Hoppa till huvudinnehåll

Feministisk konstutställning synliggör kroppar, men blundar för rasism

Rosa banderoll med texten Feministisk sommar.
Feministisk sommar på galleri Elverket i Ekenäs. Rosa banderoll med texten Feministisk sommar. Bild: Ylva Perera/Yle Stiftelsen Pro Artibus,konst

Yle Kultur går på feministisk konstutställning i Ekenäs tillsammans med Astras chefredaktör Nina Nyman. Vidden av uttryck imponerar, men samtidigt saknas viktiga teman.

De rosa plakaten sticker ut redan i gatubilden. Nästan varje anslagstavla i Ekenäs hälsar Feministisk sommar!

- Att cykla runt och sätta upp dem på stan kändes politiskt i sig. När jag gick in på en krog där det bara arbetade medelålders män och delade ut inbjudningar till vernissaget blev de sjukt obekväma och började kasta pappren mellan sig, berättar Elvira Eilittä, sommarpraktikant på Pro Artibus.

Elvira Eilittä
Elvira Eilittä. Elvira Eilittä Bild: Ylva Perera/Yle pro artibus

Feministisk sommar är namnet på årets sommarutställning på stiftelsen Pro Artibus galleri Elverket.

Fem konstnärer ur olika generationer finns representerade, och tanken är att fira Finlands 100-årsjubileum genom att belysa hur feminismen påverkat samtidskonsten i landet.

Utställningens konstnärer har inspirerats av feminismens intresse för undangömda maktstrukturer.― Juha-Heikki Tihinen, curator

Yle Kultur valde att besöka utställningen tillsammans med den feministiska tidskriften Astras chefredaktör Nina Nyman, för att diskutera hur konstverken relaterar till den feministiska kampen i dag.

Rosa och kvinnotecken

Nyman bor själv i Ekenäs, och har glatts åt de rosa plakaten på stan.

- Det finns en berättigad kritik gentemot överanvändningen av rosa inom feminismen, men eftersom färgen fortfarande så tydligt kodas som passiv och mindre värd i samhället tycker jag det finns en poäng att vältra sig i den i kampsyfte, för att på så vis förstöra den koden, säger Nyman.

Nina Nyman.
Nina Nyman. Nina Nyman. Bild: Ylva Perera/Yle kvinna,chris af enehielm

Hon är däremot lite skeptisk till kvinnosymbolen som också används på plakaten, och hade hellre sett den utbytt mot kvinnokampstecknet.

- Det finns inget likhetstecken mellan feminism och kvinnor, även om de ofta överlappar. Det är viktigt att lyfta upp kvinnornas underlägesposition gentemot männen genom historien, men i det här fallet blir symbolen onödigt exkluderande.

Sex genom tiderna

Konstnärerna som ställer ut är Birgitta Ara (f. 1934), Cris af Enehielm (f. 1954), Lena Séraphin (f. 1962), Reija Meriläinen (f. 1987) och J.A. Juvani (f. 1987). Utställningen är curaterad av Juha-Heikki Tihinen.

Konstnärernas verk finns utställda om varandra, och redan i det första rummet möts besökarna av en brokig skara teman och tekniker.

J.A. Juvanis porrkalender.
J.A. Juvanis "Porn calendar for the year 2018". J.A. Juvanis porrkalender. Bild: Ylva Perera/Yle kalender

Här hänger J.A. Juvanis porrkalender (2017), som innehåller bilder föreställande konstnären själv.

Den nakna, fläckiga, icke-normativa kroppen utgör en kontrast till Birgitta Aras släta, vita marmorskulptur “Newly Married” (1981), som föreställer ett par fötter.

Skulpturen "Newly Married" av Birgitta Ara.
"Newly Married" av Birgitta Ara (1981). Skulpturen "Newly Married" av Birgitta Ara. Bild: Ylva Perera/Yle Birgitta Ara,pro artibus

- Det säger något om hur synen på sex har förändrats i samhället. Idag kan man ställa ut en explicit porrkalender, medan intimiteten i den här skulpturen var normbrytande på sin tid, säger Eilittä.

Nina Nyman påpekar roat att båda verken ändå bär karaktär av bruksföremål.

- “Newly Married” ser nästan ut som en skål som man skulle kunna ge någon i bröllopspresent. Det är intressant att se hur annorlunda estetiken är, Ara arbetar med väldigt klassiska, rena färger och former, medan nyare feministisk konst ofta rör sig i en mer normbrytande estetik, säger Nyman.

Interaktivt och obehagligt

Det tredje verket i det första utställningsrummet är Reija Meriläinens “Mimi Lost Mind” (2014).

Verket består av ett lår gjort av ballistisk gel som besökarna uppmanas sätta handen på. Då spelas ett videoverk upp, som inleds med en atombombsexplosion och fortsätter med en historia som börjar oskyldigt, men slutar i ett övergrepp.

Reija Meriläinens videoverk Mimi Lost Mind.
"Mimi Lost Mind" av Reija Meriläinen. Reija Meriläinens videoverk Mimi Lost Mind. Bild: Ylva Perera/Yle Mimi Lost Mind

Så fort man lyfter handen från låret slutar videon, så för att se den till slut måste man hålla kvar handen genom hela förloppet.

- Interaktiviteten är väldigt intressant, den tvingar besökaren in i berättelsen på ett obehagligt sätt, säger Nyman.

Samtidigt har jag hela tiden möjligt att avbryta händelserna genom att ta bort handen. Jag har aktörskap, och det är en viktig feministisk poäng.― Nina Nyman

Hon tillägger att det kunde ha varit en idé att försé verket med en triggervarning på grund av det våldsamma innehållet.

Överlag uppskattar Nyman att utställningen direkt uppmanar besökaren att interagera och förhålla sig till de utställda verken.

Lustfyllt blottande

I nästa rum finns delar av Cris af Enehielms fotoperformans med bilder både från 1987 och 2017.

Tre svartvita fotografier av Cris af Enehielm.
Cris af Enehielms bilder (1987). Tre svartvita fotografier av Cris af Enehielm. Bild: Ylva Perera/Yle Cris af Enehielm,Stiftelsen Pro Artibus,Feministisk sommar

På bilderna poserar af Enehielm i klassiskt pornografiska utstyrslar, men normbrytande såtillvida att hon i de äldre bilderna är höggravid och i de nyare bilderna har en kropp som präglas av åldrande.

- De här bilderna gör mig väldigt glad, till stor del för att jag relaterar mitt eget liv - jag har varit gravid, jag kommer att åldras - till dem, men också för att det är en feministisk handling att visa upp den här typen av kropp i ett konstgalleri riktat till allmänheten, säger Nyman.

Cris af Enehielms fotoperformans och Birgitta Aras skulptur.
Cris af Enehielms bilder (2017) och Birgitta Aras skulptur (1980). Cris af Enehielms fotoperformans och Birgitta Aras skulptur. Bild: Ylva Perera/Yle Stiftelsen Pro Artibus,Cris af Enehielm,Birgitta Ara,Feministisk sommar

Hon uppskattar särskilt lustfylldheten som af Enehielm också utstrålar i den inspelade performansen “De vilda modellerna” från 2017.

- Att ta utrymme är en kamp, men det handlar inte bara om ett offerskap som ska få upprättelse, utan det finns en enorm glädje och humor i uttrycket, säger Nyman.

Pornografins ramverk

Pornografitemat går således igen både hos Juvani och af Enehielm, och enligt Nyman är det ganska vanligt inom feministisk konst.

- Antagligen beror det på att pornografin är ett område där kvinnor så tydligt objektifierats och används, så det finns en vilja att ta tillbaka det på ett lekfullt sätt, oberoende om man vill reproducera en annan sorts pornografi eller bara krossa de bilder som finns, säger Nyman.

J.A. Juvanis videoverk Squeaky Toyz.
J.A. Juvanis videoverk "Squeaky Toyz" (2017). J.A. Juvanis videoverk Squeaky Toyz. Bild: Ylva Perera/Yle Stiftelsen Pro Artibus,Squeaky Toyz

Här arbetar Juhani och af Enehielm på olika sätt.

- Juhani skapar en ny typ av porr som också ska gå att använda pornografiskt, medan af Enehielms verk känns mer menade att söndra de pornografiska troperna för kvinnlighet, snarare än att det skulle vara tänk att man ska sitta och runka till dem, säger Nyman.

Klockor och knivar

Längre in i utställningen hittar vi Lena Séraphins videoverk “Guld och Ur” (2006), en absurd historia som utspelar sig inne i en guldsmedsaffär.

- Den här filmen skriker inte feminism rakt ut, men tar ändå upp sådana frågor, vilket jag tycker är skönt, säger Eilittä.

Nyman håller med.

- Den laborerar med roller på ett intressant sätt, och visar till exempel hur kvinnor ter sig ur olika perspektiv.

Ett annat verk som sticker ut är Reija Meriläinens “Flykt eller kamp” (2014), som består av riktiga knivar, utsmyckade med makramé.

Reija Meriläinens verk bestående av en liten kniv med makramépynt.
Reija Meriläinens "Flykt eller kamp" (2015). Reija Meriläinens verk bestående av en liten kniv med makramépynt. Bild: Ylva Perera/Yle Stiftelsen Pro Artibus,Feministisk sommar

- Det är effektivt att sätta ett föremål i en annan kontext, och på det viset få mig som betraktare att fundera över dess funktion som bruksföremål, och i det här fallet gäller de föremål som är skapade för att göra skada, säger Nyman.

Antirasism saknas

Namnet “Feministisk sommar” och kopplingen till Finlands hundraårsjubileum medför enorma anspråk.

- Det är lite problematiskt eftersom det ändå bara ett vissa teman som lyfts upp här. Det är kroppslighet, sexualitet, våld och roller, som alla är viktiga frågor, men förstås långtifrån allt som är viktigt inom feminismen, säger Nyman.

Är det något särskilt tema du saknar?

- Antirasism. Jag brukar inte vilja inrätta en hierarki mellan feministiska frågor, men i dagens samhälle behövs antirasism så akut, så det alltid borde finnas med. Inte som en separat fråga, utan som en del av alla feministiska frågor. På den här utställningen ser vi endast konst av vita konstnärer, och de koncentrerar sig främst på vita kroppar, säger Nyman.

Feministstämpeln öppnar upp

Gränsen mellan konst och politik är aldrig vattentät, och konst kan vara feministisk både genom sitt innehåll och genom hur det görs.

Cris af Enehielms tavla "De vilda" (2000-2017).
Cris af Enehielms tavla "De vilda" (2000-2017). Cris af Enehielms tavla "De vilda" (2000-2017). Bild: Ylva Perera/Yle Cris af Enehielm,Stiftelsen Pro Artibus,Feministisk sommar

Samtidigt kan man fråga sig vad det tillför att explicit kalla en utställning för feministisk.

Finns det risk att stämpeln begränsar konstupplevelsen?

- Visst finns det en risk, men samtidigt ger det en ny dimension, eftersom det uppmuntrar till läsningar som kanske inte annars skulle göras. Till exempel Birgitta Aras verk hade jag inte nödvändigtvis läst som feministiska om jag hade sett dem i ett annat sammanhang, men jag uppskattar att den här utställningen utmanade mig att försöka hitta en feministisk vinkel där, säger Nyman.

Hon uppskattar också att få komma in i ett rum som uttalat går in för att vara feministiskt.

- Det betyder att jag får ställa vissa krav på det rummet, och veta att där finns utrymme för min politik. Feministisk kunskap bygger på att man lyssnar på andras erfarenheter, och den här utställningen erbjuder en möjlighet att göra det, säger Nyman.

Rosa skylt med texten feministisk sommar.
Rosa skylt med texten feministisk sommar. Bild: Ylva Perera/Yle Stiftelsen Pro Artibus,Feministisk sommar

De erfarenheter som “Feministisk sommar” uppvisar härstammar alla ur individuella personer, vilket förvånar lite, eftersom kollektiva verk hade gått väl i linje med feminismens arbetsmetoder i övrigt.

Enligt Eilittä beror det troligen på utrymmesbrist.

- Ofta när folk skapar verk tillsammans är det för att man vill göra stora saker, och där skulle vårt lilla galleri inte räcka till.

Kroppar provocerar

Utställningen har varit öppen sedan början av juni, och går att beskåda ända till 27.8. Enligt Eilittä har den redan hunnit väcka många reaktioner.

- Många har älskat den, medan andra inte har förstått den alls utan tyckt att den är provocerande och hemskt.

Vad är det som har provocerat?

- Främst kropparna, folk tycker det är oförskämt att visa upp något som är så fult enligt vissa normer. Sen har det också kommit kritik gällande att utställningen bara tar upp vissa frågor. Men åtminstone är det ingen som bara har ryckt på axlarna och gått ut, säger Eilittä.

Flagga med orden "Feministisk sommar".
Flagga med orden "Feministisk sommar". Bild: Ylva Perera/Yle Stiftelsen Pro Artibus,Feministisk sommar

Utöver utställningen publicerar Pro Artibus kolumner varje vecka på temat Min feminism. Dessutom ordnas ett diskussionstillfälle i form av Feministiskt café på Ekenäs torg lördagen den 8.7 klockan 11-13.

Då samtalar Nina Nyman tillsammans med Margherita ”Lolo” Zilliacus om feministiskt arbete på 1970-talet kontra i dag.