Hoppa till huvudinnehåll

Pentti Kronqvist om att skida till Kanada: Det är dårskap, men det ger en sötma

Pentti Kronqvist står framför en gammal träkyrka.
Pentti Kronqvist driver det arktiska museet Nanoq. Han har själv gjort flera utfärder i Grönland. Pentti Kronqvist står framför en gammal träkyrka. Bild: YLE/Ann-Catrin Granroth

Pentti Kronqvist vet hur det känns när temperaturen drar sig ner mot minus 150 grader. I podden X3M Fokus berättar han om den där gången han nästan var redo att lämna livet - mitt ute i ingenstans.

- Jag brukar säga att det är lite dårskap att skida från Grönland till Kanada, men varför springer man maraton eller skidar 100 kilometer? Det är tungt och svettigt, men om du planerar det bra och klarar av det så kommer en varm sötma. Då mår du bra, säger Pentti Kronqvist, som gjort flera arktiska utfärder.

Men du får inte ta för lättvindigt på ditt äventyr.

- Du ska nog inte ska färdas i de här trakterna om du inte har respekt för naturen.

Utfärden där mycket gick fel

Pentti Kronqvist, Christer Boucht och Hans Koivusalo planerar år 1976 att ta sig från Grönland till Kanada. Slutdestinationen är Grise Fiord och färden ska bli ungefär 550 kilometer lång. 33 dagar senare när den är över, har de färdats över 800 kilometer.

Pentti och hans grupp möter på många hinder under färden. Kölden är en av dem.

- Det var 40 meters vind och 54 grader kallt. Räknar man ihop de här värdena så verkar det som minus 150. Då blir man röd om näsan, säger Pentti.

Bilder som Pentti tagit ute på en utfärd. Visas i en tidning. Bilderna visar män som skidar och poserar framför en pulka.
Penttis äventyr har också fått synas i olika tidningar. Bilder som Pentti tagit ute på en utfärd. Visas i en tidning. Bilderna visar män som skidar och poserar framför en pulka. Bild: YLE/Ann-Catrin Granroth Pentti Kronqvist

Det kunde ha gått riktigt illa den gången, men som tur var hade gruppen med sig två fångstmän som vägvisare. De visste var de kunde söka skydd, nämligen i två gamla torvhus.

- Där kröp vi in, på eftermiddagen den 25 mars. Det här kommer jag ihåg som igår, för det var som att komma in på Grand hotell när du var borta från vinden.

Skadar sig redan i början

Den gången lärde sig Pentti att man alltid ska ha med sig någon från lokalbefolkningen eftersom de vet hur man överlever när vinden och kölden blir svår. Men kölden är inte det enda hindret som gruppen stöter på. Redan i början av färden skadar Pentti ledbandet i sitt knä och tvingas emellanåt hoppa på ett ben för att ta sig fram. Vartefter tiden går blir benet bättre, men sedan är det fötternas tur att ta skada.

- Skorna frös fast så jag fick inte bort dem. Jag lade allt jag hittade över skorna för att hålla värmen, men en dag tänkte jag att nu far mina fötter.

Så blev det ändå inte. Genom att springa och röra på sig får han liv i fötterna igen.

- Människan har alltid mer kraft i sin kropp än man tror, säger Pentti.

Radion går sönder

Det är meningen att gruppen ska hålla kontakt med omvärlden med hjälp av en radio, men redan efter några dagar slutar den fungera.

- Vår utrustning var inte så bra. Vi hade dundräkter som skulle hålla värmen när vi slog läger, och sovsäckar i dun. De var garanterade för 50 minusgrader. Men, om du är så där pass länge i extrema förhållanden där det är riktigt kallt, men kroppen är varm, så blir dunet fuktigt och fryser ihop till en klimp. Så varken sovsäckarna eller dundräkterna höll någon värme.

Pentti Kronqvist står bredvid en jättestor uppstoppad isbjörn.
Det är inte isbjörnen på bilden, som ville sova bredvid Penttis tält. Pentti Kronqvist står bredvid en jättestor uppstoppad isbjörn. Bild: YLE/Ann-Catrin Granroth Nanoq

I ett skede får de också besök av en isbjörn.

- En natt så väckte Christer Boucht mig och sa att det är en isbjörn utanför tältet. Jag sa att det säkert bara är isen som rör sig och spricker, och somnade på nytt.

Men när gruppen stiger ut ur tältet på morgonen ser de spår av isbjörn riktigt nära tältet.

- Den hade grävt en grop och säkert legat där en tid. Men den var borta när vi steg upp. Boucht sa att vi kanske luktade så illa att den inte ville ta oss. Den natten och flera andra nätter hade vi haft vårt gevär i pulkorna där ute, men efter det här tog vi in det i tältet.

Det fanns ingen is

Gruppen har fått se satellitbilder av isförhållandena mellan Nordgrönland och arktiska Kanada. De planerar att ta sig över Smith-sundet där isen är fast, men när de kommer fram är det öppet vatten. De tvingas gå ungefär 150 km längre norrut innan de kommer till fast is. Sedan är målet den kanadensiska basen Resolute Bay.

- Sista delen, då hade vi fortfarande kanske 150 kilometer till Grise Fiord, då var vi så illa ute att vi inte kunde sova på nätterna eftersom vi var rädda för att frysa ihjäl. Provianten höll också på att ta slut eftersom den var beräknad för en kortare färd, berättar Pentti.

Gruppen gör sig av med en av pulkorna för att lätta på packningen, men de vet att de måste få hjälp, och det snart. Pentti erbjuder sig att ensam skida mot Grise Fiord, men de andra säger nej.

- Skulle jag farit, så skulle jag aldrig kommit fram, och de skulle ha blivit där, säger Pentti.

Plötsligt dyker hjälpen upp

Gruppen försöker använda radion men de får inte igång den. Krafterna sinar men de fortsätter skida.

- Men så en morgon, klockan tre på natten, så ser vi skoterspår. Jag var så pass slut att jag kunde ha satt mig ner och lämnat livet, men när vi såg spåren så fick vi mer kraft. Nu visste vi att någon hade varit här.

Gruppen följer skoterspåren och tidigt på morgonen kan de med kikaren se ett tält. Några timmar senare når de tältet och möter två RCM-poliser samt två vägvisare från Grise Fiord. Gruppen kan fortsätta sin färd tillsammans med poliserna och deras vägledare. Efter några dagar når de äntligen Grise Fiord.

- Då var vi snöblinda och såg ingenting på flera dagar. Att vara snöblind känns som att ha sand i ögonen, berättar Pentti.

"Utan dem skulle vi inte kommit fram"

Pentti och de andra får bo hos den ena polisen.

- De räddade oss. Utan dem skulle vi aldrig ha kommit till Grise Fiord ... Så när du har det som svårast, kan hjälpen vara nära. Efteråt tänkte jag ändå att jag aldrig mer far på en sådan här färd.

Pentti Kronqvist står framför en gammal jaktstuga av trä.
Nu räcker det med korta promenader och att driva ett museum, för Penttis del. Pentti Kronqvist står framför en gammal jaktstuga av trä. Bild: YLE/Ann-Catrin Granroth

Den tanken håller ändå inte länge. Bara något år senare är Pentti ute på sin nästa utfärd, som går mycket enklare än den han gjorde 1976.

- Har du bra utrustning och förstånd, så kommer du också tillbaka med livet i behåll. Men du ska ha förstånd att sluta, och att sluta i tid, så nu räcker det med korta promenader för min del, säger Pentti som nu är 79 år gammal.

Pentti driver också ett arktiskt museum i Jakobstad som heter Nanoq. Där får besökarna ta del av många olika expeditioner – också Penttis egna.

Vill du höra Pentti, som är en riktigt bra berättare, dra historien om utfärden 1976? Då ska du lyssna på podden X3M Fokus. Där får du också höra Karin Storbackas och Aron Andersons historier.

Nyligen publicerat - X3M