurda i att försöka lära känna sitt livs kärlek medan producenten hojtar instruktioner och kameran surrar.

Viktiga frågor

Tematiskt är man inne på flera frågor som är både viktiga och svåra i vår tid då vi har en tendens att både skuldbelägga människor som inte lever i förhållanden och kalla människor som aktivt letar efter en partner desperata. Dessutom är vi vana vid att få det vi beställer, vilket gör att jakten på en partner handlar mer om att hitta någon med rätt egenskaper, än någon man på riktigt känner något för.

Det här är en av de tävlande damerna, Marie (Elin Söderholm), inne på vid ett skede i föreställningen, i en scen som gör en ansats att problematisera tvåsamhetshetsen i samhället. Det samma gör hennes konkurrent Lena (Sanne Jahnsson), som redan har levt igenom ett äktenskap och nu pratar om det fina i att kunna leva på olika sätt.

Ida Wahtera.
Sångerskan Ida Wahtera. Ida Wahtera. Bild: Henrik Zoom © 2017 ida wahtera

Tyvärr blir det här ändå bara ord, eftersom föreställningen själv glatt traskar på i spår som förstärker just den syn på kärlek som den gör små ansatser till att kritisera.

Det syns till exempel hos dansbandssångerskan (Ida Wahtera) - som kritiserar programmet (om än på ett extremt skambeläggande sätt gentemot de kärlekstörstande kvinnorna), men “avslöjas” i sin hårdhet när det kommer fram att hon inte heller har någon partner.

Reproducera snarare än kritisera

Till stor del ligger problemet i karaktärerna, eftersom ingen får bli mer än en stereotyp. Bland de tävlande har vi “den arga kvinnan” (Söderholm), “den nervösa kvinnan” (Anna Lindström) och “den livsbejakande kvinnan” (Jahnsson).

Vi har den velande ungkarlen Lasse (Sihvonen) som inte tar ett enda eget initiativ under hela pjäsen.

Vi har den konservativa pappan Uffe (John Lassus) och den pyssliga, självuppoffrande mamman Gitta (Skini Lindgård), och grannen Leiffo (Riddo Ridberg) som dyker upp och kläcker ur sig opassligheter på löpande band.

John Lassus som Uffe.
John Lassus som Lasses pappa Uffe. John Lassus som Uffe. Bild: Henrik Zoom © 2017 vem tar vem

Missförstå mig rätt - jag efterlyser inte moraliskt föredömliga rollfigurer, det är klart det får finnas sviniga gubbar och hönsmammor på scenen. Problemet är bara att det inte känns som om föreställningen driver med dessa stereotyper, utan snarare reproducerar dem.

Leiffos sexistiska skämt blir inte roliga bara för att han är en karaktär.

Rasism som humor

Det blir inte bättre av att pjäsen också spelar en på rasistiska stereotyper - särskilt genom Daniela Franzells porträttering av italienskan Angelina som dyker upp med sin köttgryta, yviga gester och uppskattning för sviniga män.

Det må vara en parodi men spelar in i den långa västerländska traditionen av att beskriva människor från sydligare breddgrader som djuriska och vulgära, vilket är en av berättelserna som upprätthåller de rasistiska strukturerna i vårt samhälle.

Det är beklämmande att Teaterboulage inte sett det här, och extremt oroväckande att publiken skrattar så hjärtligt - både åt Angelinas accent och åt skämten om afrikanska män och turkar.

Framförandet fungerar

Ovan nämnda fadäser förvånar mig, eftersom Teaterboulage i allmänhet brukar bjuda på gedigen och extremt genomtänkt teater. Fjolårets "Doris, flickan i läderrock" var en av de bästa pjäserna jag såg under hela året.

Till sitt framförande lyckas även årets föreställning vara helgjuten och ensemblens komiska tajming sitter som ett smäck.

Hade jag inte haft så mycket problem med skämtens innehåll hade jag med andra ord varit väldigt underhållen, och jag hoppas därför verkligen att Daniela Franzell fortsätter utveckla sina komiska skrivartalanger i fortsättningen. Hantverket behärskar hon redan helt klart, och trots att jag sitter tyst är det många andra som skrattar.

Jonny Randström och Anna Lindström.
Jonny Randström som doktorn och Anna Lindström som Carina. Jonny Randström och Anna Lindström. Bild: Henrik Zoom © 2017 sommarteater

Orkestern Klickz sätter stämningen genom dansbandssvängiga låtar tonsatta av Riddo Ridberg till Franzells text. Låtarna kommenterar händelserna i pjäsen, men tjänar mer som pausmusik än som handling.

Orkestermedlemmarna utgör också, tillsammans med kamerateamet, en central del i det komiska myller som flera av mass-scenerna bjuder på.

Är det här kärlek?

“Vem tar vem?”:s främsta syfte är helt klart att underhålla, och inget fel i det, det är en av sommarteaterns grundfunktioner. Ändå vill jag hävda att det inte hade behövt utesluta all form av karaktärsutveckling.

Pjäsen pratar om att lära sig att våga, men med möjligt undantag av Lindgårds karaktär Gittan (som lyckas förmedla lite verklig smärta trots det karikatyrmässiga upplägget), är det ingen som egentligen förändras under pjäsens gång.

Det känns märkligt i en pjäs om kärlek, eftersom kärlek väl ändå på något plan handlar om att kunna se bortom könsroller och förväntningar, och faktiskt närma sig en annan människa - med all föränderlighet som det innebär?

Sanne Jahnsson och Ida Ridberg som Lena och Producenten.
Sanne Jahnsson som Lena och Ida Ridberg som producenten. Sanne Jahnsson och Ida Ridberg som Lena och Producenten. Bild: Henrik Zoom © 2017 sommarteater

Det finns glimtar av folk som försöker närma sig varandra - till exempel i samtalet mellan producenten (Ida Ridberg) och Lena (Sanne Jahnsson) - men det leder inte till verkliga förändringar.

Istället tröskar berättelsen på i tvåsamhetsträsket på ett sätt som får heterosexualitet att framstå som en extremt deprimerande kraft som förvandlar människor till konkurrenter och klichéer.

Vilket förvisso ofta är alldeles sant, men det hade pjäsen gärna fått problematisera snarare än hylla.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje