Hoppa till huvudinnehåll

Maryan Abdulkarim: Det var befriande att se Sana och Skam bryta normerna

Maryan Abdulkarims ansikte
Maryan Abdulkarim Maryan Abdulkarims ansikte Bild: Uwa Iduoze Maryan Abdulkarim

Skam formulerar ett ständigt närvarande hopp och Sana behövs -
genom henne binds vårt mångfaldiga samhälle ihop, skriver Maryan Abdulkarim i den här kolumnen.

Den norska serien Skam har varit årets populärkulturella fenomen 2017. Om du inte slutade läsa efter den meningen så hör du antagligen till dem som troget följt serien.

Du kanske har haft en egen Skam-ritual: lite lösgodis eller annat smått och gott, en bekväm position, en viss plats där du brukar titta på serien och slutligen uppdaterar du Arenan tills det nyaste avsnittet dyker upp.

För mig blev det en rutin att följa serien tillsammans med husets tonåring, någonting som krävde att vi båda fick våra tidtabeller att gå ihop, vilket medförde att vi inte alltid hann se nästa avsnitt genast när det kom ut.

Oftast såg vi serien via en bärbar dator och låg bekvämt på sängen. Vi skrattade åt samma grejer och ibland såg vi på varandra och uttryckte vår irritation över något.

Det var inte bara innehållet som gjorde Skam viktig för mig, utan också det utrymme runt serien som jag och tonåringen skapade tillsammans.

Jag följde också med mina jämnårigas (30+) hyllningar och diskussioner om serien på sociala media.

Ungdomsserien Skam blev så mycket mer än bara en ungdomsserie och personer av alla kön och åldrar föll för hypen.

Sana i säsong 4 av tv-serien Skam.
Sana Sana i säsong 4 av tv-serien Skam. Bild: NRK Skam (tv-serie)

Sana binder ihop och formar vårt mångfaldiga samhälle

Det sägs att skaparna bakom Skam verkligen gjort sitt bakgrundsarbete, man har umgåtts med unga och tagit reda på vad publiken verkligen vill se.

De duktiga skådespelarna i serien gör även sitt för att göra karaktärerna trovärdiga.

Bakom Skams framgång ligger summan av många olika delmoment, kombinerat med det politiska klimat som dagens européer lever i. Vi behöver karaktärer som Sana för att binda ihop och forma vårt mångfaldiga samhälle i en tid då Europa genomborrats av rädsla.

En rädsla som ofta riktas mot muslimerna i vårt samhälle.

I serien blandades utopi med verklighet och ungdomarnas huvudroller byggde delvis på de vuxnas frånvaro.

Det är Sana Bakoush som binder ihop en grupp unga som sedan formar sin egen gemenskap. De har gymnasiet och bostadsorten gemensamt, men har alla sina egna personliga utmaningar.

Det ständigt närvarande hoppet

I den första säsongen har Eva huvudrollen. Hon är tonårsdotter till en ensamstående mamma och är mycket för sig själv eftersom mamman jobbar mycket, ibland även utomlands. Några andra vuxna syns inte till och Eva plågas av ensamhet.

I Nooras säsong fortsätter samma tema: en ung stark kvinna, som bytt skola. Finansiellt verkar Noora också ha sitt på det torra. Klichén om en ung rik man som förvandlas från sexist till hängiven pojkvän är lätt att bortse från, eftersom det är mer intressant att följa mångfalden i Nooras karaktär.

Samtidigt utvecklas också William eller han blir åtminstone mindre stökig. Det talas om föräldrarna, men de är inte närvarande.

Sana, Even ja Isak keittiössä.
Sana, Even ja Isak keittiössä. Bild: NRK Skam (tv-serie),Iman Meskini,Henrik Holm,Tarjei Sandvik Moe

I Isaks säsong är det inte bara de frånvarande föräldrarna som står för utmaningen utan även en fanatisk tro (kristendom, inte islam) och mentala problem.

Det centrala i säsongen är inte homosexualitet, även om Isak sällskapar med en person av samma kön, utan snarare de utmaningar som alla ungdomar brottas med.

En av de fina sakerna med Skam är det ständigt närvarande hoppet. Sanningen gör en fri, allt ordnar sig till slut och det är ungdomarnas egen gemenskap som bekräftar att det är okej att vara precis sådan som man är.

Ungdomarna stöder varandra och de vuxna lyser som vanligt med sin frånvaro. Undantaget som bekräftar regeln är den egensinnigt normbrytande skolhälsovårdaren.

Vänskap är det viktigaste

Sana Bakoush. Redan under de tre första säsongerna fattade vi tycke för Sana som då hade en biroll, och i den fjärde säsongen fick vi en djupare inblick i hennes själslandskap och mer känsliga sidor.

Att Skam är den överlägset största populärkulturella händelsen 2017 beror till stor del på Sana. Det är Sana som håller ihop den gemenskap som ungdomarna skapat och upprätthåller, men samtidigt är det också hon som även i de egna kretsarna ibland står utanför.

För henne består utmaningarna inte av frånvarande föräldrar utan av konflikter mellan den religion och det samhälle hon lever i. Sana lyckas till slut övervinna konflikterna, men inte utan sina vänners hjälp.

Ett av Sanas mest fascinerande drag är hennes starka rättskänsla; något som bland annat syns i scenen där Pepsi Max-tjejerna frågar Sana varför hon är sur på dem och Sana lugnt och sansat konstaterar att de talat skit om hennes kompisar i oktober förra året.

Chris, Vilde, Eva, Noora och Sana i första säsongen av Skam.
Chris, Vilde, Eva, Noora och Sana i första säsongen av Skam. Bild: NRK Skam (tv-serie),Yle Arenan,Ulrikke Falch,Josefine Frida Pettersen,6244 0004 000

Det var viktigt att Sana porträtterades mångsidigt

Ibland märkte jag att jag saknade den slagfärdiga Sana från de tidigare säsongerna, en ”boss lady” som man inte muckade med.

Det var en njutning att se på, eftersom det var så befriande: en ung muslimsk tjej som fick dem som undervärderade henne att sätta kaffet i vrångstrupen.

Jag lade även märke till att det främst är den sortens kvinnliga karaktärer med minoritetsbakgrund som jag själv beundrar.

Det var viktigt att vi fick se Sana som en mångbottnad, holistisk människa. Det är en välkommen skildring som vi sett allt för få av.

Jag konstaterade också tillsammans med min tonåring att det nog är så här det känns för vita tittare, då de ser personer som liknar dem porträtteras på ett mångsidigt sätt på tv.

Sana i första säsongen av Skam.
Sana i första säsongen av Skam. Bild: NRK Skam (tv-serie),Yle Arenan,iman meskini som sana

Då mainstream vågar bryta normerna...

En sak jag hade önskat av manusförfattarna är att de skulle ha beskrivit Sanas mamma som en muslimsk kvinna utan slöja. Det hade ökat djupet och gett en mångsidigare bild av muslimska familjers verklighet.

När man i mainstream vågar bryta normerna är resultatet nytt, mångsidigt och intressant. Trots detta är det sällan någon som följer upp dess pionjärer. Denna brist på efterföljare förringar pionjärernas betydelse och resulterar i att de ses som enskilda fall, som till syvende och sist inte lett till några paradigmskiften.

Som serie har Skam intagit en pionjärroll, och jag hoppas att andra kommer att fortsätta i dess kölvatten så att Skam får ett större genomslag och verkligen lyckas förändra normerna för vem som syns i rutan, vem som hörs och hur man berättar historier som avviker från normen.

Maryan Abdulkarim är bland annat skribent och medborgaraktivist.

Översättning från finska: Jonatan Pedersen.

Här kan du se Skam:

Mer om Sana:

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje