Hoppa till huvudinnehåll

Teaterrecension: Blod, skit och sperma

Scenbild från Nationaltheater Reinickendorf
Scenbild från Nationaltheater Reinickendorf Bild: Nationaltheater Reinickendorf Vegard Vinge

Han gjorde det igen. Förstås. Han pissade sig själv i munnen. Han sket på ett bord. Han åt sin avföring. Han masturberade på scen.

Allt var alltså som vanligt när det norska teaterfenomenet Vegard Vinge fortsatte sin teaterresa genom den norska författaren Henrik Ibsens kosmos. Tillsammans med sin kongeniala tyska partner Ida Müller.

Och som vanligt skall de hålla på i tolv timmar. Kombinationen av blod, skit, svett och sperma och den långa speltiden, plus anarkin på scenen och i salongen, drar mig än en gång till Berlin. Jag älskar den här formen av teater. Det kallas för immersiv teater.

Den immersiva teatern

Den immersiva teatern finns i gränssnittet mellan teater och performance, före- och utställning. Den immersiva teatern strävar inte bara efter att bryta den fjärde väggen, den osynliga väggen vid scenens framkant genom vilken publiken ser dramat, utan att inte ha med den överhuvudtaget.

Go in instead of look at!― Allan Kaprow

Jag tycker att den här teaterformen som blandar om i dramatikens vidbrända grytor och letar efter nya recept för dagens teater är spännande och inspirerande. Tyvärr har jag så gott som aldrig möjlighet att kunna se den i Svenskfinland.

Ibland kan jag titta på några föreställningar på Baltic Circle-festivalen i Helsingfors. Enstaka finländska teatrar som Todellisuuden tutkimuskeskus (Realitetens forskningscenter) sysslar med liknande. Men på finlandssvenskt håll: Nada! Förutom den feministiska teatergruppen Blaue Frau, kanske.

Jag skall i slutet av den här artikeln försöka förklara varför det är så.

Men tillbaka till paret Vinge och Müller. Den här gången skulle det handla om Ibsens Hedda Gabler, hette det i förväg. Och visst såg man henne. Men bara i en biroll. I stället var det Byggmästare Solness som skulle spela huvudrollen. En annan person ur Ibsens panoptikon, där vilsekomna kälkborgare är fångna i sina egna tillkortakommanden. Det var hans pjäs i hela 8 timmar.

Sedan blev det Hedda Gablers tur i en halv timme och därefter tre och en halv timmar Hamlet. Och extra mycket Rosencrantz och Guildenstern. De två lismarna ur Shakespeares pjäs. Hamlets barndomsvänner. Biroller, egentligen. Men regissörer och dramatiker älskar dem. Så de får än en gång agera huvudroller.

Rosencrantz och Guildenstern
Rosencrantz och Guildenstern Rosencrantz och Guildenstern Bild: Roman Hagenbrock Vegard Vinge,Rosencrantz and Guildenstern

John Gabriel Borkman

Det är inte första gången jag skall bevittna en föreställning undertecknad Vinge/Müller. 2012 såg jag deras version av Ibsens John Gabriel Borkman som visades i Prater i Berlin som var ett av teater Volksbühnes spelställen. Den gången hade jag ingen aning vad som väntade mig. Och ingen aning att föreställningen skulle pågå i tolv timmar.

Jag lämnade huset efter sju timmar. Ganska så omtumlad men också mycket imponerad. Jag skulle gärna ha stannat där längre, men jag hade inte möjlighet då. Samma år bjöds föreställningen in till Berliner Theatertreffen som en av de tio bästa tyskspråkiga föreställningarna det året.

Men nu var det alltså dags igen. Och allt försiggicks av stort hemlighetsmakeri. Jag lyckades få en av de åtråvärda biljetterna. Jag skulle infinna mig på Nationaltheater Reinickendorf torsdagen den 6 juli kl 18. Enda kruxet: det finns ingen Nationaltheater i Berlinstadsdelen Reinickendorf.

Snitseljakt efter teatern

När jag fick min elektroniska biljett hette det att jag skulle få en ortsbeskrivning senare. Tre dagar innan damp den ner i min epost-låda. Jag skulle ta tunnelbanan U8 till Rathaus Reinickendorf. Sedan skulle jag gå till Eichborndamm 165-167. Väl där skulle jag följa de gula strecken.

När jag lämnade tunnelbanan gick jag längs med Eichborndamm söderut. Genom ett område som i dag heter Borsigwalde. Ett jättestort industri- och bostadsområde som byggdes för maskinfabriken Borsig, en gång i tiden världens största lokomotivtillverkare.

Nationaltheater Reinickendorf
Nationaltheater Reinickendorf Bild: Peter Lüttge Vegard Vinge
De gula sträcken
De gula sträcken Bild: Peter Lüttge Vegard Vinge

Området bebyggdes i slutet av 1800-talet med mycket snygga tegelhus och hallar. Jag följde den långa tegelmuren tills jag hittade en stor tegelport där det fanns två handmålade skyltar på var sin sida: Nationaltheater och Reinickendorf. Och där började också de gula strecken.

Jag följde dem runt ett stort centrallager som tillhör Tysklands största livsmedelskedja. I slutändan skymtade några staplade svarta containers. Och en foodtruck. Och en utomhusbar. Och en stor industrihall. Och en liten dörr. Och 128 nyfikna människor.

Publiken köar
Publiken köar Bild: Peter Lüttge Vegard Vinge

Jag visar min biljett och får ett vristband i stället, sådant som man får på musikfestivaler. Det är nämligen meningen att man skall gå in och ut medan föreställningen pågår. Dock inte i pauserna. Det finns nämligen inga pauser.

Väl inne i hallen möts man av ett stort bygge. Väggar, dörrar, roterande kugghjul och en avföringskastningsmaskin. Den är ett citat ur paret Vinge/Müllers senaste verk 12-Sparten-Haus där de kastade skit på publiken. Var det någon som sade Jouko Turkka och Jumalan Teatteri?

Paret fick då en varning av Volksbühnes teaterchef Frank Castorf. Som de läste upp i nästa föreställning och sedan smetade in med skit. Egentligen var det väl tänkt att de skulle sätta upp den nya föreställningen på samma ställe. Men efter skitkastningsskandalen gick Vinge/Müller och Volksbühne skilda vägar.

Det tisslades och tassades en hel del i Berlin om vart paret hade försvunnit. Det ryktades om en ny föreställning. Men var och när? Svaret vet vi nu. De byggde en egen teater: Nationaltheater Reinickendorf.

Nationaltheater Reinickendorf

Sedan december har de byggt på den. 10 miljoner € lär det ha kostat. För kalaset står bland annat Berliner Festspiele som förevisar bygget och pjäsen som en del av deras festival Immersion. Det är ganska mycket pengar för tio föreställningar för som högst 1280 åskådare. Biljettpriserna är det oaktade moderata: 40 eller 20 € kostar det.

Nationaltheater Reinickendorf
I den här hallen döljer sig Nationaltheater Reinickendorf. Nationaltheater Reinickendorf Bild: Peter Lüttge Vegard Vinge

Men tillbaka till hallen. Teaterbyggnaden inne i hallen är ännu stängd. Vi står utanför i en slags foajé. Det är varmt och högljutt. Teaterrök vallar in. På en balkong står två personer och hälsar oss välkomna: Byggmästare Solness och hans somnambula hustru Aline. Vilket förvirrar mig så här i början. Det hette ju att vi skulle bevittna Hedda Gabler.

De två står i alla fall på balkongen. Det är trångt i foajén. De berättar om Reinickendorf och det nya huset (das neue Haus) de har byggt. De sprutar skumvin på oss. Flera flaskor. Som i Formel 1. Solness och Aline bär på latexmasker. Som alla andra som kommer att dyka upp på scen under de närmaste 12 timmarna. Även scenarbetarna bär på dem.

De låter oss dra bollar ur en cementblandare som står i rummet. På bollarna finns det siffror. Från 1 till 128. Det är våra platser. Jag drar plats nummer 44. En bra plats. Det finns bättre. Framme vid scenen. Där finns det fåtöljer och bord och man får sig serverade mat och dryck. På teaterns bekostnad.

Platsbiljetten
Platsbiljetten Bild: Peter Lüttge Vegard Vinge

Men det finns också sämre platser. Ståplatser. Inte så kiva när en pjäs håller på i tolv timmar. Egalt! Efter några timmar bryr sig ändå ingen längre om sittordningen.

Salongen

Så småningom får vi äntra salongen. Småningom med Vinge/Müllers mått mätt. Min klocka visar på tio minuter över sju. Jag har alltså stått i 70 minuter i foajén, har blivit klibbig av skumvin och ännu har inte egentligen någonting hänt.

Vi förstår att vi får komma in eftersom en vägg slås sönder inifrån teatern ovanom en smal trappa. Den vägen. Inne i salongen letar jag efter min plats: 44. Den är längst uppe till höger. Som tur ingen ståplats. Och som tur inte heller någon av de fina platserna längst framme. De har nämligen en nackdel. De är längst framme.

Salongen är häpnadsväckande. Den ser ut som en blandning av en barock teaterbyggnad, Shakespeares Globe Theatre och en anatomisk teater. Det finns olika balkonger till höger och vänster som fungerar som spelplatser. Bakom läktaren finns ett stort teknikrum med många tekniker. Alla bär de på masker.

I salongen finns naivt ritade filmplanscher. Av verkliga och påhittade filmer. Ovan om scenen står Das Schauspiel sei die Schlinge (Mitt skådespel jag i försåt vill ställa), ett Hamletcitat, och, i neonskrift, Welcome to the Pleasuredom, som är namnet av den brittiska synthpopgruppen Frankie Goes To Hollywoods debutalbum från 1984. Och namnet av en låt på skivan.

The play's the thing
Wherein I'll catch the conscience of the king.
― Hamlet

Allt som finns i den stora lagerhallen har byggts i en tvådimensionell, naivt dekorerad stil som är en blandning av plywood, wellpapp, spånskivor och papier maché. Så också salongen och scenen. Det enda tredimensionella är människorna som rör sig inne i byggnaden.

Scen ur Vinge/Müllers pjäs på Nationaltheater Reinickendorf
Det tvådimensionella möter det tredimensionella Scen ur Vinge/Müllers pjäs på Nationaltheater Reinickendorf Bild: Nationaltheater Reinickendorf Vegard Vinge,Berliner Festspiele

Nu börjar pjäsen på allvar. Eller börjar och börjar. Ridån är än så länge nere. Men spelet pågår. I den labyrintiska byggnadens katakomber. Det som sker där projiceras på en stor duk som hänger ner från scentaket. Somligt filmas live, somligt är inspelat material. Det är svårt att veta vad som är vad.

Panini-katedralen

I byggnadens katakomber finns det tre stora byggen: Panini-katedralen, en hotellkorridor och en ubåt. Ubåten upptäcker jag först senare när katakomberna öppnats för allmänheten.

Panini-katedralen är ett stort rum fylld med samlarkort av italienska märket Panini. Katedralen består av alla samlarkort som trycktes för världsmästerskapet i fotboll 1982 i Spanien. De är alla handmålade och hänger tätt, tätt på väggarna.

Det polska laget i vm i fotboll 1982 i Spanien som Panini fotbollskort
Sida ur Paninialbum Det polska laget i vm i fotboll 1982 i Spanien som Panini fotbollskort Panini SpA,Klistermärke

De är ordnade enligt lag. Somliga spelare får egna altare: Luizinho, Júnior, Collovati, Boniek, Platini, Zico och Falcão. Mellan bilderna finns det videoskärmar som visar livescener från själva vm. Vid varje skärm finns det hörlurar som man kan sätta på för att få ljudet.

I katedralen utspelar sig olika scener som inte tycks ha någon som helst koppling till pjäsen. Eller så är det just så att pjäsen har kopplingar åt alla håll. Senare på natten är jag flera gånger i katedralen för att titta mig omkring. Oberoende om det hör till spelet eller ej är den ett otroligt snygg konstverk.

Medan katedralen förevisas på duk hör man Vegard Vinges mässande och elektroniskt förvrängda röst: Ich habe einmal an das deutsche Theater geglaubt, jetzt glaube ich nur noch an Fußball (En gång trodde jag på den tyska teatern, numera tror jag bara på fotboll). Ett typiskt Vinge-citat.

The Overlook Hotel

Det andra stora bygget är ett system av korridorer som påminner om korridorerna i The Overlook Hotel. Hotellet ur Stephen Kings roman The Shining. Korridorerna ser ut som tagna ur Stanley Kubricks filmatisering.

I korridorerna hänger hundratals tavlor som tar upp personer och scener från än det ena, än det andra. Allt från Hitler till Wagner, Bowie till Vinge, Rambo till Castorf osv.

I korridoren filmas en scen med en flicka som ser ut som tvillingarna Grady ur The Shining. Flickan får representera tvillingarna ur Ibsens pjäs Byggmästare Solness. De solness'ska tvillingarna dör i sviterna av en eldsvåda när huset de bor i brinner ner.

Det nedbrunna huset är startskottet till byggmästarens karriär eftersom han kan stycka tomten och börja bygga nya hus där.

Också i Vinges och Müllers version flödar blodet genom korridoren. Och i en gripande scen täcks Alice, tvillingarnas mamma, över med aska medan hon försöker amma två barnskelett.

Ingång Back Stage
Ingång Back Stage Bild: Peter Lüttge Vegard Vinge

Ubåten

Det tredje stora bygget är en ubåt. I originalstorlek. Men byggd av spånskivor. Ubåten är stängd under hela föreställningen och används inte heller. Troligen kommer den att användas i en senare föreställning. Varje föreställning är nämligen ett unikat och därför betecknas varje enskilda föreställning också som en premiär.

Man kan titta in genom ubåtens gluggar. Jag gör det några gånger medan jag står i baren som är inbyggd under läktaren mitt emot ubåten. Där finns också en stor staty som föreställer Vegard Vinge. Han ligger på rygg och har en Wagnertröja på sig. Han har ståkuk och pissar sig själv i munnen. Så här vill han att vi skall komma ihåg honom, tänker jag för mig själv.

Nå, har man sett det en gång är det inte lika spännande eller upphetsande en annan gång. Som tur är så avverkar han ganska snabbt alla de äckelrealistiska scenerna så här i början av pjäsen. Först pissar han sig i munnen, sedan bajsar han på ett bord och äter upp bajset. Jag tror att bajset han äter är teaterbajs. Och känner mig snuvad på konfekten.

Medan han äter upp sitt bajs ber han några bilägare att flytta på sina fordon eftersom de är i vägen för en stor långtradare som skall lossa sin last vid centrallagret. Bilarna skall flyttas inom 30 till 40 sekunder. Månne det stämmer? Några bilägare lämnar i alla fall hastigt salongen. Och så fortsätter han att tugga på sitt bajs.

Utanför Nationaltheater Reinickendorf
Utanför Nationaltheater Reinickendorf Bild: Peter Lüttge Vegard Vinge

Show, don't tell

Efter alla de här för Vinge viktiga ingredienserna kommer det bara en liknande scen senare på kvällen. Där han runkar tills han får utlösning. Det tar en tid, men sedan är det över.

Också i fortsättningen är det ett frossande i blod, svett, skit och sperma. Men de är surrogat. Tack och lov!

Byggmästare Solness knullar i förbifarten sin sekreterare Kaja Fossli och våldtar i en utdragen scen den blott 13-åriga flickan Hilde Wangel. Allt det här finns i Ibsens originaltext. Men han antyder de här händelserna bara i replikerna. (Pjäsen skrevs 1892 och fick sin urpremiär ett år senare i Berlin!). Vinge agerar däremot enligt mottot: Show, don't tell!

Efter tre och en halv timmar öppnas så ridån för första gången. Och in kommer: Gud! Som står i ett hav av moln framför en stor sol. Bredvid honom finns ett halvfärdigt tegeltorn. På tornet finns en skylt: Schlechtes Gewissen (Dåligt samvete). Uppe på tornet finns Solness och murar upp det högre och högre. Det tar sin lilla stund.

Jag går ut för att äta en hamburgare och dricka en öl. Ur teaterbyggnaden hörs det hur tornet muras. I byggnaden bredvid finns en fabrik där det stansas stål. Ljuden förenas i en urban industriell kakofoni. Det är vackert. Berlinnatten är sval och jag mår än så länge ganska bra. Ännu har tröttheten inte givit sig tillkänna.

Stålverket bredvid Nationaltheater Reinickendorf
Stålverket bredvid Stålverket bredvid Nationaltheater Reinickendorf Bild: Peter Lüttge Vegard Vinge

Häng vid baren

När jag kommer tillbaka till salongen är tornet färdigt. Regissören kommer ut på scen och säger att baren under läktaren är nu öppen. Samtidigt delas det ut popcorn och vingummimöss i salongen. Jag går ner till baren och tar en öl till.

Katakomberna öppnas och jag tar mig en titt på dem. Ubåten är stängd men Shiningkorridoren och Panini-katedralen är öppna. Det är Panini-katedralen som vinner tävlingen om bästa katakomb med hästlängder.

Publiken börjar bli ett sammansvetsat gäng. Över en öl träffar jag en kille som berättar för mig att han var med i teatergänget förra gången. Han frågar om jag kommer ihåg honom. Hur skulle det ha gått till när alla är maskerade?

Han berättar vidare att han har svårt att titta på föreställningen. Det kniper i hans hjärta när spelet rasar på för fullt. Jag undrar varför han inte är med den här gången? Han svarar att ingen har frågat honom. Men så är det bara, konstaterar han. Elämä on laiffii, tänker jag.

Food Truck vid Nationaltheater Reinickendorf
Här åt jag ett par läckra hamburgare Food Truck vid Nationaltheater Reinickendorf Bild: Peter Lüttge Vegard Vinge

Gud mot Solness

Efter barhänget blir det livligt. Klockan är 23:30. Jag har varit här i över fem timmar. När jag kommer tillbaka till salongen står en gorilla i tornet och river den sten för sten. King Kong, så klart. Stenen kastar han på Vegard Vinge som försöker skjuta honom ur en tvådimensionell wellpappanser.

Stridsvagnen kommer jag ihåg från förra föreställningen. Den är återvunnen. Som för övrigt hela teaterbyggnaden. Det är väl bra. Efter att tornet är nedlagt stängs ridån och filmduken firas ned.

På duken blir det en veritabel slakt av en teaterstyrelse med hjälp av ett basebollträ. Det är som taget ur en splatterfilm. Eller en Tarantinofilm. De populärkulturella referenserna är många och tydliga och hela tiden närvarande.

Jag har slutat fundera på vad den här slakten har med det andra att göra. Det är säkert en kommentar av Vinge om teaterscenen i Berlin i allmänhet och det största huset Volksbühne i gemen.

Efter att allas huvuden är en blodig massa öppnar ridån igen och kampen fortsätter. Den här gången är det Gud mot Solness. Gud förebrår Solness att han inte längre bygger kyrkor och kyrktorn. Att han nuförtiden bara bygger hus åt människorna.

Så står det förvisso i Ibsens pjäs. Men där förekommer varken Gud eller slagsmålet. Den här gången väljer Vinge och Müller en wrestlingsestetik. Kampen pågår länge. Och är otroligt högljudd. Alla ljud läggs på av teknikgänget bakom scenen.

Ljudstyrkan är som på en konsert av Michael Giras rockband Swans. De som har hört honom vet vad jag talar om. Till de som inte vet vad jag talar om säger jag bara: ÖRONBEDÖVANDE.

Logo
Personalen bär på blåställ med handmålade logon. Logo Bild: Peter Lüttge Vegard Vinge

Jag går ut och hämtar öronproppar åt mig som bjuds ut gratis vid ingången. För resten av natten skyddar de min hörsel. Gud och Solness får förstärkning från var sina håll och kampen pågår hur länge som helst. I slutändan vinner Solness. När fighten är över går jag ut igen.

Trött

Jag äter franskisar och dricker en kaffe. Jag börjar bli kompis med de två typerna bakom disken. Jag frågar hur länge de tänker servera mat och dryck. Fram till det bittra slutet, är svaret. Det är skönt med den svalkande luften. Inne i hallen är det varmt och svettigt. Teaterröken ligger tjockt över bänkraderna.

Det börjar glesnar i salongen när jag kommer tillbaka. De första åskådarna stack redan när den första skit- och pissorgien ägde rum. Nu är det kanske tröttheten som får folk att lämna teatern. Eller ett jobb nästa dag. Det är ju en vanlig torsdag.

Scenen byggs om till en urskog, en djungel. Det tar sin tid. Allt tar sin tid. Virtuella fåglar kvittrar. Människor rör sig från vänster till höger i en slags procession. Träd reses och fälls om vartannat. Det är någorlunda tyst. Jag är i kris. Jag blir trött. Trött av sömnbristen och trött av den ständigt pågående överstimuleringen av alla mina sinnen.

Jag måste ut igen. Måste dricka ännu en kaffe. Folk som är ute med mig börjar likna zombier. Eller dem som agerar på scen. I salongen är det slut på Solness. Jag missade hur han dog. I originalet faller han ner från tornet han byggde åt sig själv. Det är klart vad Ibsen vill berätta för oss med den här parabeln.

Den som gapar efter mycket mister ofta hela stycket.― Svenskt ordspråk

Här kunde pjäsen ha tagit slut. Men inte hos Vinge och Müller. Man skjuter till en halv timme Hedda Gabler. Jag tror att de vill bygga en bro mellan Hilde Wangel och henne. Men det är bara vad jag tror. Hedda Gabler försvinner lika snabbt som hon kom och nu blir det - HAMLET!?

Det finns en vag koppling mellan Solness och Hamlet. Solness lovade Hilde ett kungarike om hon skulle komma tillbaka tio år efter våldtagningen och Hamlet skall ärva ett kungarike. Är det det de vill berätta för mig? Egalt. Jag är så trött och mör att jag köper nästan vad som helst.

Hamlet
Hamlets riddare på slott Elsinore Hamlet Bild: Nationaltheater Reinickendorf Vegard Vinge

Pajkastning

För tredje gången den här kvällen och natten bygger man om hela den stora scenen. Ut flyger djungeln, in kommer en borg med torn och tinnar. Och riddare. Och Hamlet. Och Claudius. Och Gertrude. Och Ofelia. Och Polonius. Hela tjocka släkten. Och så Rosencrantz och Guildenstern. De två dårarna.

Det blir släktträff på slottet Elsinor (Helsingör). Man sitter vid ett långbord som är överbelamrat med vinpokaler och gräddtårtor. Och vad gör man när man har så många gräddtårtor på bordet och är oense inom familjen? Man kastar paj!

Pajkastningen övergår från scenen till salongen. Värst drabbade är de som sitter på de fina platserna längst fram. Pajkastningen pågår i en halv timme. Efteråt kommer personal in till salongen med pappersdukar. Tack så mycket.

Jag lyckades undkomma grädde och tårtbottnar. Bredvid mig liggsitter ett ungt par och sover. På andra sidan knäpper en ung kille frenetiskt på sin telefon. Han har gjort det hela tiden.

Egentligen skulle man stänga av mobilen. Han fick sig redan flera tillsägelser. Men han fortsätter. När jag nästa dag letar efter recensioner av pjäsen ser jag att boulevardtidningen Berliner Zeitung hade en liveticker från pjäsen. Hela natten. Det var han!

Klockan är över fyra nu. Jag går ut. Det blir ljust vid horisonten. Der Himmel über Berlin-Reinickendorf. Det har blivit lite kyligt. Killarna i food trucken håller sedan 11 timmar tillbaka på med sina hamburgare. De ser rätt färdiga ut de också. Killarna.

Himlen över Reinickendorf
Himlen över Reinickendorf Bild: Peter Lüttge Vegard Vinge

Varor förs till och hämtas från livsmedelsjättens lager i en strid ström. Vi är kanske trettio personer kvar i publiken. Vi som är här nu vill vara med till det bittra slutet. Inne i teatern är pajkastningen över. Rosencrantz och Guildenstern har lyckats rädda den inflammerade situationen och tackas av Claudius och Gertrude. I en halv timme. Minst.

Slutet närmar sig. Och den som gör slut på hela kvällen är - EN SCHAMAN!?? En svart schaman som kommer in från teknikutrymmet bakom scenen som en deus ex machina. Han går över en brant ramp som finns i mitten av salongen. Han har ett spjut med sig och en schamantrumma.

Welcome to the pleasuredom

Han joikar med mörk och öronbedövande röst och gör så småningom slut på hela spektaklet. Det enda som återstår är slutakkorden. Det blir - och jag visste det - Frankie goes to Hollywoods Welcome to the pleasuredom. I en förlängd version, så klart.

Hamlet
Hamlet Bild: Roman Hagenbrock Vegard Vinge

Sedan är det över. Vad skall man göra? Skall man klappa? Åt vem? Åt de som gjorde det här eller åt oss som höll ut. Vi klappade lite. Åt oss som höll ut. Det kom inte heller någon annan som man kunde ha klappat åt.

Om det stämmer, det som man säger på tyska, att applåden är konstnärens brödföda, så var åtminstone de här konstnärerna inte särskilt hungriga.

Applaus ist das Brot des Künstlers.― Tyskt ordspråk

Jag staplar halvt bedövad ut ur salongen och teatern. Ute är frukosten dukad för hela gruppen. Det är osäkert om publiken får vara med om den. Några åskådare tar i alla fall för sig. Andra väntar på aktörerna. Jag har ingen lust att stanna. Jag vill hem. Jag vill sova. Men jag har ännu en timmes väg. Till fots och med tunnelbanan.

Frukost
Frukost Bild: p Vegard Vinge

Jag går genom det yrvakna industriområdet och stadsdelen Reinickendorf. Jag konstaterar att jag aldrig tidigare har varit i de här trakterna. Staden ser ut som den alltid har sett ut. Men någonting är annorlunda. Det är jag som är annorlunda. Jag är trött och lycklig, stolt och nöjd, förvirrad och upprymd. Jag överlevde tolv timmar Vinge och Müller. Jag gjorde det.

Medan jag går längs med Eichborndamm till Rathaus Reinickendorfs tunnelbanestation nynnar jag på en refräng:

We're a long way from home
Welcome to the Pleasuredome
On our way home
Going home where lovers roam
Long way from home
Welcome to the Pleasuredome
Moving on…

P.S.

I tunnelbanan på den långa vägen hem funderar jag på det som jag skrev om i början. Varför är det inte möjligt att se på en sådan teater i Svenskfinland? Varför görs det inte sådan teater i Svenskfinland?

Jag tror inte att det beror på extremerna föreställningen bjöd på. Jag tror inte heller att föreställningens längd skulle vara ett problem. (Men här är jag lite osäker. Jag har nämligen hört många gånger att en föreställningen inte ska ta längre en ett par timmar.)

Jag tror också att det skulle finnas en publik för den här sortens teater. Just den publik teatrarna saknar. De unga. Jag var med mina 54 år helt klart en av de äldsta i publiken på Nationaltheater Reinickendorf.

Nej, orsaken till varför en sådan form av teater är omöjlig i Svenskfinland beror på det faktum att den finlandssvenska teatern görs av skådespelare.

Alla teaterchefer är skådespelare. De flesta regissörer är skådespelare. Det är skådespelare som gör teater med skådespelare för skådespelare.

Den immersiva teatern däremot tar ofta bort skådespelaren. Ibland till och med helt och hållet. Elles så avdramatiserar den skådespelarens roll. Den flyttar fokusen bort från skådespelaren.

Det är svårt för många skådespelare. De är vana med att stå i mittpunkten. Att allt kretsar kring dem. Jag har flera gånger bevittnat scener i Svenskfinland där skådespelare beter sig som små gudar.

Finlandssvenska skådespelare vill ha kontroll över allt som görs på en teaterscen. Kontrollen förstärks av att regissörer och teaterchefer rekryteras från samma skrå.

Till och med många tekniker på de finlandssvenska scenerna är personer som inte kom in till teaterhögskolans skådespelarlinje och som nu jobbar med annat på teatern, nödgade och illa tvungna.

Att flytta bort fokus från skådespelarna skulle vara en finlandssvensk palatsrevolution. Och skulle öppna upp för andra teaterformer. Också på de stora scenerna. Kommer det någonsin att ske? Jag betvivlar detta.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje

  • Karisbo ser Toto fyra gånger på fem dagar

    Ekenäs förbereder för stor konsert i Stallörsparken.

    Karisbon Niklas Malm har sett Totos alla spelningar i Finland sedan 1999. På lördag (29.7) är det konserten i Ekenäs som gäller.

  • Kaj Kunnas: Hakuna matata strömmar starkt i mitt liv

    Kaj Kunnas om betydelsefull musik och tacksamhet i livet.

    Kaj Kunnas, tidigare sportjournalist, jobbade hela 27 år på Yle. Men efter att han drabbades av en hjärninfarkt lämnade han bolaget i mars 2017. Kaj berättar hur tacksam han är över livet efter sjukdomsanfallet och vilken musik som är betydelsefull för honom, både med koppling till privatlivet och det tidigare arbetslivet.

  • Dick Idman: Små grytor har också öron

    Om barn och hur de tolkar vuxenvärlden.

    Skådespelaren Dick Idman sommarpratar om smått och gott som hörts ur barns munnar. Exemplen är hämtade ur hans egen barndom, hans egna barns och andra barns barndom.

  • Förisvängom tar andan ur både dansare och publik

    Mer än 6 000 folkdansare och spelmän underhåller i Åbo.

    Mössorna guppar, tofsarna gungar och kjolarna svänger vida omkring då mer än 6 000 folkdansare och spelmän nu har invaderat Åbo. Och publiken njuter.

  • Jolanta – det här är operan presidenterna Putin och Niinistö ska se

    Putin får se en rysk opera i Nyslott

    - Rysslands president besöker Finland för att se ett ryskt gästspel, det är ju lite intressant. Det säger musikredaktören och operakännaren Jan Granberg, som berättar vad det är för en opera Rysslands president Vladimir Putin och president Sauli Niinistö ska se tillsammans i Nyslott ikväll.

  • Hur väljs musiken till Yle Vega och Yle X3M?

    Amie Borgar berättar om musiken på Yle Vega och Yle X3M.

    Hur kommer det sig att en viss låt spelas en viss tid på radion och hur väljs det egentligen vilken musik som ska spelas? Det svarar Amie Borgar på. Hon är nytillträdd musikchef på Svenska Yle och ansvarar för musiken som spelas på Yle Vega och Yle X3M.

  • Röda kvinnor höjer sina röster

    Sommarteater kan föra fram både arbetarkamp och feminism.

    Med pjäserna om lumpänglarna vid Oravais fabrik har Annika Åman låtit feminism och arbetarkamp ta plats på sommarteaterscenen. De fabriksarbetande kvinnorna från 1900-talets första hälft har mycket att säga också dagens jämställdshetsarbete.

  • Lina Teir: We see you

    Lina Teir startade "we see you"-kampanjen i augusti 2016.

    Dagens sommarpratare Lina Teir startade "We see you"-kampanjen i augusti 2016. En sång, en demonstration och ett fotografi blev en hel kampanj i protest mot regeringens snäva flyktingpolitik.

  • Per Gessle var kommunalt anställd trubadur och väckte folk ur koma

    Per Gessles är den enda som haft tre karriärer samtidigt.

    Han är en musiknarkoman. Han har levt och andats musik sedan han var barn. Per Gessle är dessutom den enda artisten som har klarat av att hålla tre olika karriärer på gång samtidigt och han har lyckats med dem alla. I synnerhet om man ser på skivförsäljningen. Han startade med Gyllene Tider och då de gör sina comeback konserter så fyller de stora stadionarenor i bästa Springsteen stil.